måndag 10 april 2017

Endorfinkickar och resfeber

Jag har typ inte alls tid att sitta här just nu, men jag bara måste skriva några rader. Jag har ungefär 101 saker i mitt huvud just nu, och minst fem projekt på gång samtidigt. Det är biljetter som ska skrivas ut, detaljer som ska checkas minst tre gånger, saker som ska införskaffas, simshorts och bikinis som ska testas och vagnar som ska skrubbas upp (heeelt onödigt enligt min sambo, det kommer ju att komma ny glass på den!). Däremellan ska den sedvanliga maten handlas och lagas, jobb, dagis och skola ska skötas och kläderna ska tvättas och helst hinna torka innan avfärd. Men jag påstår inte att allt detta ändå inte är rätt så angenäma aktiviteter när man vet vad som väntar. Tror visst det kallas resfeber.

Däremellan behöver man tömma skallen och träna lite. Och idag hade jag bestämt mig för att springa. Men regnet som vräkte ner på eftermiddagen höll på att få mig på andra tankar. Som tur klarnade det upp till kvällen och jag snörade på mig springskorna i alla fall. Innan jag berättar nåt mer vill jag säga att jag inte har kommit igång men löpningen ordentligt sen Jason föddes. Dels för att min kropp sa ifrån och dels för att jag inte har fokuserat på den. Nå nu har jag ju sjöjungfruloppet på kommande den 6 maj så det är bara att nöta på. Och för cirka en och en halv vecka sen sprang jag 4,5 km och då var jag tvungen att jag gå en del av sträckan. En av de första gångerna jag var ut och sprang i vår hade jag en medelhastighet på 8,5 km/h. Ikväll sprang jag över 7 km i med medelhastigheten 9,8 km/h. Och jag är så j*vla stolt! Detta är inget att jämföra med mina tidigare meriter men det tänker jag inte göra heller, för mitt utgångsläge är helt annorlunda nu. Det är nästan tre år sedan jag sprungit "ordentligt" och jag är betydligt tyngre nu. Jag tror jag aldrig har sprungit så här snabbt (efter omständigheterna snabbt) och varit så här tung som jag är nu. Igen tackar jag kroppen min för att den repat sig och orkar! Inga känningar i magen/bäckenbotten heller nu som i somras. Tack tack tusen tack!

Från en gång i tiden då jag sprang betydligt mer än jag gjort
de senaste åren.

Jag som nästan helt tappat tron på mig själv efter alla misslyckade målsättningar det senaste året njuter så av att känna att jag lyckas. Mitt självförtroende behövde så detta!

Nu ska jag definivt packa ner löpskorna. Eller inte än. Ska springa minst en gång till den här veckan. Tror jag håller på bli beroende. Och jag älskar det! Men över till ett annat beroede. Ska sudoko:a mig till sömns. Beroende räcker förresten inte när det kommer till det senast nämnda. Snarare besatt. Men jag känner mig så smart när jag klarar av ett supersvårt sudoko. Låt mig få leva i den bubblan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar