Ett sommarparadis i repris

Juni månad. Ser i princip likadan ut för oss varje år. Semester, familj, djur och Föglö. Vårt sommarparadis. Dagarna rusar iväg i en ohygglig takt och innan man vet ordet av är det summer in the city, dvs juli månad som hägrar. I år ser allting lite annorlunda ut. Såklart. Vad hade jag förväntat mig! Men inte en gång skulle jag byta tillbaka till mitt, vårt, tidigare liv, pre- Jason. Däremot skulle jag gärna kunna gå ut när jag vill. Men jag klagar inte, han är det bästa solskyddet han här lilla parveln. Jag behöver inte oroa mig för cancer och sönderbränd hud. Och visst får jag sol ändå. Det är bara ovant. Att inte kunna göra som man vill och gå dit man vill, när man vill. Livet som småbarnsmamma...underbart. För det mesta.

Jason var också med på morgondopp.
 Han granskade oss tokar med skeptisk blick.

Imorse fick vi till det ändå, en av våra härliga sommartraditioner, att ta ett morgondopp i ett spegelblankt hav. Naturligtvis är det inte bara bebis som kan sätta käppar i hjulet när det kommer till sådana traditioner. Naturen och vädergudarna ska också gärna samarbeta. Och det gjorde dom idag! Vad härligt det var, årets första morgondopp! Likt allting annat i år var det något senare än vanligt, men temperaturen var ganska okej ändå. Skulle gissa på ca 15 grader.

Kärleken till dess två. Obeskrivlig.

Nej, jag ska verkligen inte klaga. Livet med bebis flyter på för det mesta väldigt smärtfritt. Igår fick mamma lite egentid i form av bastubad och dopp i havet. Det var det första bastubadet sen förlossningen och jag tror inte jag njutit så mycket av något på länge! Det är en annan fördel som nybliven mamma, man lär sig uppskatta de små nöjena här i livet. Som detta nu t.ex. Att sitta en ljummen kväll och skriva av sig, medan sonen sussar sött i vagnen. Lite kontrast till eftermiddagens skrik-promenad. Jag hade hunnit halvvägs runt byn när Jason vaknade, och eftersom det var lite för varmt i vagnen tog det inte länge innan vrålet var ett faktum. Det hjälpte inte att ta upp honom heller eftersom solen gassade på, och trots att jag gjorde allt för att han sku få det svalare så blev han inte nöjd. Så i ca 1,5 km gick vi medan Jason gallskrek. Jag är glad att vi inte mötte nån! Det är sällan man känner sig som en så dålig mamma som när man har ett skrikande barn i vagnen. Ja, allt möjligt får man vara med om.

Mitt lilla knytte. 

Man lär sig hela tiden något nytt, om inte annat så om sig själv. Jag antar att det är det som är en del av charmen, att växa som människa. För det är ju det man gör som förälder, oundvikligen, Jag har t.ex. lärt mig att jag är en ganska självisk människa. Jag skulle gärna ha kakan och äta den ändå. Men nu får jag helt enkelt sätta mig och mina behov åt sidan, och det tror jag är väldigt hälsosamt. Det kommer att förändra mig och förhoppningsvis göra mig lite en lite bättre medmänniska. Och jag är gärna osjälvisk, när det ger mig något som är större än livet själv. Kärleken till ett barn. Mitt barn. Vårt kärleksbarn.

På tal om att vara självisk så ska jag sluta skriva nu så kanske jag hinner få lite träning gjord idag också. Åtminstone mamma mage träningen. Kanske lite annat också. Förkylningen har Äntligen släppt sitt grepp nu så nu kan göra lite mera igen. När jag hinner och orkar. Man får ta det för vad det är. Ett liv, med en bebis.