Vasa äventyr och slutspurt på utmaning

Här är vi hemma igen på vår favoritö.
Eftersom träden vara ganska kala i Österbotten
njuter jag av denna vy ännu mer än tidigare.

Förra helgen var jag och Jason för första gången på längre äventyr ensamma, nämligen på tete á tete i Vasa. Och vad är det då. Jo, franska för träff ansikte mot ansikte. Alltså face to face. IRL. Träff i verkliga livet på ren svenska. Med ett kompisgäng på 7-10 personer (lite beroende på hur man räknar) så är det inte alldeles lätt att träffas så ofta, speciellt när nån bor i Stockholm, nån i Helsingfors, nån i Tammerfors, jag på Åland och resten i Vasa. Dessutom finns det numera några barn och bebisar att ta hänsyn till. Eftersom det finns två bebisar i Vasa och endast en på Åland blev det smidigast att det var vi som reste denna gång.

Själva resan gick riktigt bra, men jag ska erkänna att jag var rätt nervös innan, för jag körde själv. Som tur sov Jason hela vägen upp och på vägen ner starta jag i god tid så jag kunde ta pauser när han vaknade. Så det var inga bekymmer, men fy vad den är tråkig att köra, den där förbannade riksåttan. Det är synd, för jag trivs så bra här på holmen, men det är så tråkigt att vara långt ifrån en stor del av kompisgänget och en del av släkten.

Helgen sen var rätt så intensiv. På fredag hade vi bastukväll och på lördag träffades vi på stan och sen gjorde vi middag tillsammans hos Maria som bor i stan. Jag och min kompis Siru var lite begränsade med våra småpojkar som är nästan lika gamla, så vi begav oss hemåt ganska tidigt när pojkarna var trötta. På söndag han vi dricka kaffe med Nina med hennes lilla flicka på en dryg månad innan jag och Jason påbörjade resan hemåt igen. Det märks tydligt att vi är i lite olika skeden i livet nu i gänget. Vi med småttingar blir förstås ganska begränsade och har helt annan dygnsrytm än de utan barn. Men å andra sidan konstatera vi att det är en kort tid det är så här. Allt har sin tid helt enkelt. Och det är skönt att känna att även om livet ändras så är vi fortfarande samma människor i grunden.

Till sist kan jag nämna att min sockerfria utmaning går bra. Bara några dagar kvar så har jag klarat min 21 dagars utmaning. Första veckan var värst, sen har det gått ganska bra. Så snart blir det att boka frissabesök. Planen är att fortsätta november ut, nu när jag ändå kommit igång. Ska hitta på nån liten morot igen så att jag orkar hålla mig.

Jag och Jason kikar in lilla Lova.

Här är den berömda barnmorskan så omnämnts i ett antal inlägg. ;)
Bästa Annichen. En bra famn tycker Jason.

Så här var det mest hela tiden på fredag. Det var nåt barn här och nåt barn där,
och man hade inte riktigt koll. Men denna mamma fick iaf bada bastu i lugn och ro
då det fanns ett antal "tanter" tillgängliga.

Caféhäng på lördag. Även Marias mamma kom och hängde, sånt e kul, att vi kan umgås med
varandras föräldrar också. Men det blir väl så när man känt varandra från tillräckligt unga år. Min mamma
sku också ha fått vara med. :) 

Den stora Besvikelsen

Puh! Luften går ur mig denna fredag eftermiddag. Veckan som gått har nog varit den tuffaste på...länge! Sätt ihop en hormostinn 8 mån gravid kvinna, en dietande bodybuilder med några veckor kvar till tävling, en omotiverad 9 åring med massa läxor, 2 katter som tror att dom är världens mittpunkt och kräver uppmärksamhet därefter samt en hund som äter fiskmat och blir dålig i magen (men vi kan bara skylla en av våra dåliga nätter denna vecka på henne). Ja, där har ni min vecka i ett nötskal. Som ni kanske förstår är vi alla ganska slut vid det här laget. Men som alltid finns det ljuspunkter. Det som gjort att denna vecka på nåt sätt ändå varit uthärdlig är följande saker:

1. Sol och ljusa mornar!
2. Vetskapen om att detta var den sista veckan i vår som ser ut så här, nästa gång blivande storebror är hos oss går jag på mammaledigt  (halleluja-moment!) vilket underlättar pusslandet med mat, läxor och träning mycket.
3. Helgen som nu äntligen är här och spenderas i åbo tillsammans med mina underbara vänner. Lycka på hög nivå!!!

Ja, livet går i vågor och vissa perioder är helt enkelt tuffare är andra. Och tur att det är så annars skulle vi ju aldrig uppskatta det vi har när allt flyter på. Och veckan som har gått, visst den var jobbig men det var ju bara en vecka av 52 detta år.  Det som är den egentliga orsaken till att jag känner mig lite nere och som är bakgrunden till rubriksättningen på inlägget är att jag känner mig sviken av min kropp. Denna vecka har foglossningen kommit tillbaka med fullkraft. Och jag HATAR det. Ett starkt ord jag vet, men jag är så besviken på min kropp. Jag vet att det är dumt och ologiskt att tänka så men det hjälps inte. Jag vill inte gå omkring och vagga, jag vill inte ha medlidande, jag vill bara vara stark. Samtidigt vet jag ju, jag skulle inte kunna göra något annorlunda. Jag har tränat och varit aktiv, inte för mycket och inte för lite. Jag får vara tacksam för att foglossningen inte kom tidigare, att den gick om den första rundan. Att jag varit smärtfri och mått prima ända fram till nu. Man kan inte styra över allting. Försöker acceptera det. En tröst är att jag mår bäst när jag tränar.

Nu ska jag gotta mig i den trygghet och energi bara riktigt goda vänner kan ge. Och sen ska jag bita ihop i 7 arbetsdagar till, och sen är det fullt fokus på mig själv, familjen och det älskade livet i magen.

Puss och trevlig helg på er!

Äntligen är du här, efterlängtade vårsol!