Min tanke var att skriva och publicera detta inlägg ganska direkt efter mitt förra inlägg om vårt första år. Men vi har haft "semester" i Nagu och det var inte den lugna varianten om vi säger så. Inte en minut har jag haft över för att blogga. Den lilla "lediga" vuxentid jag haft har jag umgåtts med min syster och min mamma. Jag ska berätta mer om vår Nagu resa i ett annat inlägg. Men nu. Del två av min följetong, varsågoda!
3-4 månader
3-4 månader
Jason
När Jason var 3 månader tyckte jag att det hände mycket. Han var plötsligt inte längre en helt hjälplös spädis, utan numera en liten bebis. Med en helt egen personlighet. I dessa dagar kom även det första riktiga skrattet, och han började vända sig från mage till rygg. Dock blev jag lite förvirrad då han så där bara slutade sova ordentligt på dagen. Det var bara korta pass som gällde. Svaret fick jag en dryg vecka senare då jag såg att en tand (!) spruckit igenom. Extremt tidigt! Men han har ju hela tiden varit lite före sin tid. Vid dryga 3 månaders ålder hade Jason redan varit på två resor. Båda till Sverige. En till Sundsvall och en till Stockholm. Båda gick riktigt bra, han har hela tiden varit en lättskött bebis på det viset. Att resa har inte varit några problem.
 |
| Mamma och Jason på Degerby Jazz and Blues på Jasons 3 månaders dag. |
I mammagruppen var det en som sa att vid 3 månaders ålder kan man börja ha mera rutiner, för då förstår dom att saker hänger ihop lite mera. Alltså om man har samma rutiner vid nattning t.ex. så skapar det trygghet. Visst försökte vi ha samma rutiner vid nattning osv, men gällande allt övrigt så tyckte jag det var väldigt svårt med det här ännu. Skulle komma att ta flera månader innan vi hade något som ens påminde om rutiner, åtminstone vad gällde sömn och mat. Ingen dag var den andra lik.
Mått: 6,8 kg och 63 cm lång
 |
| Första risgrynen. |
Jag, kroppen, knoppen och träningen
Äntligen "fick" jag börja gymma! Det var SÅ roligt! Det jag kommer ihåg att det jag hade mest problem med, förutom bålstödet som ännu inte var 100, så var mina axlar, vilket förvånade mig. Dom var så svaga. Så fokus i gymmet låg på ben, framförallt baksida och rumpa, och så axlar och rygg. Jag gick också på första SomaMove passet 3 mån efter förlossningen, och det var väldigt skönt även om det var grymt tugnt. Jag försökte springa lite smått också med kände sen att kroppen inte var redo för det ännu.
Nu började jag känna mig lite tryggare i min roll som mamma, och jag började göra saker på egen hand med sonen. Små utflykter till Föglö till exempel. Det var en ganska bra period överlag här, även om tandsprickningen ställde till det lite.
4-5 månader
Jason
Nu började ännu mer personlighet framträda hos lilleman. Han busade och charmade oss dagligen. Vid den här tiden hade jag varit utan min sköldkörtelmedicin i en månad, och plösligt började amningen fungera mycket bättre. Från att ha gett ersättning 5-6 gånger dagligen räckte det nu med 1-2 gånger. Men min nästintill helamningsperiod varade inte länge eftersom vi här började introducera smakportioner, och eftersom vi har en matglad son tog maten över allt större del i kosten. Åtminstone när vi närmade oss 5 och framförallt 6 månader. Jason började även på babysim när han var 4 månader, något som visade sig vara mycket populärt.
 |
| Fisken i (och under) vattnet. |
Jason blev döpt i Föglö kyrka dem 12.9.2015, några dagar efter 4 månaders dagen. En mycket fin helg blev det, skrev om det här.
 |
| Jason och moffa på Jasons dop. |
Jag, kroppen, knoppen och träningen
Träningen fortsatte med dom rutiner jag hade skapat. Jag märkte en Stor skillnad i kroppen när jag hade passerat 16 veckor efter förlossningen. Då försvinner mycket av relaxinet (hormon som gör alla leder mjukare) ur kroppen, vilket gjorde att jag kände mig betydligt stabilare och kunde ta i lite mera under träningen. Men sonen var tung och att amma och gå och bära honom gjorde sitt, så jag hade väldigt ont på vänster sida i rygg-skulderpartiet. Blev att söka sig till massör. Något jag inte gjort på flera år. Normalt brukar jag kunna träna bort de flesta krämpor.
 |
| Skönt att dom sover ibland. Tänk när jag ännu kunde lämna han på soffan. Känns som en evighet sen. |
5-6 månader
Jason
Jag kommer inte ihåg så mycket speciellt från att Jason var 5 månader. Allt rullade väl på antar jag. Tänderna ploppade upp, en efter den andra. Och tyckte inte tandsprickningen var speciellt jobbig här, fast det var förstås svårt att veta vad som var vad när han var gnällig. Han lärde sig rulla runt på golvet och tog sig fram på det viset, han var sällan stilla. Den tid som var tyngst på dygnet var kvällarna, då han var trött. Och så har det varit hela vägen, men har förstått att det är ganska vanligt.
När Jason närmade sig 6 månader gjorde vi en resa på tumis han och jag upp till Vasa för att hälsa på min stjärnor där. Det var lite speciellt eftersom vi är 3 stycken i gänget som fick barn 2015. Så vår träff blev lite annorlunda mot vad den brukar. Men otroligt kul var det att ses. Här var Jason ännu i sån ålder att det gick bra att resa med honom själv, även om jag var ganska nervös före då jag sku köra själv. Men som sagt, rätt så lättskött bebis här ännu.
Jag, kroppen, knoppen och träningen
Hösten hade kommit till Åland nu. Men ännu gick det ganska bra, det var så vackert ute. Det skulle komma att bli bara tyngre ju mer vi närmade oss mörkret, men här kunde jag ännu njuta av den fina årstiden. Jag hade även en 21 dagars sockerutmaning i oktober. Jag tog bort allt onödigt socker, som godis, kakor, läsk osv. Men jag åt annars normalt. Så det hände inte här heller något mycket med varken i spegelbilden eller på vågen, och jag kände mig fortfarande väldigt obekväm. En liten tröst var att vi närmade oss vintern och jag kunde gömma mig i stora kläder. Dessutom hade jag nått någon form av acceptans gällande min mammakropp. Jag kände mig helt enkelt tvungen, för vid det här laget hade jag insett att det kommer inte att gå snabbt, det kommer att ta tid att komma tillbaka till något slags normalläge, åtminstone för mig. För vissa går det snabbare, för andra tar det betydligt längre. Amningen hjälpte mig inte ett dugg på vägen, snarare tvärtom kan jag konstatera nu i efterhand. Nå, jag klarade iallafall min 21 dagars utmaning, och belönade mig med ett välbehövligt frissabesök. Och träningen gick bra, jag blev bara starkare och starkare.
Jason
Jag kommer inte ihåg så mycket speciellt från att Jason var 5 månader. Allt rullade väl på antar jag. Tänderna ploppade upp, en efter den andra. Och tyckte inte tandsprickningen var speciellt jobbig här, fast det var förstås svårt att veta vad som var vad när han var gnällig. Han lärde sig rulla runt på golvet och tog sig fram på det viset, han var sällan stilla. Den tid som var tyngst på dygnet var kvällarna, då han var trött. Och så har det varit hela vägen, men har förstått att det är ganska vanligt.
När Jason närmade sig 6 månader gjorde vi en resa på tumis han och jag upp till Vasa för att hälsa på min stjärnor där. Det var lite speciellt eftersom vi är 3 stycken i gänget som fick barn 2015. Så vår träff blev lite annorlunda mot vad den brukar. Men otroligt kul var det att ses. Här var Jason ännu i sån ålder att det gick bra att resa med honom själv, även om jag var ganska nervös före då jag sku köra själv. Men som sagt, rätt så lättskött bebis här ännu.
 |
| Pappa och Jason myser på Föglö. |
Jag, kroppen, knoppen och träningen
Hösten hade kommit till Åland nu. Men ännu gick det ganska bra, det var så vackert ute. Det skulle komma att bli bara tyngre ju mer vi närmade oss mörkret, men här kunde jag ännu njuta av den fina årstiden. Jag hade även en 21 dagars sockerutmaning i oktober. Jag tog bort allt onödigt socker, som godis, kakor, läsk osv. Men jag åt annars normalt. Så det hände inte här heller något mycket med varken i spegelbilden eller på vågen, och jag kände mig fortfarande väldigt obekväm. En liten tröst var att vi närmade oss vintern och jag kunde gömma mig i stora kläder. Dessutom hade jag nått någon form av acceptans gällande min mammakropp. Jag kände mig helt enkelt tvungen, för vid det här laget hade jag insett att det kommer inte att gå snabbt, det kommer att ta tid att komma tillbaka till något slags normalläge, åtminstone för mig. För vissa går det snabbare, för andra tar det betydligt längre. Amningen hjälpte mig inte ett dugg på vägen, snarare tvärtom kan jag konstatera nu i efterhand. Nå, jag klarade iallafall min 21 dagars utmaning, och belönade mig med ett välbehövligt frissabesök. Och träningen gick bra, jag blev bara starkare och starkare.
 |
| Kände mig i helt okej form här faktiskt. Jag hade en kort period där på hösten som jag kände att jag var på väg åt rätt håll, rent formmässigt. Sen skulle det komma att gå lite bakåt igen innan det gick framåt. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar