Nu är jag tillbaka!

"Det är lika bra att berömma sig själv ifall inte någon annan gör det!". Det sa jag just åt sambon här i soffan och han tyckte det var dagens sanning. Och det tänker jag göra nu. Berömma mig själv. För jag är så otroligt nöjd med min prestation igår.

Nej jag var inte ens nära eliten. Jag kom på 25:e plats av alla 37 mastersdamer. Men att jag tog modet till mig, anmälde mig, tränade i den mån jag hann och tog mig i mål på en tid som slog alla mina förhoppningar. Det är jag löjligt stolt över. Och förutom det, jag körde mitt eget race, och tog mig igenom utan att vara nära väggen och jag njöt faktiskt av vägen till mål. Jag var mestadels lugn som en filbunke när startskottet väl tonat ut.

1,5 km simning, 40 km cykling och 10 km löpning. I mål kom jag på 3.03. Simningen gick aningens sämre än jag hade förväntat mig. Simmade på 32 min och jag trodde jag skulle klara det på 30 min. Det kändes nästan som jag var längst bak för det var så stort gäng framför mig och så några bakom mig. Men när jag väl kom till cykelbytet och såg att ingen i "mitt gäng" (mina systrar och min ena systers två kompisar) hade kommit upp ur vattnet ännu så lugnade jag ner mig, för då insåg jag att simningen hade gått rätt så bra ändå. Cyklade gjorde jag på 1.24 min och där slog jag mina förväntningar, trodde inte jag skulle klara det under 1.30. Och löpningen sen. Jag tvingade mig att inte gå ut för hårt, 10 km löpning är ändå ganska långt, och jag ville inte möta väggen. Så det kändes som att jag lunkade mig igenom hela momentet, men sist och slutligen landade tiden jag på 1.02. Något jag aldrig trott jag skulle klara av eftersom löpning är min svaga länk och den har varit seg i sommar. Men nu hade jag faktiskt samma tid på 10 km som jag hade på sjöjunfruloppet i maj. Så ja, jag är mer än nöjd.

Det är så skönt att ha detta gjort, och att jag visade mig själv att jag kan fast jag trodde att jag var i så dålig form. Jag visste i och för sig att jag hade det inom mig, men en tid under 3.10 hade jag inte vågat hoppas på.

Mental styrka, oj vad det är bra att träna den! Utmaningar som detta stärker verkligen psyket. Nu känner jag mig mer nöjd med mig själv än jag gjort på flera månader. Kanske t.o.m år. Med andra ord, I´m back!

Tre systrar innan start....

...och någon timme efter målgång.

Det är nu.

Så ofattbart långt tid har gått sedan jag lät fingrarna möta tangenterna på detta sätt. Jag har inte haft något att säga. Men ändå massor. Jag kände någonstans att jag blottade mig alltför mycket och behövde hålla tillbaka med en tystnad. Eller så var det bara inspirationen som aldrig infann sig. Men samtidigt har jag saknat att låta ord få flöda på det sätt de gör när jag skriver i bloggen. Mina luddiga tankar får bli svart text på ett vitt underlag och efteråt känns det oftast riktigt bra. Den känslan har jag saknat.

Jag lever i ett semesterparadis just nu. Och jag kan för mitt liv inte förstå att tre av mina fyra semesterveckor snart har seglat förbi. Det känns så otroligt ledsamt att tiden rusar iväg så snabbt, samtidigt som det känns som att sommaren inte har hittat hem ännu. Var detta allt du hade att komma med i år, finska sommaren? Men visst finns det stunder nu som då som jag verkligen njuter av. Och jag kommer alltför ofta på mig själv att jag borde njuta mer. För även om en dag känns värdelös när jag inte får något gjort och bara ligger och slöar på soffan och läser en bok, så är det ju precis det som är charmen. Jag Kan göra det här, för jag har semester och det är helt okej att slöa bort en dag på ingenting.

Men helt stilla står det aldrig i vårt semesterparadis. Vi (mestadels sambon) håller på målar fönster vilket visade sig vara ett större projekt än vi hade tänkt oss. Och dessutom har jag tagit modet till mig och anmält mig till triathlon i augusti. Denna gång olymisk distans (1,5 km simning, 40 km cykling och 10 km löpning). Tidigare har jag endast kört sprint distans (hälften av ovan nämnda sträckor), så det känns som en rejäl utmaning jag har framför mig. Och även om mitt mål är att endast ta mig igenom (ett litet tidsmål finns det väl i bakgrunden), så är jag så otroligt stolt att jag tog tag i detta. För även om jag bara gjort två triathlon så känns denna sport verkligen som "min" sport. Och nu är det dags för comeback! Jag har insett något under våren som gått. Jag måste inte se ut på något visst sätt, så länge jag klarar av de utmaningar jag tar mig an. Det är klart att jag skulle ha lättare att springa osv med ett lättare kroppshydda, men jag är löjligt stolt över mig själv för varje utmaning jag tar mig an och klarar av. Och det är det som är prio ett. Att jag kan göra det jag vill, inte vad vågen spottar fram för siffror.

Så på grund av min kommande utmaning var jag igår och införskaffade en riktig simvåtdräkt. Något jag inte ägt tidigare, så det var minsann på tiden. Idag var jag ut på en liten kort runda i stormen, och hittills är jag mer än nöjd. Nu har jag cykel, våtdräkt och löpskorna här i mitt semesterparadis. Så det blir inte att ligga på latsidan direkt. Och det känns så roligt!

Små sköna ting

Jag andas och insuper allt omkring just nu. Det är så grönt och skönt att jag nästan får ångest. Men bara nästan. Det gick så snabbt, plötsligt var det grönt omkring oss och man måste bara njuta. Njuta, njuta och njuta. Är rädd för att jag inte njuter tillräckligt. Samtidigt mår jag så bra just nu och tänker att livet inte kan vara bättre än så här. Skulle vi gå tre månader tillbaka i tiden skulle jag säkert tänka/säga: "ja livet är ok, men det skulle vara bättre om jag vägde 10 kg mindre och hade mer väldefinierade muskler"! Idag är jag någon annanstans. Jag bryr mig fortfarande om min hälsa och min kropp, men jag har släppt all press på mig själv och det gör mig så otroligt gott.

Jag sitter och tittar ut på den ljuva majkvällen och knappt tro att jag är så här lyckligt lottad. Jag har haft tid för reflektion idag. Jag har spelat in en videohälsning till en av mina allra käraste vänner och förklarat vad som gör just henne så fantastisk. Detta för att det ordnas en fruhippa idag som jag tyvärr inte kunde delta i, men jag ville ändå göra min allra yttersta för att delta så gott jag kunde. Denna videoinspelning där jag lyfte fram hennes fina egenskaper gjorde henne rörd och gjorde mig i sin tur så varm i hjärtat. Att sprida kärlek gör verkligen ringar på vattnet! Och dessutom har jag spenderat kvällen men nyfunna vänner. Vi har ätit gott och badat bastu och alla i bägge familjer verkar ha njutit och mått gott. Lycka är att hitta människor som man klickar med och som är lika prestigelösa som en själv. Och att se fyra barn i åldern 2-11 skratta och må bra får vilken förälder som helst att känna sig tillfreds.

Just idag är jag så oerhört tacksam för de människor jag har runt mig. Min familj, mina vänner som lyser lika starka år efter år fast vi träffas alltför sällan. Mina nyfunna vänner och också mina kollegor som jag spenderar en stor del av min tid med. Framförallt min närmaste kollega som lyfter varje arbetsdag till en ny nivå. Bättre tur kunde jag inte ha haft än att jag får jobba med just henne!

Jag tycker vi bestämmer att den 25.5 från och med nu är vänskapens dag. För så känner jag. Om du känner dig träffad som en vän eller bekant till mig så vill jag bara säga TACK! För just Du formar mig till den jag är, varje dag.

Detta fantastiska gäng alltså. <3 Och alla andra fina människor som finns i mitt liv.

Rastade röda raketen

Förra lördagen var jag och sprang sjöjungfruloppet. Jag hade en liten idé om att jag skulle springa så pass mycket i vår att jag skulle klara av att springa 10 km under timmen. Men med tanke på mitt nolläge till utgångspunkt så var jag rätt så nöjd med att komma in på 1.02. Mest glad är jag över att löpningen funkar igen, att jag kan springa så pass långt i rätt så snabbt tempo (för mig) utan att jag får ont i magen/bäckenbotten efteråt. Det är en stor vinst i sig!

Nu när jag kommit igång så bra med löpningen vill jag naturligtvis upprätthålla den, men det känns segt att springa utan mål. Och först tänkte jag att jag skulle springa ett längre lopp i sensommar/höst. Men...det var faktiskt inte sååå roligt att springa det här loppet, så känner mig inte så taggad att träna inför ett längre lopp. Så jag började spåna vidare på alternativa mål.

Då kommer vi osökt in på min röda raket (racern) som jag äntligen fick servad i veckan. Jag har använt den en gång sen jag fick tillbaka den av min syster i höstas, och jag tyckte verkligen att den behövde på komma ut och stäcka på sig igen. Så ikväll var jag ut och rastade röda raketen. En liten premiärtur på 15 km till natursköna Järsö och tillbaka. I kvällssolen. Och det var ju SÅ roligt! Vilken härlig känsla att flyga fram efter att ha masat sig fram i springskorna hela våren. Nu är jag så taggad att cykla. Cykla till jobbet, cykla till föglö, cykla överallt! Nå nu ska jag inte ta i så jag spricker men det var mycket roligare och behagligare än jag kom ihåg.

Jag har absolut inte övergett löpningen, den kommer att hänga med. Men det fina är att det finns ju faktiskt ett mål jag kan ha som innehåller såväl löpning som cykling. Och en gren till. Jag tror ni vet vad jag pratar om. I alla fall om ni känner mig eller läst denna blogg några år. Men det är bara det att jag måste ställa in mig mentalt på att jag är där, att jag är redo för det målet. Och jag är inte där än. Men jag är så på väg åt rätt håll. Så ni kommer att få höra mer om mitt mål snart, lovar!

Magkänslan jag har just nu är väldigt bra. Jag känner något komma smygande mer och mer för varje dag som går. Det är en känsla av att ha hittat hem. Hem till mig själv.

2 år

Idag har vi firat vårt busfrö som blev två hela jordsnurr. Fast vi bara hade kalas för de närmaste släktingarna så blev det fullt hus. En livlig och rolig kväll. Och på dagis blev han också firad, och fick en fin liten nalle i present. Av oss fick han lego och en till högt uppskattad babblare.

Tänk att vår lilla pojke är så stor redan. Det är ett nöje att få lära känna denna filur mer för varje dag som går. Och en fåret shaun tårta behöver man ju få när man fyller två!

Full hus blev det som sagt trots att vi bara tänkte ha ett litet kalas. Men roligt är det att samlas med detta gäng. Och såklart passade jag på att mysa med lilla Elliot, som har växt massor sen jag såg honom sist. Och Jason myste också med "beseen" som är hans ord för bebisen. Så gullig han är med honom. Vår fina pojke! Tack för att du kom till oss.

Hemma.

Vi är tillbaka på paradisön och den (kalla) finska våren. En resa till i bagaget och erfarenheter rikare. Marocko var annorlunda, varmt och ett helt trevligt. Hamnar absolut inte i topp på listan, men visst skulle jag kunna åka igen. Däremot skulle jag välja vårt kära Las Palmas många gånger innan. Men jag är ändå positivt överraskad av bemötandet. Hade hört att man "bör akta sig" lite som kvinna. Inte röra sig alltför mycket ensam kvällstid osv. Men rätt så snabbt kände jag mig ganska trygg. Och den beväpnade miltärpolisen som stod lite här och var kändes skrämmande först men när man vande sig vid dem kändes det mera betryggande framom hotfullt att se dem. Det mest jobbiga var de desperata försöken av gatuförsäljarna att tjäna pengar på oss turister. Visst jag förstår dem när det är ett fattigt samhälle, men det kändes tråkigt att vara avvisande istället för vänlig. Sträcker man ut lillfingret så ryker hela handen, tyvärr. Dock bör nämnas att det naturligtvis fanns undantag. 

Mina pojkar! Jason äter smör direkt ur paketet. 

Jason blev förstås beundrad och uppmärksammad, även om de flesta trodde att det var en flicka de pussade på och rufsade i huvudet. "What's wrong with your little princess?" fick vi höra fler än en gång när han var arg eller ledsen. Och som han simmade, vår lilla fisk! I poolen skulle han helst ha spenderat hela dagarna. Fast han var blå om läpparna fick vi ta upp honom med milt tvång. Och numera simmar han helt på egen hand med sina simringar. Vår stora kille! Men även på stranden trivdes han bra. Helst i storebrors sällskap. 

Det finns mycket jag skulle kunna berätta om vår resa. Men jag håller mig tills jag får tag i fler bilder som sambon har på någon hårddisk/kameran/minneskort. Jag har inte koll och det verkar vara ett gediget jobb att gå igenom dem. Har inte ens själv fått se alla bilder från resan och jag har strikta förhållningsregler om vad jag får göra med dem. Risken finns alltid att jag lyckas radera photoshop eller dylikt (det har nästan hänt). 

Nu börjar vi snart landa i vardagen igen. Tvättberget minskar sakta men säkert. Jason har nästan hittat rätt dygnsrytm igen och jag förgyller min kollegas vardag på jobbet igen (haha). Och hon min. Och så var jag och sprang ikväll. Och det gick bra trots 1,5 veckas paus. Lycka! Jag hade inte det minsta lust att träna under semestern och då gjorde jag inte det heller. Fanns inget gym och var för varmt att springa. Och den uteblivna träningen störde mig inte ett dugg. Känns som jag börjar ha ett sunt förhållande till träning. Vill man inte så ska man inte. Jag visste ju att jag kommer att vilja sen igen. Och bra gick det.

Kändes helt okej att vara hemma med detta som vy under morgonpromenaden igår.

Nu ska jag kika lite till på sambon i stadsfullmäktige (i tv) innan det blir snarklådan. 

Endorfinkickar och resfeber

Jag har typ inte alls tid att sitta här just nu, men jag bara måste skriva några rader. Jag har ungefär 101 saker i mitt huvud just nu, och minst fem projekt på gång samtidigt. Det är biljetter som ska skrivas ut, detaljer som ska checkas minst tre gånger, saker som ska införskaffas, simshorts och bikinis som ska testas och vagnar som ska skrubbas upp (heeelt onödigt enligt min sambo, det kommer ju att komma ny glass på den!). Däremellan ska den sedvanliga maten handlas och lagas, jobb, dagis och skola ska skötas och kläderna ska tvättas och helst hinna torka innan avfärd. Men jag påstår inte att allt detta ändå inte är rätt så angenäma aktiviteter när man vet vad som väntar. Tror visst det kallas resfeber.

Däremellan behöver man tömma skallen och träna lite. Och idag hade jag bestämt mig för att springa. Men regnet som vräkte ner på eftermiddagen höll på att få mig på andra tankar. Som tur klarnade det upp till kvällen och jag snörade på mig springskorna i alla fall. Innan jag berättar nåt mer vill jag säga att jag inte har kommit igång men löpningen ordentligt sen Jason föddes. Dels för att min kropp sa ifrån och dels för att jag inte har fokuserat på den. Nå nu har jag ju sjöjungfruloppet på kommande den 6 maj så det är bara att nöta på. Och för cirka en och en halv vecka sen sprang jag 4,5 km och då var jag tvungen att jag gå en del av sträckan. En av de första gångerna jag var ut och sprang i vår hade jag en medelhastighet på 8,5 km/h. Ikväll sprang jag över 7 km i med medelhastigheten 9,8 km/h. Och jag är så j*vla stolt! Detta är inget att jämföra med mina tidigare meriter men det tänker jag inte göra heller, för mitt utgångsläge är helt annorlunda nu. Det är nästan tre år sedan jag sprungit "ordentligt" och jag är betydligt tyngre nu. Jag tror jag aldrig har sprungit så här snabbt (efter omständigheterna snabbt) och varit så här tung som jag är nu. Igen tackar jag kroppen min för att den repat sig och orkar! Inga känningar i magen/bäckenbotten heller nu som i somras. Tack tack tusen tack!

Från en gång i tiden då jag sprang betydligt mer än jag gjort
de senaste åren.

Jag som nästan helt tappat tron på mig själv efter alla misslyckade målsättningar det senaste året njuter så av att känna att jag lyckas. Mitt självförtroende behövde så detta!

Nu ska jag definivt packa ner löpskorna. Eller inte än. Ska springa minst en gång till den här veckan. Tror jag håller på bli beroende. Och jag älskar det! Men över till ett annat beroede. Ska sudoko:a mig till sömns. Beroende räcker förresten inte när det kommer till det senast nämnda. Snarare besatt. Men jag känner mig så smart när jag klarar av ett supersvårt sudoko. Låt mig få leva i den bubblan!