Första gången på länge

Fick lite av en chock när jag insåg att det gått elva dagar sedan mitt senaste blogginlägg. Men jag har varit så öppen här på bloggen under hela hösten och vintern så jag kände att jag behövde sluta mig som en mussla. För att uppnå någon slags motvikt, kanske. Det är knepigt det här, med att basunera ut sina tankar och känslor i skrift. Jag vet ju vilka inlägg som berör och kanske ger någon annan styrkan att öppna sig, åtminstone är det min förhoppning och orsaken till att jag skriver blogg och inte dagbok. Men ibland kan det blir för mycket, för mig själv eller någon annan, och jag behöver backa och reflektera lite. För mig själv och tillsammans med de närmast i min omgivning som jag helst pratar med. Men jag kan inte komma ifrån att bloggen är som en ventil och jag behöver släppa ut lite luft för att kunna ta nya djupa andetag.

En annan ventil jag behöver för att må bra. Mina morgonpromenader. Önskar jag hade haft en bättre kamera med mig imorse. Men jag var bara så glad att jag kom mig ut efter att ha varit en zombie hela veckan, och denna vy satte verkligen ribban för dagen. 

Livet pågår just nu, just här och jag vet inte mycket om vad som händer imorgon. Jag har inte blivit så klok att jag anammar den här filosofin i allt jag tar mig an, men jag tanken har börjat smyga sig på lite nu som då. Det är nyttigt tror jag, samtidigt som jag tror att människan mår bra av att sträva framåt och att kämpa mot ett mål eller en dröm. För jag har insett något. Det var när alla bitar föll på plats som jag märkte att jag inte riktigt trivdes med mig själv. När jag fått de flesta av mina önskningar uppfyllda. Ett förhållande med den enda man jag kunde tänka mig dela livet med, ett kärleksbarn, en fast inkomst och ett hem som vi trivs i (även om denna punkt ännu inte är "färdig"). För vägen till dessa hörnstenar i livet har verkligen inte varit enkel. Och jag har under många år levt i ovisshet om vad framtiden för med sig. Men sen ordnade sig allt och jag borde ha landat trygg, lycklig och nöjd. Så blev det inte.

Men vet ni att det är omöjligt att känna ångest om man andas lungt. Ganska självklart egentligen. Men det är därför andningen är ett så oerhört viktigt redskap om man vill bryta ett mönster i en stressig och/eller ångestfylld situation. Själv använde jag nyligen djupandning när jag höll på att stressa upp mig i trafiken. Jag kände hur jag varvade upp och stressnivåerna steg för jag var sen och hade bråttom hem. Sen insåg jag att jag inte kunde påverka situationen och tvingade mig själv att ta flera djupa andetag för att komma tillbaka till normalläge. Den gången lyckades det faktiskt. När sambon säger att jag ska andas lugnt om jag är stressad och arg här hemma så är jag fem före att slå en stekpanna i huvudet på honom. Så jag har väl en del att jobba på ännu antar jag, men övning ger färdighet sägs det. If you control your breathing you control your life!

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat ikväll, men det var dessa ord som rann ur mig. Det jag vill komma till egentligen är att jag för första gången på länge nästintill flög fram på kvällpromenaden. Trots att blötsnön piskade mig i ansiktet. Och för första gången på länge kunde jag idag se mig själv i spegeln i gymmet och tänka "tack". Tack kroppen för att du orkat med mig fast jag så länge tänkt så mycket negativt om dig! Jag ser ju ganska stark ut trots allt, hörde jag mig själv tänka. Och nej, det är inte mycket som har ändrat de senaste dagarna och veckorna. Det enda som var annorlunda var mina egna tankar och hur jag såg på mig själv. Tänk på det nästa gång du ställer sig framför en spegel. Och säg till dig själv det du skulle säga till din bästa vän.

Tacksam och glad för att äntligen vara fri från förkylning och
kunna pressa kroppen som jag vill.