fredag 27 maj 2016

Vårt första år. Del 1: 0-3 månader

Jag har, som ni kanske redan vet, länge tänkte skriva följande inlägg. Men jag har dragit mig för det för jag vet att det skulle komma att vara rätt så tidskrävande. Men som med allt som ska bli färdigt någon gång så är det bara att börja.

Tanken har kommit till mig under våren. Att när Jason blivit 1 år så vill jag sammanfatta hur det första året varit för oss. Dels vill jag berätta om hans utveckling, för jag har varit rätt så dålig på att skriva ner vad som hänt vid olika månader. Iallafall inte på något strukturerat sätt. Och det är ju så kul att kunna titta tillbaka och läsa om det senare. Och så vill jag också, för att det ska bli lite mer intressant för er, berätta om hur jag som mamma upplevt det första året, alla känslor som kommit och gått. Svåra och stora och lätta och behagliga.

Dessutom handlar den här bloggen till viss del om träning, eftersom träningen och kroppens funktion (hint; nu vet du varför jag är fysioterapeut) är det största intresset i mitt liv, i viktighetsordning strax efter familjen. Träningen är min livslina när allt känns för jävligt. Den är min energikälla en tung eller seg dag. Den är min väg tillbaka till mig själv. Och att genomgå en graviditet och lära sig acceptera sina fysiska begränsningar både under och framförallt efter graviditeten har varit en enorm utmaning för mig. Så jag vill också dela med mig av min resa, från den första slappa trasdocke-tiden efter förlossning till den starka kropp jag håller på bygger upp igen.

För att det inte ska bli allt för maffigt så har jag valt att dela upp året i 4 delar.
Så del 1, varsågod. Håll till godo!

0-1 månader

Jason
Jason föddes fredagen den 8 maj 2015 kl. 7.21. I det stora hela gick det ganska bra. Förlossningen var ganska tuff, men Jason visade sig vara en stark pojke som repade sig snabbt trots att han inte skrek de första 9 minuterna han var ute. Förlossningsberättelsen kan ni läsa här. På fredagen på dagen låg han och tittade på mig när jag sov (berättade pappa när han kom tillbaks till BB efter att ha varit borta nån timme). Tydligen ville han granska sin nya omvärld innan han själv kom till ro och somnade. Amningen kom igång efter några riktigt hemska nätter på BB, men efter några dagar konstaterade vi att min mjölk inte räckte till. Vi gav ersättning första gången en vecka efter han föddes och lättnaden över att han äntligen var nöjd var oerhörd. Jag höll dock amningen vid liv och delammade hela tiden, ända till 8,5 mån.

Födelsemått: 4080 g och 52,5 cm

Min första morsdag.



Jag, kroppen, knoppen och träningen
Först tyckte jag att jag återhämtade mig ganska snabbt. De allra första dagarna. Men ganska snabbt insåg jag att jag egentligen kände mig väldigt obekväm i min egen kropp. Jag vill inte gå in på detaljer, men det handlade om detaljer som jag inte var förberedd på, men som är helt naturligt efter en förlossning. Sen hade jag förstås som alla andra mammor ordentligt ont i ungefär 1 vecka efteråt. Och det kändes som att ingenting "satt på plats". Men längtan efter att börja träna igen fanns där från dag 1. Mest för att jag ville bort från det som just då kändes som en totalt främmande kroppshydda. Jag började dock lugnt med mamma-mage appen (rekommenderas!) och promenader. När det kommer till känslostormar och babyblues kan ni läsa om det här.

1-2 månader

Jason
När Jason var ungefär 1 månad flyttade vi vårt pick och pack till Föglö för sommarsemester. Äntligen var även pappan i huset ledig. Jag har inget att jämföra med så jag har svårt att säga om Jason var en skrikig bebis, en lugn bebis, en livlig bebis. Ja ni förstår. Men jag skulle säga att han var nånstans mitt i raden. Helt normal med andra ord. Han åt massor och verkade hungrig mest hela tiden. Så att amma/ge ersättning var tredje timme var inget som fungerade för oss. Kanske vi tolkade hans signaler fel nångång också, inte så lätt att veta. När han var 1 månad sov han fortfarande ett ganska långt dagspass, och några kortare. Plus ett längre på natten. Vi samsov så jag tyckte inte det var jobbigt att amma på natten. Vi somnade om tillsammans. Det var väldigt mysigt.

Jason 1,5 månad.


Jag, kroppen, knoppen och träningen
Jag kommer ihåg frustrationen över att känna mig så begränsad när det var sommar och semester. Jag tyckte att sambon kunde fortsätta sitt liv som vanligt och fick vara ute, medan jag satt inne och ammade när solen sken. Men det var gräs som sku klippas, hus som sku målas osv osv. Så det blev lätt den fördelningen. Men vi försökte nog byta om lite också så att jag kom ut och måla nångång. Men när dom är så här små så är det mest mamma som gäller, går inte att bortse från det. Fick trösta mig med tanken att ju äldre dom blir, desto mer ansvar får pappa ta (längtade redan då till sommar 2016).

Gällande kroppen så hade obekvämheten kommit till en ny nivå nu. Det var sommar och kläderna rök, och även om vi bara var på stugan och jag inte borde ha brytt mig så ville jag inte tro mina ögon när jag såg min spegelbild. Och inga shorts eller dylikt gick på mig. Jag försökte vara förlåtande mot mig själv, men det var inte lätt. Och suget efter sött, salt, allt, var enormt! Jag hade gått ner ganska bra första veckan efter förlossningen men genast jag slutade helamma började vikten trava uppåt igen. Och på stugan vägde jag mig inte alls, men här hände det garanterat en hel del. Dessutom var jag förkyld en vecka, och kände mig allmänt svag. Jag började göra lite små övningar utöver mammamage-övningarna, och försökte komma mig iväg på längre promenader. Men motivationen var dålig, jag ville bara vara stark och i form NU, hade inte tålamod att vänta på att kroppen skulle repa sig, även om jag visste att jag måste skynda långsamt. Nej, detta var ingen bra period rent fysiskt.

2-3 månader

Jason
När Jason var 2 månader var vi tillbaka i stan. Han var en ganska stadig bit redan här, både rent storleksmässigt och stark i sin egen kropp. Redan nu började han bli ordentligt stadig i nacken. Och har var väldigt vaken och "med". "Leenden" kom med jämna mellanrum och han kommunicerade mycket med oss redan här. Han byggde bara större och större bon i våra hjärtan. Kommer inte riktigt ihåg hur det var med sömnen här, men tror att det gick ganska bra här ännu. Men tror inte han sov riktigt långa dagsturer längre. Inte 4 timmar som i början. Vi försökte njuta av sommaren i stan så mycket det gick, men visst, vi var även här ganska begränsade. Det var ganska tungt också att vara ensam med Jason hela dagarna, efter att ha varit van att ha tillgång till pappa i en månad.

Middagsvila på 2-månaders dagen.


Jag, kroppen, knoppen och träningen
Ungefär samtidigt som jag kände en liten hopplöshet över att inte riktigt komma igång ordentligt med träningen kom min förra kollega, pt med numera eget företag, ut med ett erbjudande om 6 veckors pt-online. Och jag hoppade på tåget. Jag fick in rutiner för träningen, följde kostschema (i viss mån iaf) och vågade börja träna "på riktigt". De första veckorna körde jag mest hemmaträning i cirkelform, det var enkelt och gick snabbt att göra, men var ändå utmanande. Sen kombinerade jag detta med promenader med jogg-intervaller, för att utmana pulsen lite. Det var skönt att komma igång och få in rutinen igen. Dessutom började jag gå på gruppträningspass, anpassade för gravida och nyblivna mammor, och det var verkligen jätteskönt! Jag började känna igen mig själv lite grann, "hon som tränar", även om det hände mycket lite med våg och spegelbild. Men jag blev lite lite starkare för varje dag.

Jag kör min cirkelträning på altanen när sonen sover. Inte illa trots allt.


Fortsättning följer...






tisdag 24 maj 2016

5 saker jag älskar med sommaren!

När man så här på en av sommarens allra första Riktiga dagar går ner på stan i bara sommarklänning och det nästan är för varmt ändå kan jag inte låta bli att jubla inombords. Den är här nu!!! Den efterlängtade sommaren. Och jag började fundera på vad jag njuter mest av under denna fantastiska årstid. Okej, lite inspirerad av Linns inlägg var jag också. 

1. Morgondopp och kaffe på stugan.

Det finns inget, absolut Inget som slår ett morgondopp i ett spegelblankt hav efterföljt av nybyggd espresso på bryggan. Det är billig lyx. Det är mitt helhetskoncept för lycka.



2. Alla dofter

Dofter påverkar våra känslor oerhört, det är ju knappast nån nyhet. Att gå ut en sen försommarkväll och överlumpas av tusen och en dofter är nästan lite mäktigt. Eller den svårslagna doften av hav. Solbränd hud. Grillen. Nyklippt gräs. Bastukvasten av björk i bastun. Listan kan göras hur lång som helst.

Midsommar 2013. Det var faktiskt bra väder då! Abborrarna redo för vår
provisoriska rök, jag binder blombuketter som jag gör varje midsommar.
 Ni känner doften av rökt aborre va?

3. Spontanitet

Jag är inte en särskilt spontan person. Men om det är någon gång som spontaniteten får utrymme så är det under sommaren. Segelturer som bestäms på morgonen och slutar med revade segel i solnedgången. Besök av förbipasserande i båt som blir till heldagsbesök. Långa dagar på stranden som blir till grillmiddag på någon gård och en sen (tidig) vandring hemåt när solen gått upp igen. Lär inte hända denna sommar men oj vad det finns mycket att njuta av ändå.

Sommaren 2014 var vi lite lagom spontana och köpte segelbåt. Sen blev jag gravid och
Hoppsan, som hon heter, får vänta lite på att komma i sjön igen.
Som tur har svärfar inte bara en utan två segelbåtar som åker i sjön varje år.


4. Simma

Ja, för er som inte redan visste det så är mitt favoritelement vatten! Lika mycket som jag älskar morgondoppen så älskar jag att ligga på bryggan en hel dag och hoppa i sjön i varje kvart ungefär. Så att man just och just hunnit torka innan man hoppar i igen. Eller att bada nattbastu och simma på natten. Helt magiskt!


5. Solbränna

Ja jag vet. Sol är jättefarligt och allt det där. Men jag har iallafall turen att ha en sån hudtyp som gör att jag blir brun och bränner mig väldigt sällan. Och jag vet att det flesta ser snyggare ut med lite färg på sin lekamen, men jag mår verkligen hundra gånger bättre när jag är brun jämfört med hur jag känner mig i min vinterbleka skrud. Så jag tar risken. (Sen att jag aldrig blir lika brun som min sambo smakar lite bittert, jag som innan vi var ett par alltid var den som var brunast i gänget. Men det är ingen tävling säger han. Ändå är han småsur så fort Jag är lite brunare, som nu när jag är ledig, haha! Men nej, det ÄR ju ingen tävling...bara pikilite.)

Nä hörni, njut nu gott folk! Vänta inte bara för att det bara är maj ännu, njut redan nu! Det blir inte mycket bättre än så här!






torsdag 19 maj 2016

2-0 till mig

Två kvällar i rad har jag nu nattat sonen i egen säng. Detta delvis på grund av att han igår kväll var helt omöjlig att natta i vår säng som jag brukar. Han skulle bara härja runt och jag fick inte hålla om honom som jag brukar behöva göra för att han ska hållas lugn. Dels tänker jag att det är lättare för pappan i huset att börja natta honom om han lär sig somna i egen säng (alltså sonen, inte pappan). Och allt går ju, bara man har tillräckligt med tålamod. Igår tog nattningen 1 timme, idag 45 minuter. Det går åt rätt håll med andra ord!

Bilden har ingenting med inlägget att göra,
men vill visa en bild från Jasons första cykel-
tur på hans 1-års dag (även om fotografen
hade en dålig dag tydligen).
Igår cyklade vi till dagis hela lilla familjen.
Vilken frihetskänsla att kunna göra sånt!
Av ovanstående orsaker har han somnat lite senare dessa kvällar. Och i förrgår somnade han senare eftersom vi åkte ut till Föglö den tid han normalt ska sova. Tidigare har det varit så att han vaknar mellan kl 6 och 6.30 oberoende när han somnat men hör och häpna. Två morgnar har han nu sovit till 7.30 respektive  8.15. HALLELUJAMOMENT! Don't jinx it! känner jag på samma gång, utmanar jag ödet genom att skriva detta?? Men hur som, två 8 timmars nätter (med 1 väckning i och för sig med det stör inte så mycket) var SÅ välbehövligt och kom SÅ i rättan tid för denna genomtrötta mamma. Tack älskade son! Tack för att du sov bra just nu, när jag behövde det som mest.

Tack vare dessa nätter har vi nu haft två dagar med riktigt bra flyt. Och jag känner att min energi återvänt. Måste ju skriva när det händer något positivt också, och inte bara när allt känns skit. Igår var vi på Föglö, jag fick tvättat flera fönster vars orena glas retat mitt öga en lååång tid, vi var på möte på Jasons blivande dagis (han har inventerat och godkänt stället) och vi hade helt enkelt en bra dag.

Idag var vi hemma på förmiddagen, utan att Jason blev trött och grinig. Sen somnade han genast vi gick iväg på promenad. Fammo kom, jag hann träna, Jason fick umgås med fammo lite när han vaknade och var pigg och glad när jag kom hem och vi for iväg på babysim. Sen hockey, middag, familjetid och nu hockey igen. En dag med bra flyt helt enkelt. Så här får det gärna fortsätta, tack!

måndag 16 maj 2016

Jag känner inte igen mig själv

Solen skiner ute, det är en riktigt fin vårdag. Jag har massor jag hade tänkt göra nu när sonen sover sin eftermiddagsvila. Men luften gick ur mig och jag hamnade på soffan istället. Denna förlamade trötthet som kommer till mig varje eftermiddag, vet inte hur jag ska ta mig an den. Jag har inte gjort nånting speciellt idag, bara varit hemma, handlat och gått en liten promenad när sonen sku sova (+morgonpromenad förstås), men jag är helt slut. Och dessutom fick jag sovmorgon imorse,till 7.15!!! Helt otrolig att man kan kalla det för sovmorgon, men så ser livet ut nu för tiden. Och jag kände mig faktiskt utvilad på morgonen, men den känslan är som bortblåst nu.

Om det skulle vara så att jag bara är lite trött och slö på eftermiddagen skulle det vara en sak, men jag saknar gnistan och kraften som jag brukar ha. Framförallt när det gäller träningen. Jag går fortfarande mina promenader morgon och kväll de flesta dagar, men jag har börjat slarva med att gå på dagen när sonen sover. Oftast blir det bara en liten kortis så att han somnar. Och jag tränar fortfarande 5-6 ggr i veckan, gymträning för det mesta, ibland Soma eller pilates och ibland springer jag. Men jag saknar kämparglöden, energin, viljan. Jag gör det bara för att få det gjort, för jag vet att jag inte kan vara utan träningen. Jag nöter på, utan att jag känner att jag kommer nån vart.

Jag sköter inte kosten som jag ska alla dagar och därför har min väg till beach 2016 stannat av! (jag var bara tvungen att skriva så där för att provocera lite, men tanke på all diskussion som pågår i bloggvärlden om bikinihetsen). Som ni säkert förstår handlar det om mer för mig än att "komma i  bikiniform", jag vill ju hitta tillbaka till mig själv. Där jag var innan graviditeten. Och jag har kommit en bit på väg, så pass att jag nu känner mig lite mer bekväm i min egen kropp. Men sen tog det slut, jag orkar inte. 

Jag har inte gett upp, fast det låter så. Jag har en tillfällig svacka i motivationen. Så måste det vara. För jag ger inte upp, Inte fast jag är trött och slö och allt känns motigt. Bara att jag skrev detta gör att jag vill skärpa till mig, för detta är inte jag. Jag är den som är igång från morgon till kväll, alltid har en massa projekt på gång samtidigt och som också lyckas slutföra dem. Oberoende om det handlar om att olja utemöbler eller att forma kroppen.

Nä hörni, vi ses en annan dag. Nu ska jag göra nånting vettigt! Om man inte har viljan måste man göra det ändå, tills man vill igen!
Sommaren 2014, ungefär en månad innan jag blev gravid. Jag kommer ihåg att jag
kände mig plufsig här...ppfff säger jag nu! Men det handlar inte så mycket om yta,
det handlar om en känsla. Det är en känsla jag vill hitta tillbaka till. Här, 2014, ägde jag
den känslan. Jag var det jag ville vara. Men sen kom det en liten parvel som tog allt mitt
fokus, och framförallt min energi. Men det ska gå. Det handlar bara om att inte ge upp.

söndag 15 maj 2016

Nattning och kvällsrutiner

Jag vet att jag lovat er ett helt annat inlägg som näst, men det kommer när det kommer. Nu behöver jag lite råd och tips, därav detta inlägg.

Vi har numera bra och fungerande kvällsrutiner för lilleman. Han får gröt någon gång mellan 19.15 och 19.30 beroende på hur trött han är. Sen är det tandborstning, pyjamas på och så i säng lite för kl. 20 och får då flaska, och somnar sedan oftast inom 5-10 minuter efter han druckit klart. Jag nattar honom i vår säng fortfarande, och så flyttar jag över honom till egen säng när han somnat, där han sen sover hela natten de allra flesta nätter. Orsaken till att jag nattar honom i vår säng är att jag helt enkelt vill ha lite nära-tid med honom. Det blir så lite av den varan nuförtiden. Han har ju tid att vara i famnen typ fem sekunder i gången. Och det funkar inte heller längre att ta över honom till vår säng när han vaknar på morgon, fast jag gärna sku ligga kvar och mysa med honom. Han vaknar ju oftast lite efter 6, så inte mig emot att vila lite till. Men nej, det går inte. Han trampar bara omkring i vår säng och man får typ hålla honom i en fot så att han inte åker med huvudet före i golvet. Morgonmys på hög nivå med andra ord!

Älskar denna bild! Känns som en evighet sedan. Här fanns inget som hette
rutiner ännu, men en massa mys istället.
Men, nu till kruxet. Det är jag, och bara jag som lyckas med nattningen. Och ja, det är helt och hållet vårt eget fel, det är vi som har skapat denna rutin. Och nu verkar den omöjlig att bryta. Det började med att det alltid var jag som nattade medan jag ännu ammade, vilket var ungefär till 8,5 månader. Sen har det blivit så att i och med att Conny har så ont i ryggen så har han svårt att sköta kvällsrutinerna, och om det är nånting vi försökt dela jämlikt här i huset så är det möjligheten till att träna. Av ovanstående orsaker, och även för att Conny ska hinna träffa sonen nånting så har vi de senaste månaderna gjort så att jag har tränat endera på dagen (om jag har barnvakt) eller mellan middag och nattning, medan sambon har farit iväg och träna när sonen ska gå och sova. Detta har fungerat väldigt bra MEN som sagt, nu är ju sonen van vid att det är jag som nattar. Och när vi nångång försök att det är pappa som nattar så förstår han inte att han ska sova, utan härjar bara omkring i sängen.

I sommar, om cirka en månad för att vara exakt, så kommer jag att börja dra pass igen. Då kommer jag en kväll i veckan att vara borta runt nattning, så vi behöver verkligen få det att fungera snart att även pappa kan sköta nattningen.

I allt annat duger pappa precis lika bra som mamma, men gällande detta, ja det är nästan löjligt. Med pappa far han omkring som ett yrväder medan han somnar på några minuter om det är jag som ligger bredvid honom. Så tips och råd mottages gärna om ni har några? Vi har troligen nån semestervecka på oss innan jag börjar dra pass igen så vi får använda oss av den tiden om vi inte får det att funka innan det. För då är vi säkert på föglö och träningsrutinerna ser annorlunda ut.

Nu tillbaks till hockeyn. Jag kan ju på samma gång avslöja...jag skulle inte kunna bry mig mindre om eurovisionen, men hocky-vm, det missar jag inte! Trevlig söndag på er!

tisdag 10 maj 2016

Och så har vi plötsligt en 1-åring i huset!

Vilken dag det var i söndags. Morsdag och 1-års kalas på en och samma gång. Jag känner jag att jag upprepar mig lite grann eftersom jag redan delat bilder från kalaset på facebook, men det finns (förhoppningsvis) nån utöver mina facebook vänner som läser min blogg så jag vill dela med här också.

Så som det verkar ha varit överallt så hade även vi fantastiskt sommarväder i söndags, och sonen sken i kapp med solen. Dock sov han endast 1,5 h totalt på hela dagen, så jag var lite orolig hur han skulle orka kalasa. Men det gick bra. Först var han lite skeptisk till alla människor som dök upp. Många var det inte egentligen, men med tanke på att han var chockad för några veckor sen när han träffade både mommo och fammo samtidigt så var det ganska mycket att ta in när fler och fler bekanta dök upp på kalaset. Ni sku förresten ha sett hans min då för nån vecka sen. Fammo var på besök och så kom mommo hit för att lämna en tutt som hon blivit med. Och han kunde inte för allt i världen förstå vad som hände. Man såg hur det snurrade och snurrade, han tittade från den ena till den andra men han fick inte ihop det. "Dom är ju två!!" tycktes han tänka. Borde ha filmats, hans min var obetalbar!

Nå, när chocken av att ha familjen+ mommo, fammo, gudföräldrarna och faster med man på besök på samma gång blev han sitt normala charmerande jag. Vattenmelontårtan (som jag sett att flera andra bloggare lagat, därav idén) var en hit och den absoluta favoritpresenten var mjukisdjuret Babba från babblarna. Han släppte inte honom under hela kalaset och satt däremellan och pajade honom försiktigt (precis som han lärt sig göra med djuren....för det mesta). Gullunge! Alla andra presenter var ganska ointressanta. I det hela var det en väldigt lyckad dag. Mitt morsdagsfirande föll visserligen i skymundan men det gör inget för jag hade ju ändå en underbar dag, bättre morsdagspresent en än pinfärsk lycklig 1-åring kan man inte önska sig.

Jag håller på formulerar ett längre inlägg i huvudet som jag ska plita ner snart. Jag vill sammanfatta mitt, eller vårt, första år. Lika mycket för mig själv som för er. Så håll utkik. Bara jag hinner här nångång med allt annat som upptar min tid. Vackert väder, hockey-vm, storebrorvecka (med 3 prov denna vecka!!) och en mycket intensiv 1-åring i huset. Men nån dag ska jag väl få till det. Bildbomb från söndagen får ni roa er med så länge.

Visst, typ hälften åkte på marken, men gott var det ändå.

Även mamman fick grädde på sig med allt klottande som förekom

Att få en mössa eller keps att hållas på denna unge verkar vara misson omöjligt!

En bild säger mer än orden "jag är full av bus"

Som sagt, favoriten!

Fotomodell kanske? 
Försök men annan mössa, hölls på kanske 10 sekunder.

Jag älskar dig långt mer än ord räcker till!

lördag 7 maj 2016

För ett år sedan

Redo att kläcka. Hade glömt att jag
var så stor!!
För ett år sedan den här tiden låg jag i ett töcken och visste knappt vad jag hette. Värkarna avlöste varandra utan paus, jag var något hög på lustgas och jag väntade på att jag skulle få epidural för att på nåt vis kunna ta mig igenom natten. Allt var en enda dimma, så bortdomnad var jag av smärta. Vi hade en lång natt framför oss. Men det gick ju bra. Då den här tiden för exakt ett år sedan, var vi ungefär 8 timmar från att träffa vår son för första gången.

När det var över sa jag till sambon; "Det är bra så här, jag är helt med på att bara föda ett barn. Jag går inte igenom det här igen!" Han sa att han borde ha bandat in det, och det borde han kanske ha gjort. För nu ett år senare känner jag lite annorlunda. Jag säger inte att vi ska ha fler barn, jag är nöjd som det är. Men på ett vis skulle jag vilja gå igenom en förlossning igen. Och då förhoppningsvis en förlossning som skulle få starta av sig själv. För det stör mig lite att jag blev igångsatt då förlossningen troligtvis skulle ha kommit igång av sig själv om vi bara väntat nån dag till. Igångsatt blev jag bara för att EN gynekolog uppskattade sonen till 4500 g. Vilket jag inte själv trodde att han var. Och han var ju faktiskt bara 4050 g. Jag önskade att jag skulle vågat lita mer på min magkänsla och på min egen kropp. Jag önskar också att jag skulle ha förberett mig mera, hur det nu går att göra det. Under förlossningen kom tankar till mig, negativa tankar, jag ville bara att det skulle vara över, jag ville fly från smärtan. Och det är ju det sista man ska tänka. Oj, det är så mycket jag skulle vilja ha gjort annorlunda. Men samtidigt, jag vet att det är så onödigt att tänka så. För man kan inte gå tillbaka i tiden och "göra om, göra rätt". Och allt gick bra ändå, och det är jag så otroligt tacksam för. Det är inte lätt att veta vad man ska förvänta sig som förstföderska. Och jag är glad att jag klarade av att föda ut honom normalt, utan sugklocka eller kejsarsnitt. Både var nämligen på väg att bli aktuella, men jag fixade det. Och vi fick världens finaste pojke.

Pappan och sonen återhämtar sig efter natten.
För snart ett år sedan genomgick jag min hittills största utmaning. Och veckorna efteråt trodde jag att jag aldrig skulle bli människa igen. Och att jag aldrig skulle få "mitt liv" tillbaka. Ikväll, ett år senare, sitter jag ute klockan 21.30 på kvällen och oljar utemöbler inför sonens 1-års kalas imorgon (ute i god tid som vanligt!). Jag fixade det. VI fixade det. Det första året, det värsta (?) men också bästa året. Jag blev människa igen! Jag har ett liv, som är mitt liv, men inte längre bara mitt. Utan VÅRT. Jag har fått vara allt för en annan människa, och nu får jag se hur han sakta men säkert travar iväg på sina ännu ostadiga ben. På väg att bli en helt egen individ, på väg att skapa sig ett eget liv. Och att få bevittna den resan måste vara en av de finaste saker en människa kan uppleva. Snart behöver han inte längre hålla min hand. Men så länge han vill och behöver kommer jag att njuta för allt jag är värd. Det bästa som finns. Att skapa och vara med och forma ett helt nytt liv!

Den här filuren alltså! Det finns så mycket bus i denna lilla (!) kropp så man blir
helt slut. Men samtidigt är han alldeles underbar med sin upptåg!
Imorgon är det DIN DAG älskade unge!




torsdag 5 maj 2016

Helg mitt i veckan

Jag ber om ursäkt för den långa bloggpausen. Jag som gärna vill blogga om vardagen nu för tiden har slukats upp lite grann av just vardagen. Jag har varit så väldigt trött, och känt mig nästan apatisk. Däremellan har våren verkligen livat upp mig. Men det känns som jag går och väntar på något, men vet inte riktigt vad. Sommaren kanske? Men jag kommer ju vara lika mycket ledig då som nu. Konstigt det här med vår, sätter igång en massa processer i kroppen. Men min trötthet tror jag främst beror på att det är ganska tungt att ta hand om Jason på dagarna. Han kräver rätt så mycket aktivitet och stimulans. Och när han sover (vilket han gjort lite sämre på dagarna nu i veckan), så känner jag mig så förlamande trött, men ändå alldeles för rastlös för att kunna vila själv. Nå, jag var och tog sköldkörtelprov i måndags så får se vad de visar.

Men i veckan fick vi iallafall ett härligt avbrott i vardagen. Sambon hade ledig dag igår och idag är det ju helgdag, så vi stack ut till vårt paradis på tisdag kväll och fick dagar som kändes som en långhelg, så här mitt i veckan. Väldigt välbehövligt och skönt. Och vädret kunde ju inte varit bättre. Åh, ljuva maj, vad du överraskar och sprider glädje! Och vädret ska tydligen fortsätta så här i flera dagar. Tyvärr blir det inget Föglö i helgen. På lördag jobbar sambon och på söndag ska vi fira vår 1-åring. Herrejestas, stoppa tiden någon!

Dagens outfit när jag fixade klart potatislandet/grönsakslandet. 
Normalt brukar kläderna ryka nångång mellan 15 och 20 maj. 
Men 5 maj, det är ju helt fantastiskt!

Bebis (kan man kalla en 1-åring för bebis?)
som luftar rumpan och samtidigt når nya höjder.
Han är så duktig vår lilla klätterapa.
Och överraskande försiktigt ändå, fast han utmanar sig själv.

Äntligen kom jag iväg på en föglö-löprunda.
Har inte blivit av på hela våren.
Och idag höll jag på springa rakt på en huggorm, huga!
Ett dopp på det (första utan bastu!) och mellanmål i solen smakade extra bra
(turkisk yogurt, bär och kokos).
Nakupelle förstås efter doppet.
Så fort det blir varmt och och vi är på stugan
går vi omkring med inga eller väldigt lite kläder.
Även nere på bryggan fast båtarna kör skytteltrafik där.
Jag orkar liksom inte bry mig,
har dom inte sett en naken kvinna tidigare är det minsann på tiden!