Om att försöka få en bebis att vända på sig

Vecka 36+0, 4 veckor kvar enligt beräkningarna. Skulle jag sammanfatta denna graviditet med fyra ord skulle det vara; förändring, lycka, mysigt och humörsvängningar. Visst, jag har haft foglossning i två, rätt så korta, omgångar och nu på slutet börjar fötter och händer svälla upp vilket gör att händerna domnar bort. Men i det stora hela har jag mått, för att citera min sambo, "oförskämt bra". Jag har lagt på mig nåt kilo mer än jag tänkt mig/hoppats på, men ändå har jag hållit mig från någon extrem viktuppgång. Bara det att jag hela graviditeten igenom kunnat träna 5-7 gånger i veckan tycker jag berättar något om hur bra min kropp klarat av denna utmaning. Så här långt.

För det finns tyvärr ett men. Det händer saker man inte kan påverka. I tisdags skrev jag att inget kan få mig ur balans. Senare samma dag blev jag testad. På rådgivningsbesöket blev jag skickad på ett hjärtkurva. Igen fara där, bebisen mådde hur bra som helst, det vara bara en "för säkerhets skull" grej. Nå, sen tyckte dom att jag skulle gå på mitt sista ultraljud när jag ändå var där, för det var tydligen en dubbelbokning om två veckor då jag fått min tid. Sagt och gjort, så blev det. Och under UL visar det sig att denna lilla rackarunge tycker om att sitta i mammas mage, och har alltså inte huvudet neråt vilket h*n borde ha vid det här laget. Så nu har vi ett yttre vändningsförsök inbokat om 1,5 veckor om inte h*n vänt sig själv innan det. 50 % chans att vändningsförsöket lyckas. Vändningsförsöket görs här när man gått in i v. 37, för om det skulle tillstöta några komplikationer och man behöver göra ett akut snitt vill man att bebisen ska vara fullgången. Om bebisen inte vänt sig själv eller om vändningsförsöket inte lyckas blir det troligen kejsarsnitt. Något jag helst inte vill, för jag skulle verkligen vilja föda normalt. Men hellre kejsarsnitt än att föda med sätesbjudning, något som är möjligt men innebär ökade risker både för mamma och bebis.

Förväntansfulla blivande föräldrar på Träningsverkets
10 års jubileum förra helgen.

Så sånt är på gång just nu. Som tur har jag en kompis som är barnmorska (rekommenderas för alla som är gravid första gången ;) ), och av henne har jag fått akupunkter som man kan trycka på/massera och som kan stimulera bebisen att vända på sig. Så det håller jag på med nu, flera gånger dagligen. Min yogalärare berättade också att hon lyckats få sin dotterns bebis att vända på sig genom att trycka på en av dessa punkter. Så håll tummarna! Jag klarar nämligen inte av att bara gå och vänta på vändningsförsöket, jag vill göra allt jag kan för att påverka. Och det är häftigt, för alltid när jag eller sambon håller på och trycker på dessa punkter så börjar bebisen röra på sig, så nån effekt har dom nog. Men inga kullerbyttor än tyvärr.

Som sagt, man kan inte påverka allt. Huvudsaken är förstås att bebisen mår bra, och jag. Och hur det än blir som kommer vi snart ha en liten människa i vårt liv. Jag måste bara acceptera att jag inte ännu vet hur det blir, kommer jag kunna föda normalt eller kommer det bli kejsarsnitt. En dag i taget och jag ska försöka njuta av dessa sista veckor som gravid, trots allt. För oj vad det är mysigt med magen och livet inne i den. Men också, oj vad vi längtar efter att träffa bebisen på utsidan. Det är det jag ska fokusera på. Resten löser sig.

Halvvägs!!

Det där med att uppdatera bloggen regelbundet var ju inte så lätt som jag trodde. Har svårt att hitta det där naturliga flytet som jag hade en gång. Men nu är det dags för uppdatering banne mig.

"- Du blir ju bara större!", fick jag höra på jobbet imorse. Ja allt annat vore väl konstigt efter omständigheterna. I lördags gick jag in i vecka 20 och vi har därmed kommit halvvägs! För två veckor sen hade jag lite kraftigare sammandragning och enligt min läkare har jag begynnande foglossning. Efter det bestämde jag mig att sluta dra RML. Bara för att ta det säkra före det osäkra. Hade redan konstaterat att den inte kändes helt hundra de senaste veckorna så jag tyckte det var onödigt att pressa mig i onödan. Och faktiskt så har det inte hänt något mer med min begynnande foglossning. Jag lyssnar mer på kroppen och pressar mig så där lagom mycket så jag hoppas kunna hålla kroppen i schack på det viset.

Det som kom till förra vecka var att andningen blev väldigt tung. Märkte det först i måndags när jag var och simmade. Att jag var tvungen att stanna efter varje 50 meter för att hämta andan. Inte så att jag var andfådd direkt men jag fick helt enkelt inte luft i lungorna. Samma sak på SomaMoven på tisdag. Men det är ju helt enkelt en kombination av att jag inte tränat kondition samt ökad blodmängd. Känns konstigt bara när jag är van att ha ganska bra kondition. SomaMoven var nog för övrigt väldig tuff att dra förra veckan (inte konstigt, det är ju ett väldigt utmanande pass). Men imorgon blir det sista passet för mig innan jag tar paus med den också. Snyft! Det är dags att skiljas åt nu när jag inte längre känner att jag kan vara den förebild jag vill vara på scenen, det börjar bli lite tövligt, på ren åländska! Som tur får jag ha kvar SomaMinden en tid till innan mina kollegor tar över där också.

Om du ännu inte vet vad SomaMove är, kolla in teasern nedan. Det är för den release vi håller på med just nu. Men lite missvisande eftersom tempot ofta är lite högre än man får intryck av här på videon. Grymt roligt och tuff träning, kommer sakna den.

Annars flyter livet på i lagom takt. Magen växer lite hela tiden och jag mår bra. Jag känner av skrutten där inne mer och mer. Efter jag ätit något är det alltid liv. Och också när vi ska börja sova på kvällen. På gymmet är h*n oftast lugn. Har förstått att det kan vara så. När mamma gör något hon brukar göra ofta så blir bebisen lugn och passar på och vilar. :)

Ryggträning med stora pojkarna för omväxlings skull.

Förra veckan var jag riktigt nöjd med mitt träningssaldo. Ett simpass, en somamove,(en somamind som jag inte räknar till träning), fyra gympass och några promenader på det. 

Nu bär det iväg på ett simpass igen. Denna gång tar jag med mig blivande storebror. Tack och hej!