Förlossning eller marathonlopp

Än har vi tid att förbereda oss för mötet på
utsidan. 

Ett mål. En prestation. Något att sträva mot. Många vet vad jag pratar om. Många har varit där. Känt den där känslan. När man bestämt sig för något, satt upp ett mål och jobbar hårt för att komma dit. Ett motionslopp, en tävling eller bara något man vill klara av.

Många säger att en förlossning kan jämföras med marathonlopp eller liknande. Nu har jag inte genomfört ett marathonlopp men jag har gjort en massa andra halvgalna saker som vasalopp, vätternrundan osv. Och som alltid när man står inför en utmaning som man vet att kommer att bli jättetuff så finns det en skräckblandad förtjusning där, "Varför i hela friden har jag gett mig in på det här?" är en tanke som inte bara en gång passerar genom huvudet. Och lite samma känner jag nu. Om knappt/drygt två månader står jag inför min största utmaning hittills. Och jag längtar och bävar på samma gång. Hur ska JAG klara av att föda tänker jag ibland och i samma sekund ser jag så framemot det och vet att jag kommer att klara det GALANT. Nej, det kan jag förstås inte veta, men för det mesta har jag en bra känsla inför förlossningen. Nervös men förväntansfull. Och om känslan efter ett uppnått mål och avklarad prestation är bra, så kommer det inte ens att gå och jämföra med den belöning som väntar när det är dags för lillskrutten att titta ut i världen. Är så glad över att få göra detta! Can't wait! :)