6-7 månader
Jason
6 månaders dagen inföll lämpligt nog på farsdag och vi firade mina två finaste med presenter på Föglö. Jason utvecklades snabbt. Han var ivrig att börja ta sig upp från golvet men än hade han inte kommit underfund med kryptekniken. Det blev med något slags plankstående där fötterna bara gled iväg. Jag måste erkänna att jag inte riktigt kommer ihåg hur det var med mat- och sovrutiner och med humöret här (tänk vad snabbt man glömmer!!), men jag kan tänka mig att det uppstod en hel del frustration i och med att han höll på att lära sig krypa och det var tänder som hela tiden sprack igenom. Men i det stora hela var han en ganska glad prick. Har faktiskt skrivit en inlägg om exakt hur det var runt 6 månader, läs det här om ni är nyfikna på mera.
 |
| Far och son på 6 månaders dag och farsdag. |
Jag, kroppen, knoppen och träningen
När jag sitter här och skriver det här inlägget, det är mitten av juni och så obeskrivligt ljust, är det nästan omöjligt att föreställa sig det mörker som hägrar i november. Men jag kommer ihåg. Och 2015 var november lika mörkt som vanligt. Om inte mörkare. Jag hatar verkligen den månaden. Denna november råkade det sig så att katten blev påkörd, sambon ryggont förvärrades rejält och jag var bara...slut. Jag kommer ihåg känslan av att gå omkring i ett grått dis. Varje dag var den andra lik. Och inte på ett bra sätt. Jag hade svårt att känna glädje trots att jag hade allt jag önskade mig. Men dagarna gick, vi tog oss igenom den tyngsta tiden på året på något sätt. Och jag blev fortsättningsvis starkare i gymmet. Gjorde bl.a personbästa i marklyft på 100 kg. Att nöta på med basövningar gav verkligen resultat. Jag kände mig starkare än jag gjort på flera år. Trots att jag fortsättningsvis var löjligt missnöjd med min spegelbild. Men jag orkade inte riktigt bry mig, huvudsaken var att kroppen repat sig från förlossningen och jag kunde träna som innan graviditeten. För jag kommer ihåg att jag just i det här skedet tänkte att "oj, vad jag var instabil i början trots att jag då trodde att jag repat mig ganska bra". Det var en enorm skillnad på känslan i kroppen här jämfört med 2-3 månader efter graviditeten, då jag började träna på riktigt igen.
 |
| Jag nöter på med mina basövningar. |
7-8 månader
Jason
När Jason var dryga 7 månader lärde han sig krypa! Nu hade vi verkligen ingen liten spädis längre. Och han åt fortsättningsvis bra, det har han gjort hela tiden, och växte så det knakade. Vi trodde ju att han skulle stanna av lite i viktuppgången när han började krypa, men inte denna pojke. Jason firade sin första jul ute på torpet på Föglö, och det var verkligen en lyckad helg. På själva julafton sov han lagom en stund på kvällen innan julmiddagen, och sken sedan som en sol och höll låda ända till klockan 23. Favoritjulklappen var mjukisen Dadda från Babblarna. Resten brydde han sig inte så mycket om. En glad kille för det mesta fortsättningsvis. Det som började krångla lite här var nattningarna. Nu när han lärt sig krypa kunde han vara helt hopplös att få att ligga stilla när han skulle sova.
 |
| Första julen och första julklappen. |
Jag, kroppen, knoppen och träningen
Som sagt så var den allra värsta tiden förbi nu. Jag kände mig fortfarande obekväm med mig själv och i min kropp, men någonstans började viljestyrkan gro ett frö i mig igen. Jag var inte riktigt på gång ännu men jag kände att det höll på att vända. Som mamma var det stundvis väldigt tungt, stundvis väldigt roligt. Det var härligt att se sonen utvecklas och lära känna honom mer för varje dag. Samtidigt hade sambon som sagt ryggvärk från h*ll och kunde inte hjälpa till mycket. Träningen fick anpassas till sonens sovtider. Som tur sov han mycket på dagen här ännu. 2-3 pass var standard. Jag nötte på och runt nyår bestämde jag mig. Det var dags för förändring.
 |
| Vår älskade tomtenissse. |
8-9 månader
Jason
När Jason var 8 månader flög vi till Österbotten för att hälsa på moffa. Resan gick bra, det var skumpigt och skönt att flyga med de små flygplanen, så sonen sov sött. Jason var lite blyg i detta skede, men oftast gick det bra ändå, om mamma var med. När Jason var 8,5 månader slutade jag amma. Eller egentligen var det Jason som slutade intressera sig för bröstet och jag tyckte det var lämpligt att sluta då. Så det gick smärtfritt. I övrigt kröp han omkring som aldrig förr och hade även börjat dra sig upp överallt. Eftersom han ännu inte var så stadig på benen så resulterade detta i att han ramlade rätt så ofta och slog i sig överallt. Så i denna period var blåmärken och bulor mera regel än undantag. Nattningarna var fortfarande en hopplös företeelse. När han skulle sova fick jag hålla om honom så att han inte kunde vända och vrida sig för då skulle han upp och krypa, gick inte att stoppa honom. Det var nog under den här perioden som jag oftast tappade humöret under nattning. Frustrationen kunde vara enorm när jag hållit på en timme utan lyckad utgång. Och inte blev det bättre när pappa försökte heller. Tur att det bara var en fas (som allt annat). Runt den här tiden möblerade vi om i sovrummet och Jason började sova i egen säng, oftast hela natten. Han vaknade 1-2 gånger per natt och fick då ersättning. Att få honom att somna om utan flaska har aldrig lyckats.
 |
| Mer vild än tam. Ett riktigt busfrö. |
Jag, kroppen, knoppen och träningen
Fröet som hade börjat gro i mig i december fick nu ordentlig växtskjuts och jag hade ett mål i sikte. Vi skulle på resa på sportlovet och med ett mål så pass nära fick jag ny energi och viljestyrka. Att sluta amma gjorde också sitt. Även om jag tyckte om att amma och det var lite sorligt att sluta så var det en slags lättnad att "få tillbaka" sin egen kropp, helt och hållet. Låter själviskt, men missförstå mig rätt. Det var underbart att vara gravid och sen att åtminstone delvis se att sonen växte med näring från mig, som min kropp producerade. Men det var också skönt att känna att jag fick vara helt min egen igen. Och det var nästan som att min kropp började fungera som den skulle när jag slutade amma. Det vill säga, det började äntligen hända något! Förstås, jag lade in en extra växel vad gäller träning, kost och promenader, och det gjorde så klart sitt. Men det kändes som att jag fick tillbaka kontrollen igen. Och jag kan inte i ord beskriva hur skön den känslan var.
 |
| Bestämd, beslutsam. Kände en segerkänsla här, under en av mina många promenader. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar