Jag kan inte springa!

Jag har kommit ur min bloggrytm under sommaren, det är inget att sticka under stolen med. Som vanligt jag flera inlägg i mitt huvud som bara vill komma ut. Men det finns så mycket som frestar och stjäl min tid och energi. En mycket intensiv 1-åring, tid på stugan, en stund på stranden men en vän som återvänt till ön, häng med syster och bok efter bok som jag slukar. För att inte tala om att jag vill och behöver hinna med både träning och hemmet. Åtminstone försöker jag undvika det värsta kaoset i hemmet. Men det har hänt lite med min fysik under sommaren, och jag vill dela med mig av det. Speciellt till alla blivande mammor/nyblivna mammor/inte så nyblivna mammor och även till dig som annars bara är intresserad.

Älskade vikter. Vad vore jag utan styrketräningen? Den blir bara viktigare
och viktigare för mig, börjar jag inse.

Det har nu gått lite drygt 1 år och 2 månader sen min son föddes. Och jag räknade med att jag skulle ha "men" efter graviditet och förlossning i ja...kanske ett år efter. Max. Visst, jag förstod nog att kroppen kanske aldrig skulle vara sig hundraprocentigt lik igen. Men jag trodde ändå att jag funktionellt skulle ha hittat tillbaka till mig själv efter ett år och kunna träna på som vanligt. Under året som gått har jag så där smått försökt springa vid sidan om stryketräningen. Styrketräningen har hela tiden varit prio ett. Men jag tycker ju om att springa. Nå, varje gång jag försökt komma igång med löpningen har kroppen sagt ifrån. Efteråt. Inte när jag sprungit, då har det oftast känts hur bra som helst. Men efteråt har jag haft ont i magen. Lite på olika ställen. I början var det i hela magen men nu på senare tid har det varit mer koncentrerat till nedre delen av magen, ganska djupt in. Det vill säga bäckenbotten. Jag vet att jag har återfått styrkan och kontrollen över bäckenbottenmusklerna, jag känner att jag kan styra dom och använda dom till det de behövs. Men jag har kommit fram till att jag kanske inte har återfått uthålligheten i dem. Den uthållighet som behövs för att t.ex. orka springa flera kilometer. Löpning är extremt tugnt för bäckenbotten. Något jag som fysioterapeut nog vet, men det är först nu jag inser vilken påfrestning löpning egentligen är. Och hur viktigt det är att ha bäckenbottenmuskulaturen i skick.

Allt går inte bakåt. Jag har har lärt mig stå på huvudet. I korta stunder än
så länge men ändå. Jag har sällskap av en hund som gör hunden! 

Under semestern var mitt mål att koncentrera mig mer på konditionsträning. För jag behöver ha flås för att orka dra mina Soma- pass. Så jag gav mig ut på korta löprundor på stugan, och kompletterade med lite intervallträning. Jag tänkte att så länge jag inte springer så långt och tar det lite lugnt så kommer det gå bra. Men nej. När jag en vecka hade varit ut och sprungit två gånger fick jag så ont i nedre magen att jag inte kunde träna på flera dagar. Jag vågade helt enkelt inte. Jag trodde först det var mensvärk, men det var så ihållande och annorlunda att jag konstaterade sen att det nog var men från löpningen. Tyvärr. Så nu har verkligheten kommit ikapp mig. Jag kan inte springa. Inte just nu. Kanske det gäller några veckor. Kanske till och med nåt år. Jag måste helt enkelt fokusera på annan träning.

Den här coolingen är en av orsakerna till jag prioriterat ner bloggen lite.
Så galet intensiv är han, detta charmtroll!

Tyvärr började jag här under sommaren känna lite av samma trötthets känsla i magen även efter annan träning. Så jag bestämde mig att kolla upp det. Jag började nämligen misstänka att jag kan ha en liten prolaps av bäckenbottten, det som även kallas framfall. Men eftersom jag haft så lite smärta ändå (endast lite efter träning) så visste jag redan på förhand att om det är det så är det lindrigt. Men jag vill ändå veta. Så för någon dag sedan var jag till hälsocentralen (att slippa direkt till gyn är tydligen ingen självklarhet) och därifrån blev jag remitterad vidare till gyn efter lite om och men. Läkaren trodde inte heller att det var något allvarligt, som man skulle göra något åt. Men jag vill VETA. Nu blev det ju ingen akut tid så jag lär få vänta i några månader. Och till dess är det bara en sak som gäller. KNIP! Så är det. Det är så lätt att glömma bort knipträningen när det gått några månader efter förlossningen och allt börjar fungera någorlunda normalt igen. Men den blir inte mindre viktig för det. Och speciellt om man känner att man har lite men kvar så behöver man verkligen träna bäckenbotten. Kanske till och med resten av livet. Så det är lika bra att få in det som rutin. Funderar allvarligt att skriva KNIP med stora bokstäver på badrumsspegeln, för vete tusan hur jag ska komma ihåg det varje dag annars. Kanske man påminner eventuella besökare på samma gång, kan ju vara hälsosamt! ;) Men jag har skärpt mig med knipträningen igen, för det är det enda jag kan göra. Det finns inget annat jag kan göra för att förbättra mitt utgångsläge. Förutom coreträning förstås, och att fortsätta med styrketräningen. Även i styrketräningen lägger jag nu igen ännu mera fokus på att känna kontakt med hela mag- och bäckenbottenmuskulaturen i övningarna.

Gammal bild från när jag tränade inför lindingöloppet.
Det var så underbart att springa dom där 20 km rundorna
varje lördag i september. Jag var solbränd varenda gång.
Och själva loppet sen, vilken upplevelse!
Och vilken kick för mitt ego, att ta sats och springa upp för
varendaste backe, när folk omkring mig saktade i och gick upp.

Så så är det det nu. Det finns mycket annat jag kan göra, det är som sagt inte mitt prio ett att kunna springa. Men lite sörjer jag ändå att det inte fungerar för mig just nu. Förstås ser jag alla andra (mammor framförallt) som är ute och springer och ser så skönt ut. Men vad vet jag om andra och deras fysik egentligen. Det är lite likadant med att jag ibland kan känna mig frustrerad över att det finns mammor som inte alls tränar och ändå verkar återhämta sig efter graviditet och förlossning utan större problem. Men så fort den tanken ploppar upp framför mig skjuter jag bort den. Inte jämföra. För lika väl kan det vara så att de inte vet om eller känner av eventuella sviter efter graviditeten eftersom de kanske inte anstränger sig lika mycket fysiskt. Kanske sviterna kommer i menopausen istället. Det önskar jag förstås ingen. Detta är bara tankar som snurrar hos mig, hoppas ingen tar illa upp. Men det jag vill säga är alltså att det gäller att hela tiden utgå från sig själv, och sitt eget utgångsläge. Det är enda sättet att komma framåt. Jag gör vad jag kan med det jag har just nu. Och det kommer att bli bra. Går allt riktigt bra ska jag köra triathlon med mina systrar nästa sommar. Bara på skoj. Eller på blodigt allvar. Den som lever får se!