Att bli mamma är troligen det största man kan vara med om. Och att föreställa sig hur det kommer att vara går egentligen inte. Man har sina aningar, men det är omöjligt att veta. Om inte annars så för att det är en helt ny individ man ska lära känna. Det går inte att veta hur det känns att älska och ta hand om en människa som nyss kommit till denna värld. Det tar tid att komma in i mammarollen. Och det är okej.
När han sover om dagarna kan jag sakna honom, trots att han är klistrad vid mig resten av dygnet. Men jag njuter självklart också av egentiden. |
Kärleken till Jason var stark och stor från första stund. Likaså växte kärleken till Conny. Men i övrigt var jag ett känslomässigt vrak. Natt 2 och 3 på BB sov vi i princip ingenting. Jason låg vid mitt bröst i ett. Och fast jag blivit förvarnad var det extremt tungt. Tårarna rann och hopplösheten kom över mig. På dag fyra ville jag åka hem, och vi fick en stor OK stämpel. 11/10 poäng fick Jason, en mycket fin pojke. Väl hemma fortsatte ändå baby bluesen. Kände mig som ett trasig docka, både fysiskt och psykiskt. Så fort någon frågade hur det var började jag gråta. Jason visade sig vara en mycket hungrig pojke. Och jag kände att jag inte räckte till. Tacka vet jag Conny, och det faktum att han har erfarenhet. Skulle han vara helt grön på detta också skulle jag troligen bli (ännu mer) knäpp.
Morgonmys. Jason har ärvt den berömda Åkerbloms-rynkan! |
Fysiskt har jag iallafall repat mig snabbt. Även om det inte kändes så första veckan. Men en positiv överraskning var att magen sjönk ihop ganska mycket direkt efter förlossningen. Svullnaden rann också av mig rätt så snabbt. Och eftersom Jason äter som en häst så rinner kilona av mig rätt så snabbt också, även om jag har ett antal kvar till vikten innan förlossningen, men mer än hälften har försvunnit redan. Tar dock ingen stress över detta. Vagnpromenader går jag alla dagar det inte regnar, och nu har jag kommit upp till ca 45 min rundor, även om jag tar det i ganska lugn takt ännu. Förutom det kör jag mammamage appen och nu har jag börjat sätta till lite andra övningar också. Snart blir det comeback på gymmet, börjar känna mig redo. Sakta men säkert.
En trött mamma som njuter av stunder som denna. Kärlek. |
Hej så länge från bebisbubblan.
Heja Victoria! Som icke-mamma kan jag bara ana mig till de stormande känslorna och bergochdalbanorna som följer i en ny människas spår, men det jag vet är att du är stark och envis, det här fixar ni galant! :) kramar / Anna
SvaraRaderaTack så mycket Anna! Kram
SvaraRadera