Om att försöka få en bebis att vända på sig

Vecka 36+0, 4 veckor kvar enligt beräkningarna. Skulle jag sammanfatta denna graviditet med fyra ord skulle det vara; förändring, lycka, mysigt och humörsvängningar. Visst, jag har haft foglossning i två, rätt så korta, omgångar och nu på slutet börjar fötter och händer svälla upp vilket gör att händerna domnar bort. Men i det stora hela har jag mått, för att citera min sambo, "oförskämt bra". Jag har lagt på mig nåt kilo mer än jag tänkt mig/hoppats på, men ändå har jag hållit mig från någon extrem viktuppgång. Bara det att jag hela graviditeten igenom kunnat träna 5-7 gånger i veckan tycker jag berättar något om hur bra min kropp klarat av denna utmaning. Så här långt.

För det finns tyvärr ett men. Det händer saker man inte kan påverka. I tisdags skrev jag att inget kan få mig ur balans. Senare samma dag blev jag testad. På rådgivningsbesöket blev jag skickad på ett hjärtkurva. Igen fara där, bebisen mådde hur bra som helst, det vara bara en "för säkerhets skull" grej. Nå, sen tyckte dom att jag skulle gå på mitt sista ultraljud när jag ändå var där, för det var tydligen en dubbelbokning om två veckor då jag fått min tid. Sagt och gjort, så blev det. Och under UL visar det sig att denna lilla rackarunge tycker om att sitta i mammas mage, och har alltså inte huvudet neråt vilket h*n borde ha vid det här laget. Så nu har vi ett yttre vändningsförsök inbokat om 1,5 veckor om inte h*n vänt sig själv innan det. 50 % chans att vändningsförsöket lyckas. Vändningsförsöket görs här när man gått in i v. 37, för om det skulle tillstöta några komplikationer och man behöver göra ett akut snitt vill man att bebisen ska vara fullgången. Om bebisen inte vänt sig själv eller om vändningsförsöket inte lyckas blir det troligen kejsarsnitt. Något jag helst inte vill, för jag skulle verkligen vilja föda normalt. Men hellre kejsarsnitt än att föda med sätesbjudning, något som är möjligt men innebär ökade risker både för mamma och bebis.

Förväntansfulla blivande föräldrar på Träningsverkets
10 års jubileum förra helgen.

Så sånt är på gång just nu. Som tur har jag en kompis som är barnmorska (rekommenderas för alla som är gravid första gången ;) ), och av henne har jag fått akupunkter som man kan trycka på/massera och som kan stimulera bebisen att vända på sig. Så det håller jag på med nu, flera gånger dagligen. Min yogalärare berättade också att hon lyckats få sin dotterns bebis att vända på sig genom att trycka på en av dessa punkter. Så håll tummarna! Jag klarar nämligen inte av att bara gå och vänta på vändningsförsöket, jag vill göra allt jag kan för att påverka. Och det är häftigt, för alltid när jag eller sambon håller på och trycker på dessa punkter så börjar bebisen röra på sig, så nån effekt har dom nog. Men inga kullerbyttor än tyvärr.

Som sagt, man kan inte påverka allt. Huvudsaken är förstås att bebisen mår bra, och jag. Och hur det än blir som kommer vi snart ha en liten människa i vårt liv. Jag måste bara acceptera att jag inte ännu vet hur det blir, kommer jag kunna föda normalt eller kommer det bli kejsarsnitt. En dag i taget och jag ska försöka njuta av dessa sista veckor som gravid, trots allt. För oj vad det är mysigt med magen och livet inne i den. Men också, oj vad vi längtar efter att träffa bebisen på utsidan. Det är det jag ska fokusera på. Resten löser sig.