Den stora Besvikelsen

Puh! Luften går ur mig denna fredag eftermiddag. Veckan som gått har nog varit den tuffaste på...länge! Sätt ihop en hormostinn 8 mån gravid kvinna, en dietande bodybuilder med några veckor kvar till tävling, en omotiverad 9 åring med massa läxor, 2 katter som tror att dom är världens mittpunkt och kräver uppmärksamhet därefter samt en hund som äter fiskmat och blir dålig i magen (men vi kan bara skylla en av våra dåliga nätter denna vecka på henne). Ja, där har ni min vecka i ett nötskal. Som ni kanske förstår är vi alla ganska slut vid det här laget. Men som alltid finns det ljuspunkter. Det som gjort att denna vecka på nåt sätt ändå varit uthärdlig är följande saker:

1. Sol och ljusa mornar!
2. Vetskapen om att detta var den sista veckan i vår som ser ut så här, nästa gång blivande storebror är hos oss går jag på mammaledigt  (halleluja-moment!) vilket underlättar pusslandet med mat, läxor och träning mycket.
3. Helgen som nu äntligen är här och spenderas i åbo tillsammans med mina underbara vänner. Lycka på hög nivå!!!

Ja, livet går i vågor och vissa perioder är helt enkelt tuffare är andra. Och tur att det är så annars skulle vi ju aldrig uppskatta det vi har när allt flyter på. Och veckan som har gått, visst den var jobbig men det var ju bara en vecka av 52 detta år.  Det som är den egentliga orsaken till att jag känner mig lite nere och som är bakgrunden till rubriksättningen på inlägget är att jag känner mig sviken av min kropp. Denna vecka har foglossningen kommit tillbaka med fullkraft. Och jag HATAR det. Ett starkt ord jag vet, men jag är så besviken på min kropp. Jag vet att det är dumt och ologiskt att tänka så men det hjälps inte. Jag vill inte gå omkring och vagga, jag vill inte ha medlidande, jag vill bara vara stark. Samtidigt vet jag ju, jag skulle inte kunna göra något annorlunda. Jag har tränat och varit aktiv, inte för mycket och inte för lite. Jag får vara tacksam för att foglossningen inte kom tidigare, att den gick om den första rundan. Att jag varit smärtfri och mått prima ända fram till nu. Man kan inte styra över allting. Försöker acceptera det. En tröst är att jag mår bäst när jag tränar.

Nu ska jag gotta mig i den trygghet och energi bara riktigt goda vänner kan ge. Och sen ska jag bita ihop i 7 arbetsdagar till, och sen är det fullt fokus på mig själv, familjen och det älskade livet i magen.

Puss och trevlig helg på er!

Äntligen är du här, efterlängtade vårsol!