Att se något med någon annans ögon

Så här mitt i min följetong om vårt första år ska jag flika in ett annat inlägg och lite uppdatering om nuläget. Jag och min mamma var i Nagu och hälsade på min syster några dagar förra veckan. Värmeböljan härjade där med och det blev fina dagar på stranden, förkylningar till trots. Jag och sonen fick utlåtanden av mina syskonbarn. "-Victoria är snäll...och Jason är lite tassig". Ur barn- och fyllmunnar kommer det sanningar sägs det, så det är bara att tro då.

Mammas pojke, verkligen ingen badkruka!
Skulle ha varit i vattnet hur
länge som helst om han själv fick bestämma.

Det var fina dagar, om än något intensiva. Att resa på en skärgårdsfärja med en 1-åring som bestämt sig att det där med dagssömn är lite små onödigt, det kan man inte slösa flera timmar på, utmanar uppfinningsrikedomen hos mamman. Och trappor är extremt roliga att klättra i, må hända att dom är branta och farliga, men det gör ju bara allt mer spännande! Nå, det gick rätt så bra ändå. Lite mer skärmtid med babblarna och dylikt än vad som normalt är okej fick tiden att gå lite snabbare. Däremellan tror jag vi snuddade på närmare 100 varv runt på den lilla färjan. Gå gå gå och gå lite till. Det är det som gäller nu.

Mamma och Jason finåker i den åländska skärgården.

Men nu till det som gjorde att jag bara kände att jag måste skriva detta inlägg. När vi var bort från ön råkade förstås min studiekompis från fysioterapi studierna, Lina från Linas blogg om träning, segla förbi, och stanna till på vår ö. Och när hon postat detta inlägg blev jag bara så otroligt nykär i Åland. Ni vet när man dag efter dag travar omkring i samma omgivningar, och ser samma saker. Även om man uppskattar det man ser så kan det inte hjälpas att man blir hemmablind. Men så kanske man får besök av någon vän som inte varit i ens omgivningar tidigare, eller som nu, när Lina lade upp inlägget med bilder från EXAKT de stigar/vägar jag rör mig i, dagligen. Det är där jag springer. Det är där jag går mina morgonpromenader. Och när jag fick se Åland genom Linas ögon (konstig metafor, men ni förstår vad jag menar), då blev jag så tacksam för att jag får bo just här. På vår något inskränkta men ändå alldeles fantastiska paradisö. Och när jag upptäckte vilka starka känslor denna ö väcker hos mig, då visste jag. Detta är mitt hem nu. På riktigt. Jag kommer aldrig att bli en äkta ålänning, och det är inte heller något jag eftersträvar. Jag kommer alltid att vara pampes i hjärtat. Men Åland är mitt hem. Punkt.

Vackra Mariehamn, vackra tullarns äng och Mariehamns äldsta byggnad på bilden. Bildkälla: http://www.linabjorkskog.com/