torsdag 7 februari 2013

Om man sticker en nål i en ballong, så spricker den...


Jag skriver ofta om vikt, och viktnedgång. Vissa tycker säkert att jag bara stirrar blint på vikten. Och det blir ju så under en dietperiod. Vikten är i fokus. Men där innanför skalet som blir mindre för var dag, händer det så mycket mer.

Den mentala delen i en dietprocess är stor och väldigt viktig. Man möter många motgångar på vägen, hinder man behöver komma förbi. Och då behöver man kunna hitta tillbaka till fokusen och fortsätta kämpa mot målet. Det gäller allt här i livet, men under en diet blir det extra påtagligt. Samtidigt växer man som människa, och upptäcker kanske sidor av sig själv som tidigare varit dolda.

Jag pratar naturligtvis av egen erfarenhet. Delvis. Men också utifrån erfarenheter jag fått ta del av från andra. Själv har jag ännu inte testat att dieta mig ner till tävlingsform, eftersom det inte varit mitt mål den här gången. Men kanske någon dag. Och det är betydligt tuffare, så då kommer den mentala resan vara ännu större.

Däremot har jag vid de tillfällen då jag tidigare kämpat och gått ner i vikt, märkt att det händer en hel del innanför även då. Om man som jag ända sedan liten varit kraftig/tjock/mullig, vad man nu vill kalla det, så finns det ofta en dålig självkänsla som hänger med, en känsla av att inte duga. Denna dåliga självkänsla har i många fall blivit en undanflykt, en ursäkt. För det har varit så lätt att skylla på det. ”Jag behöver inte prestera- för jag duger ändå inte”. Det har inte varit direkt medvetna tankar som snurrat, utan känslan har funnits där, halvt undermedvetet och spökat. Det i sin tur har lett till en del destruktiva tankegångar. När jag sedan lyckats gå ner till en ”normal” vikt blir situationen annorlunda och jag måste möta mig själv på nytt, utan dom extra kilona att skydda sig bakom. Nya frågeställningar dyker upp. ”Vad händer nu då? Jag är ”normal” i kroppen, betyder det att jag duger som människa nu också?” Och om jag kommit fram till att ”ja, jag duger” så har det ändå varit väldigt skört. För den tillfälligt förbättrade självkänslan har egentligen bara handlat om det ytliga. Om skalet. Och det är skört. Som en ballong. Sticker man en nål i den- så spricker den. Nålen kan vara ett svek från nån man litar på, en misslyckad prestation i studielivet/ arbetslivet, vad som helst. Och vips är man tillbaka i det destruktiva tanketräsket igen. Så egentligen blev aldrig självkänslan bättre fast jag gick ner i vikt. Det var bara en tillfällig förbättring av självförtroendet. För bra självkänsla innebär att man vet att man duger, precis som man är, i alla situationer i livet.

Som tur blir man klokare med åren. Och nånstans på vägen har jag hittat en trygghet i mig själv. Jag har genom hela livet både medvetet och omedvetet jobbat med att bygga upp min självkänsla. Och visst har jag bitar kvar att jobba på, det tror jag alla människor har. Men jag vet ändå mitt värde. Jag behöver inte bli beundrad för att bli bekräftad. Jag vill bara inspirera. Och jag behöver inte längre jämföra mig med allt och alla. Något som jag ständigt gjorde tidigare.

Nu väger jag mindre än jag någonsin tidigare gjort i mitt vuxna liv (det finns kvar att ta av länge ännu, oroa er inte) Men det är lite skrämmande. För då kommer frågeställningarna halvt omedvetet krypande igen. ”Duger jag?” Men den här gången är jag beredd. Jag vet hur jag ska tackla dem. Att sätta upp ett mål och veta att man fixar det är en otrolig känsla, något som jag rekommenderar alla att testa på. Och jag VET att duger. Jag är tillräckligt stark för att våga lita på mig själv, våga nå mina mål. Nu har jag inte nått mitt senaste mål ännu, så jag tänker inte ropa hej förrän jag är över bäcken. Men målet är nära, och redan det ger mig en skön kick. Kroppen är ett skal, och även om det är ett väldigt viktigt skal som vi ska ta hand om, så börjar allt inifrån. 
När du hittat din inre trygghet, så finns inga gränser för hur långt du kan komma!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar