torsdag 15 september 2016

Hemmamamma vs. jobbande mamma

Mitt i sambons första postoperativa vecka så pågår en något annorlunda men ändå väldigt vanlig vardag hos oss. Det är jobb och dagis och hund som ska ut och mat som lagas och hem som ska städas och tvätt som ska tvättas. Den stora skillnaden är att jag är ensam med sonen. Och jag måste säga att det flutit på förvånansvärt bra ändå. Nu kan jag inte förvänta mig att någon annana ska sköta en del av jobbet, utan nu hänger allt på mig. Och även om det är lite mycket så känns det ändå inte så farligt betungande. Det är ju bara min egen och sonens mat och tvätt och smuts så det går lite snabbare än normalt. Men missförstå mig rätt, jag skulle aldrig vilja ha det så här i längden, jag saknar Conny oerhört. Jag konstaterar bara att det går.

Men nu till det jag egentligen ville skriva om. Detta är första veckan som vi varit hela veckan på jobb och dagis, utan flunssor som satt käppar i hjulet. Och för det första måste jag konstatera att det känns riktigt bra att vara tillbaka på jobbet. Precis som jag gissade så känns det bättre nu när jag kommit igång igen. Och jag och min kollega har många utmaningar framför oss, så det blir aldrig tråkigt. För det andra kan jag konstatera att det känns bra att vara en jobbande mamma. Jag hade ju lite ångest innan för att Jason skulle börja på dagis och hur det skulle gå. Och om jag/han överhuvudtaget var redo. Men nu känner jag att tidpunkten var rätt. Jason verkar trivas bra på dagis och jag har faktiskt mycket mera energi nu när jag jobbar. Han får stimulans och jag får stimulans och den tid vi har tillsammans sen blir mer kvalitativ. Men visst skär det i mammahjärtat i vissa situationer. Här om dagen var han och ramlade när de gick till skogen och skrapade sig ganska mycket på näsan och på kinden. Och kan bara föreställa mig hur ledsen han blev, och jag var inte där. Och så han varit lite tveksam när jag lämnat honom de två senaste morgnarna. Inte så att han har gråtit men har velat tillbaka i min famn när jag ska gå. Och det känns tungt såklart. Men jag har ringt till dagis och frågat hur det gått sen, och han har alltid kommit över det snabbt och dom säger att det går så bra. Det är smällar man får ta helt enkelt. Och jag gillar verkligen dagis-"tantterna", och det viktigaste, Jason verkar trivas med dem.

Det finns alltid för- och nackdelar med alla val vi gör, men jag känner delvis igen mig i det Ida skriver i sitt inlägg idag. Jag tycker det är skönt att vara tillbaka i rullorna med kollegor och rutiner och att få en annan sorts stimulans. För även om det är underbart att vara hemma med dom små liven så kan jag iallafall så här långt konstatera att det är tyngre att vara hemmamamma än jobbande mamma. Men jag tänker inte ge mig in i någon debatt om hur länge man "ska" vara hemma, eller vilken förälder som "ska" vara hemma. Jag tycker och tror att alla måste göra sina egna val och för oss var detta det val som kändes bäst.

Avslutningsvis kan jag berätta att sambon är på bättringsvägen och kommer (om inget hinner ändra i sista stund) hem imorgon. Så skönt! Vad vi längtar. Jag tror Jason kommer att bli så lycklig. Han har, åtminstone stundvis, varit helt upp och ner den här veckan när pappa varit borta.

Jason med sin kusin Stephanie som är på besök denna vecka. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar