Fotobomb och fysisk förbättring

Hej och hå, här går det undan. Dag sju av mammaledigheten har just börjat och jag försöker beta av min to-do lista efter bästa förmåga. Konstigt vad dagarna går snabbt. Jag kan inte förstå dom som har tråkigt när dom är på mammaledigt. Jag tycker jag har 1000 och 1 saker att göra. Idag väntar bl.a. träning (möjligtvis både simning och gym), upp-putsning av vår fina vagn som vi köpte förra veckan, rådgivningsbesök samt att röra ihop egna proteinbars. Ska tipsa er om receptet om de blir goda. Jag tänkte att det är perfekt att ha lite såna i frysen och kunna ta till som mellanmål sen när jag kommer hem med lillskrutten. Om någon har tips på bra mat att laga och frysa in så meddela mig gärna, jag behöver inspiration.

Om ni tror att jag håller på stressar ihjäl mig här hemma så har fel, så farligt är det inte. Jag har ett sånt lugn i kroppen att inget kan få mig ur balans. Känns det som. Visst jag är gravid trots allt, och hormonerna gör sitt men ändå, i grund och botten känner jag mig väldigt harmonisk. Trots att jag har massor kvar att fixa med. Men jag unnar mig att vila mellan varven. Igår sov jag nästan 2 h på eftermiddagen. Tydligen behövde jag det och då fick det bli så.

Det här att vara igång men att få ta saker i egen takt har visat sig vara guld värt för mig och min foglossning. För varje dag jag varit hemma har det blivit lite bättre. Och de senaste dagarna har jag t.o.m kunnat gå utan att halta. Så skönt! Genast jag har lite känningar sätter eller lägger jag mig ner en stund och sen kan jag vara i full gång igen.

Inatt sov vi dåligt både jag och sambon. För det mesta brukar jag sova som en stock, men inatt har jag inte sovit en blund sen kl. 5. Så jag känner att jag är lite mosig i huvudet nu. Därför tänker jag avsluta skriveriet för denna gång och istället bjuda er på ett bildregn från vår gravidfotografering. Så glad att vi gjorde den!

Min absoluta favorit. Inspirerad av SomaMove.

Dag 1

Mammaledig. Vilket underbart ord. Som jag väntat på och längtat till denna dag. Egentligen i flera år, fast jag inte riktigt vetat om det. Men att få göra något annat än studera eller jobba. Och att få gå och vänta på något så stort som vi har framför oss. Och sen få uppleva första tiden som mamma (fråga mig inte hur jag mår om några månader när jag är ett utslitet vrak med påsar under ögonen som når ner till knäna). Hur det än blir så känns som att denna period kommer att vara toppen av livet när man sedan på äldre dagar blickar tillbaka.

Sen senaste inlägg har det hunnit hända en del. En lyckad helg i Åbo med vänner följdes av gravidfotografering och mina sista arbetsdagar där jag hann med allt jag skulle. Med ett tv-reportage och en tidningsartikel som avslutning på mina första månader på mitt nya jobb lämnar jag nöjd och stolt över till min vikarie. Nu är det annat fokus som gäller. Under min första dag som mammaledig har jag hunnit med mycket, och tråkigt har det definitivt inte varit. Men ändå inte stressigt. Bl.a. detta har jag fått uträttat:

Under 2014 blev typ hälften av Träningverkets
personal på smällen. Nu är det bara jag och Jannica
kvar som ska kläcka. 19 dagar före är Jannica. Och tränar,
det gör vi såklart. :)

- ansökt om barnbidrag

- fixat löneintyg

- gymmat med mamma

- handlat

- köpt frön och tillbehör till sommarens odlingar samt sått basilika

- det vanliga...dvs. gjort läxor med lilleman, tvättat och lagat middag

- hunnit slappa på soffan mellan varven

Dom här dagarna kommer att gå snabbt märker jag. Jag har en del av fixa inför bebisens ankomst, men kan inte göra allt ännu. Ett litet byggprojekt här hemma väntar i påskhelgen, och efter det kan jag ställa allting i ordning. Vagn och säng är nu inhandlat, två stora inköp att bocka av. Nu är det bara babyskydd kvar och en del små saker. 

Så, det var en liten uppdatering.Jag tror att jag under resten av inlägget låter bilderna berätta.

Jag och magen håller igång som sagt, foglossning till trots. Promenaderna har tyvärr fått
lämna åt sidan, medan gymträningen känns väldigt bra. Simningen likaså. Och så kunde jag
inte hålla mig, har fortsatt på gravidyogan fast jag tänkte vara ekonomisk och göra annat som inte
kostar. Men den är bara så skön, och så rätt.

Åbo. Ån. Solsken. Vänner.

Mina underbara vänner överraskade mig och Siru, min kompis som också är
höggravid, med babyshower i Åbo. Vi var som barn på julafton. Vi fick exakt samma
saker, bl.a. ett jättefint babynest som Nina hade sytt. Värmer hjärtat med såna gåvor.
Och sen måst vi ta bilder jag och Siru när våra bebisar har likadana kläder på sig. :)

Vår. Sol. Klarblå himmel. Vad mer behöver man?

Dagens projekt. 

Den stora Besvikelsen

Puh! Luften går ur mig denna fredag eftermiddag. Veckan som gått har nog varit den tuffaste på...länge! Sätt ihop en hormostinn 8 mån gravid kvinna, en dietande bodybuilder med några veckor kvar till tävling, en omotiverad 9 åring med massa läxor, 2 katter som tror att dom är världens mittpunkt och kräver uppmärksamhet därefter samt en hund som äter fiskmat och blir dålig i magen (men vi kan bara skylla en av våra dåliga nätter denna vecka på henne). Ja, där har ni min vecka i ett nötskal. Som ni kanske förstår är vi alla ganska slut vid det här laget. Men som alltid finns det ljuspunkter. Det som gjort att denna vecka på nåt sätt ändå varit uthärdlig är följande saker:

1. Sol och ljusa mornar!
2. Vetskapen om att detta var den sista veckan i vår som ser ut så här, nästa gång blivande storebror är hos oss går jag på mammaledigt  (halleluja-moment!) vilket underlättar pusslandet med mat, läxor och träning mycket.
3. Helgen som nu äntligen är här och spenderas i åbo tillsammans med mina underbara vänner. Lycka på hög nivå!!!

Ja, livet går i vågor och vissa perioder är helt enkelt tuffare är andra. Och tur att det är så annars skulle vi ju aldrig uppskatta det vi har när allt flyter på. Och veckan som har gått, visst den var jobbig men det var ju bara en vecka av 52 detta år.  Det som är den egentliga orsaken till att jag känner mig lite nere och som är bakgrunden till rubriksättningen på inlägget är att jag känner mig sviken av min kropp. Denna vecka har foglossningen kommit tillbaka med fullkraft. Och jag HATAR det. Ett starkt ord jag vet, men jag är så besviken på min kropp. Jag vet att det är dumt och ologiskt att tänka så men det hjälps inte. Jag vill inte gå omkring och vagga, jag vill inte ha medlidande, jag vill bara vara stark. Samtidigt vet jag ju, jag skulle inte kunna göra något annorlunda. Jag har tränat och varit aktiv, inte för mycket och inte för lite. Jag får vara tacksam för att foglossningen inte kom tidigare, att den gick om den första rundan. Att jag varit smärtfri och mått prima ända fram till nu. Man kan inte styra över allting. Försöker acceptera det. En tröst är att jag mår bäst när jag tränar.

Nu ska jag gotta mig i den trygghet och energi bara riktigt goda vänner kan ge. Och sen ska jag bita ihop i 7 arbetsdagar till, och sen är det fullt fokus på mig själv, familjen och det älskade livet i magen.

Puss och trevlig helg på er!

Äntligen är du här, efterlängtade vårsol! 

Förlossning eller marathonlopp

Än har vi tid att förbereda oss för mötet på
utsidan. 

Ett mål. En prestation. Något att sträva mot. Många vet vad jag pratar om. Många har varit där. Känt den där känslan. När man bestämt sig för något, satt upp ett mål och jobbar hårt för att komma dit. Ett motionslopp, en tävling eller bara något man vill klara av.

Många säger att en förlossning kan jämföras med marathonlopp eller liknande. Nu har jag inte genomfört ett marathonlopp men jag har gjort en massa andra halvgalna saker som vasalopp, vätternrundan osv. Och som alltid när man står inför en utmaning som man vet att kommer att bli jättetuff så finns det en skräckblandad förtjusning där, "Varför i hela friden har jag gett mig in på det här?" är en tanke som inte bara en gång passerar genom huvudet. Och lite samma känner jag nu. Om knappt/drygt två månader står jag inför min största utmaning hittills. Och jag längtar och bävar på samma gång. Hur ska JAG klara av att föda tänker jag ibland och i samma sekund ser jag så framemot det och vet att jag kommer att klara det GALANT. Nej, det kan jag förstås inte veta, men för det mesta har jag en bra känsla inför förlossningen. Nervös men förväntansfull. Och om känslan efter ett uppnått mål och avklarad prestation är bra, så kommer det inte ens att gå och jämföra med den belöning som väntar när det är dags för lillskrutten att titta ut i världen. Är så glad över att få göra detta! Can't wait! :)

En träningsvecka i bilder

Min "sexy" look, haha. Eller inte.
Men det är tur att man inte behöver
vara snygg när man ska träna. 

Lördag morgon, sovmorgonen satt fint och kaffet smakar lite extra bra. Jag förundras över hur bebisen plötsligt bökar till i magen och vänder sig så att magen blir sned. Att det är en liten människa därinne är stundvis ännu helt ofattbart. Tror inte riktigt jag kommer att förstå det heller innan vi möts för första gången utanför magen.

Min 31:a graviditetsvecka har passerat och allt går än så länge enligt plan. Bebisen i magen växer, tror jag, ska till rådgivningen på måndag. Iallafall börjar den få lite trångt där inne nu märker man. Så det tyder ju på att h*n växer (och mamma går fortsättningsvis upp i vikt, så förhoppningsvis är det bebisen som ökar i vikt och inte mamma ;)). Nog skrivet om vikt. Kroppen känns fortfarande stark, även om jag mer och mer märker av tyngden ner mot bäckenet. Träningen går bra. Inget att klaga på med andra ord. Så här har min träningsvecka sett ut.

Måndag började för ovanlighetens skull med styrketräning (bröst+ biceps) och Bodybalance (!). Har inte gått på bodybalance på flera år men det gick bra.

Tisdagens träning bestod av ett möte med mitt favoritelement, vatten! Simningen känns fortfarande lika välgörande och skön för kroppen. Och fortfarande är jag, för det mesta, snabbast i bassängen (om man räknar bort eliterna). ;) Känns skönt att kunna lita på kroppen i vattnet fast jag börjar känna mig som en strandad valross på land. Nä, så farligt är det faktiskt inte. Lider inte särskilt mycket av magen eller den extra vikten, det är bara nångång nu som då som man kan känna sig lite klumpig. Typ klassikern att knyta skorna.

Dipsen bränner bra, speciellt med lite
extra vikt runt midjan. ;)

På onsdag blev det sedvanlig gymträning, axlar och triceps. Känner mig inte så jättevacker och graciös i gymmet. Lite uppsvullen, extra valkar här och där och kläderna börjar bli trånga, men huvudsaken är att det känns bra i kroppen. Resten får jag helt enkelt jobba med senare. Nu är det viktigaste att jag och babyn mår bra. Formslipning hinner jag med sen. :)

På torsdag var det dags för gravidyoga, sista gången nu. Yogan har känts väldigt bra för kroppen. Vi har jobbat med mjukt stärkande övningar och öppnade rörelser och stretchar. Sen ingår det alltid en sjukt skön vilostund, där man liksom kommer till en annan nivå. Inte riktigt vaken men ändå sover man inte. Välbehövligt har det varit iallafall, för när torsdagskvällen är här brukar jag vara lite mör och trött både i kroppen och knoppen. Arbetsveckan börjar ta ut sin rätt helt enkelt. Framöver kommer jag sätta in somamind och bodybalance istället för gravidyogan.

Skönt tryck i ryggen.

Med tanke på hur jag känner mig redan på torsdag kväll brukar jag inte vara allt för pigg på träning på fredag. Men denna fredag kände jag inte för att sitta hemma ensam och uggla så därför blev det att hänga på till gymmet. Och väl där fick jag till ett riktigt bra ryggpass. Fick bra kontakt och kände mig stark. Känns i baksidan idag!

Idag tror jag det blir vila från träningen. Vi är på väg ut till föglö på eftermiddagen. Länge sen sist. Så jag tror det blir en skogspromenad där ute. Imorgon väntar BEN i gymmet!

Nu är det bara dryga tre veckor kvar till min mammaledighet, och dom veckorna kommer att gå snabbt. Jag har to-do listor varje vecka med massa saker jag vill hinna med innan jag går, så det lär inte bli tråkigt iallafall. Tror jag kommer lämna mitt jobb med känslan att det finns något roligt att komma tillbaka till sen när jag är redo, och det känns bra. Annat som hänt är att vi äntligen fått bokat gravidfotografering, så om exakt tre veckor ska det bli av. Ser framemot det, har hört så mycket gott om Jessica Lund som är vår fotograf. Och mera roligt, om två veckor ska jag till Åbo och träffa mina underbara knäppa vänner. Har inte träffat flera av dom sen i somras, så ser verkligen framemot detta.

Vänner, kärlek och vår i luften. Det är inte så illa det. Njut av vad ni har och vad vi har framför oss, ljusa tider!

Mitt nya motto:
 "You don't have to be fit to be strong!"

Back on track!

Äntligen. Nu börjar jag så småningom bli mig själv igen. Men herregud vilken pärs! Först envis förkylning och sen magsjuka. Och att återhämta sig från magsjukan har tagit närmare en vecka! Idag är första dagen jag:

1. Dricker kaffe
2. Äter mat med ganska bra aptit
3. Känner att jag kan ta i lite mer på träningen

Ja, ho ho. Lillpyret i magen har ju garanterat sett till att h*n får det h*n behöver, och mammas energi har istället fått tryta eftersom det inte varit helt lätt att äta. Nå, som sagt, nu är jag tillbaka.

Idag har vi haft en skön söndag jag och sambon. Bland annat blev det en solskenspromenad i stormen ner på stan och senare ett skönt gympass. Ben och lite core blev det för min del idag och upplägget såg ut som följande:

- Benspark
- Knäböj med kettlebell
- Deadlift (raka, lite kortare marklyft)
- Höftlyft på boll + bendrag
- Pushup med benen i TRX
- Planka
- Stående vadpress

Har fuskat lite med att träna vader sen jag blev gravid, men med tanke på att underbenen börjar bli lite smått svullna är det bra att aktivera vadmuskulaturen.

Sjukstuga, bebissparkar och träningsmotivation

I 3-4 dagar nu har jag knappt gjort något annat än legat på soffan. Efter ett år utan minsta lilla bobba däckade jag totalt nu. Så kan det gå. Det har inte gått någon nöd på mig. Jag har haft kvalitetstid med min maginneboende. Vecka 28 och det lilla livet där inne tumlar runt som en brottare med adrenalinkick. Skönt att verkligen ha tid att känna efter vad som händer där inne, för nu är det livat dygnet runt. Ibland mera, ibland mindre, men ändå full fart. Och normalt hinner jag bara notera det i farten på jobbet eller dylikt, men det är mysigt att hinna känna och numera också se på magen vad som pågår där inne. Bebissparkar och sjukstuga, det är vad mina senaste dagar bestått av.

Däremot tror jag att h*n därinne är lite lätt konfunderad. Jag vet inte när jag sist skulle ha varit så här mycket stilla. Normalt går det ju i ett. På jobbet är jag i farten, hemma är jag i farten...och så träning på det. I helgen har jag inte ens orkat ut på en liten promenad. Det är konstigt, ingen träning på över en vecka. Och ändå är jag hungrig som en varg. Fast jag är stilla. Tror det är någon därinne som har en tillväxtperiod just nu.

Imorgon är sjukstugan över, har jag bestämt. Det har börjat krypa i kroppen nu. Och det ska bli extremt skönt att återvända till träningen snart. Men ändå, för första gången utan panik över att jag varit borta en vecka. I vanliga fall känner jag en extrem ångest över att inte kunna träna när jag är sjuk, men nu...nu är jag mer förlåtande. Eftersom jag inte har något annat mål än att hålla igång, så är prestationskraven på mig själv mindre. Jag tränar för att må bra, men jag har inget mål som "stressar" mig. Det är säkert nyttigt för mig, att vara gravid. Får mig att se saker och ting annorlunda. För det sakens skull kommer jag aldrig att släppa träningen, den ligger mig alldeles för nära hjärtat. Men att släppa kraven på sig själv lite, det tror jag bara är nyttigt.

Det är annars än fin linje det där. Att vara motiverad alternativt känna sig pressad. Morot eller piska? Tror inte att nån helt och hållet kan motivera sig själv genom enbart "positiva" faktorer, dvs. morötter. Tror man försöker lura sig själv om man säger att man alltid är motiverad till träning. Att man alltid längtar efter att svettas och ska se det som något positivt. Visst är det bra om man kan känna sig positivt driven. Men för alla som stävar mot någon slags förändring eller annars bara nöter på, så kommer det att komma dagar det smakar skit. Och det är då man väljer, väljer utgående från vad man har för mål. Betyder det tillräckligt mycket så drar man sig dit ändå. Väljer att genomföra träningspasset trots att motivationen tryter. Väljer att ta till piskan.Och det är ju sällan, för att inte säga aldrig, som man ångrar ett genomfört träningspass. Men jag får känslan av att man ofta ser ner på detta. Att använda piskan. Allt ska vara så positivt och roligt och befriande och härligt. Och man ska släppa alla måsten och bara känna att man vill! Fine, lyckas du med detta wow, bra jobbat. Men jag erkänner, jag behöver piskan ibland. Och så länge jag mår bra efter mitt träningspass så spelar det egentligen ingen roll vad som drivit mig dit.

Det jag försöker säga. Träning mår vi bra av. Old news. Stillasittande, inte bra. Funkar endast i korta perioder. Men hur du väljer att genomföra din träning, med vilken attityd och vilken sinnesstämning, det kan variera. Skäms inte för att du ställer högre krav på dig själv ibland. Att du målinriktat och medvetet är på väg någonstans, och att du kanske behöver piskans hjälp för att ta dig i mål. Alla kanske inte förstår dig, men vad spelar det för roll egentligen, det är ju ditt liv. Sen om det kommer en period då du känner att du kan släppa kraven på dig själv. Gör det. Det är också nyttigt. Lyssna på din magkänsla. Vad är lathet och vad är sunt förnuft? Har du kommit så långt att du fått in träningen som rutin, då behöver du inte vara orolig, den finns där och det kommer troligen alltid att finnas där. Därför är jag inte orolig. Snart är jag tillbaka på gymmet igen, och tills dess, hej soffan!