onsdag 20 maj 2015

Om att bli mamma

För en dryg vecka sen firade jag min första morsdag. En stor händelse som hade föregåtts av en ännu större händelse. Vår älskade son Jason kom till världen fredagen den 8 maj.

Att bli mamma är troligen det största man kan vara med om. Och att föreställa sig hur det kommer att vara går egentligen inte. Man har sina aningar, men det är omöjligt att veta. Om inte annars så för att det är en helt ny individ man ska lära känna. Det går inte att veta hur det känns att älska och ta hand om en människa som nyss kommit till denna värld. Det tar tid att komma in i mammarollen. Och det är okej.

När han sover om dagarna kan jag sakna honom, trots att han är klistrad vid mig
resten av dygnet. Men jag njuter självklart också av egentiden. 
Min första vecka som mamma var totalt kaos för mig. Framförallt känslomässigt kaos. Först och främst, förlossningen var ett trauma. Låter drastiskt men så var det faktiskt, bara att det tog nån dag för mig att inse det. Jag kände mig inte som en stark urmoder med krafter jag inte trodde fanns där. Jag kände mig åtminstone stundvis utlämnad, hjälplös och aningen rädd. Rädd för att mina krafter inte skulle räcka till, att jag inte skulle orka. Som tur hade jag grymt stöd både i barnmorskorna och i Conny. Och efter samtal efteråt började jag till slut förstå att jag hade varit både stark och uthållig och kämpat mig igenom en tuff och rätt så lång förlossning. Mer detaljer om förlossningen kommer i ett annat inlägg. Men hur som, nu börjar jag känna en stolthet över vad jag klarat av.

Kärleken till Jason var stark och stor från första stund. Likaså växte kärleken till Conny. Men i övrigt var jag ett känslomässigt vrak. Natt 2 och 3 på BB sov vi i princip ingenting. Jason låg vid mitt bröst i ett. Och fast jag blivit förvarnad var det extremt tungt. Tårarna rann och hopplösheten kom över mig. På dag fyra ville jag åka hem, och vi fick en stor OK stämpel. 11/10 poäng fick Jason, en mycket fin pojke. Väl hemma fortsatte ändå baby bluesen. Kände mig som ett trasig docka, både fysiskt och psykiskt. Så fort någon frågade hur det var började jag gråta. Jason visade sig vara en mycket hungrig pojke. Och jag kände att jag inte räckte till. Tacka vet jag Conny, och det faktum att han har erfarenhet. Skulle han vara helt grön på detta också skulle jag troligen bli (ännu mer) knäpp.

Morgonmys.
Jason har ärvt den berömda
Åkerbloms-rynkan!
När Jason var en vecka kände jag mig för första gången lite lite mer normal. Typ så pass att jag kunde läsa tidningen och betala räkningar. Men ännu känns allting väldigt nytt, krävande och...annorlunda. Visst vet man att det kommer att vara en stor omställning att få barn, men hur pass stor går inte att föreställa sig innan. Att säga att vi hittat rutiner skulle vara en överdrift, och jag börjar inse att det kommer att ta tid att komma dit. Om vi nånsin gör det. Som sagt, det är en ny människa i vårt liv. Och ingenting kommer vara sig likt igen. Men det behöver inte vara nånting dåligt, tvärtom. Jag vet att han kommer att ge oss så mycket så dessa tuffa första veckor kommer att blekna i jämförelse. Men jag måste lära mig att leva på ett nytt sätt. Som mamma. Med allt vad det innebär.

Fysiskt har jag iallafall repat mig snabbt. Även om det inte kändes så första veckan. Men en positiv överraskning var att magen sjönk ihop ganska mycket direkt efter förlossningen. Svullnaden rann också av mig rätt så snabbt. Och eftersom Jason äter som en häst så rinner kilona av mig rätt så snabbt också, även om jag har ett antal kvar till vikten innan förlossningen, men mer än hälften har försvunnit redan. Tar dock ingen stress över detta. Vagnpromenader går jag alla dagar det inte regnar, och nu har jag kommit upp till ca 45 min rundor, även om jag tar det i ganska lugn takt ännu. Förutom det kör jag mammamage appen och nu har jag börjat sätta till lite andra övningar också. Snart blir det comeback på gymmet, börjar känna mig redo. Sakta men säkert.

En trött mamma som njuter av
stunder som denna. Kärlek. 
Så så har vi det nu. Ingen dag är den andra lik. Och jag försöker intala mig att det får ta tid. Förändring tar tid. Och jag måste tillåta mig själv att växa in i rollen. Världens finaste pojke har vi fått iallafall. Jag suger i mig energi när jag tittar på honom. Och även om kombinationen att han ärvt mitt temperament och sin pappas hunger inte alltid är så lyckad så känner jag tilltro. Vi fixar det här också. Vår son är helt enkelt en tvättäkta byggare- om man ska växa måste man bulka! Så det är så.

Hej så länge från bebisbubblan.

2 kommentarer:

  1. Heja Victoria! Som icke-mamma kan jag bara ana mig till de stormande känslorna och bergochdalbanorna som följer i en ny människas spår, men det jag vet är att du är stark och envis, det här fixar ni galant! :) kramar / Anna

    SvaraRadera
  2. Tack så mycket Anna! Kram

    SvaraRadera