9-10 månader
Jason
När Jason var 9,5 månader reste vi äntligen iväg från vintermörkret till vårt andra hem och solen på Gran Canaria. Innan resan var Jason lite småförkyld och höll på att peta sig i öronen hela tiden så jag var några gånger till hälsocentralen eftersom jag var rädd att han hade fått öroninflammation. Så där lagom till flygresan. Men så verkade inte vara fallet, det var högst antagligen vaxet i öronen som kliade. Flygresan gick i det stora hela bra, han verkade inte alls besvärad av lock i öronen. Och visst, det var lite tufft att hålla honom nöjd under resan, han hade ju ganska stort behov av att röra på sig redan här. Men det gick ändå rätt så smärtfritt, 5,5 timmar är ingen omöjligt tid lång tid när man ska underhålla en bebis. Väl framme njöt vi alla av värmen och solen till fullo. Vi lyckades skydda sonen från solens heta strålar genom uv-dräkt, solkräm med solskyddsfaktor 50 och keps. Även om det sistnämnda var en kamp redan här (nu har det bara blivit värre). Så resan var en lyckad företeelse, och mycket välbehövligt. Dock drabbades vi alla av både förkylningar och magbobbor när vi kom hem. Så några dagar efter hemkomst upplevde vi sonens första spysjuka och jag kan bara säga...jag hoppas verkligen det tar länge innan vi behöver vara med om det igen! Det var så hemskt att se honom så sjuk, även om jag ändå tyckte att han tog det förvånansvärt bra. Men det gör ont i mig bara jag tänker på det. I övrigt var det lite si så där med både sovandet och ätandet under den här perioden, och han man såg att han "slankade till sig" lite grann här. Men inte så att det skulle ha varit någon fara, han hittade snabbt aptiten igen och blev sitt normala goa jag, med vecken på plats igen, haha.
 |
| En riktig semesterfirare! |
 |
| Och som sagt, ingen badkruka. |
Jag, kroppen, knoppen och träningen
Det var, som jag skrev i mitt förra inlägg, en obeskrivligt skön känsla att ha hittat kontrollen igen. Jag åt bra, jag tränade nästan dagligen (även om det var rätt så korta pass), och jag gick mina promenader dagligen. Oftast både på morgonen, dagen och kvällen. Jag har stegräknare på telefonen och även om den ljuger lite och plussar på lite steg så hade jag som mål att gå drygt 10 000 steg varje dag. 11-12 000 steg försäkrade mig om att jag åtminstone hade gått det nödvändiga. Vet inte varifrån jag fått just 10 000 steg, men har väl hört nånstans att det är det man ska gå varje dag för att få ut någon hälsoeffekt?? Hur som så gav det, plus förstås den ack så viktiga kosten och gymträningen, de resultat jag suktat efter i månader. Livet blev plötsligt lättare att leva. Jag kände att jag började trivas lite bättre med mig själv. Vissa kläder började gå på mig igen. Jag hade bättre ork, och ja, livet var helt enkelt lite roligare. I och för sig nådde jag inte riktigt mitt mål till resan, men jag gick i alla fall ner ca 6 kg och tappade 6,5 cm i midjan på 7 veckor. Så jag var nöjd med mitt resultat så långt. Dock kan jag ju tillägga att jag ändå inte kände mig helt bekväm i bikini på resan. Jag hade trots allt en hel del kvar ännu, en bra bit till det jag anser vara min trivselvikt. Det vill säga, den form som jag trivs bäst i.
 |
| Formcheck en veckan innan resan. Kände mig ganska nöjd här. |
10-11 månader
Jason
Oj den här vildingen. Har var överallt i den här åldern, på en och samma gång kändes det som. Inget underhöll honom någon längre stund, han stod (med stöd) överallt och drog ner allt han kom åt. Röjde runt som en galning! Var också helt tokig i att bita och tugga på allt. Alltså jag menar verkligen ALLT! Och sen var han i nån period här också extremt grinig och mammig. Ingenting var bra. Sömnen var också lite si så där. Och sen när han blev så lös i magen att det blev en dusch vid varje blöjbyte förstod jag. Förbaskade tänder! Det var 4 stycken bakre tänder som kom på en och samma gång, och det var verkligen en pärs! Som tur var han stundvis sitt vanliga charmiga jag, och på nåt vis tog vi oss igenom den här perioden också.
 |
| En 10 månaders teaterapa. |
Jag, kroppen, knoppen och träningen
Efter resan hade som sagt sjukstuga i vårt hus. Det var en period då ingenting var som det skulle. Sen så småningom hittade jag tillbaka till rutinerna gällande träning och promenader. Och den mörkare nyans på hudton som jag fått under resan bidrog till att jag kände mig rätt så fräsch här en tid. Men jag hade svårt att motivera mig till att hålla kosten, och det är ju där i resultaten sitter. Det gamla vedertagna uttrycket "abs are made in the kitchen" stämmer allt för väl. Men jag fortsatte ändå min resa neråt rent viktmässigt, även om det gick låååångsamt.
Som mamma hade jag en period här då jag trodde jag höll på bli tokig. Sonen kunde vara så krävande, dessutom hade han hade blivit rejält tung och stor vid det här laget. Och även om han tog sig fram så gick han ju inte ännu, och stod inte heller utan stöd, så det innebar en hel del kånkande. För att inte tala om blöj- och klädbyten som började bli en riktig prövning, både för tålamodet och fysiken. Sambon hade fortsättningsvis väldigt ont och det var inte så lätt att få till träningen. Varje dag var jag/vi tvungna att överväga om han kunde ha sonen så att jag skulle kunna fara och träna. Hur vi än vände och vred hade vi rumpan bak. Jag ville ju inte att sambon skulle få mer ont, samtidigt som jag verkligen behövde träningen- det var mitt andningshål, mitt sätt att överleva en tuff dag. Utan träning blev jag en sämre mamma. Men oftast fick vi ihop det ändå, på något sätt. Men det var en tuff vår, på flera sätt.
 |
| Ett unikt tillfälle, då vi var och gymmande TILLSAMMANS! Har inte hänt många gånger det senaste året. Mommo var barnvakt. |
11-12 månader
Jason
När Jason var 11 månader och 4 dagar stod han för första gången utan stöd. Vi trodde det skulle ta länge innan han började gå, men redan 2 veckor senare tog han sina första stapplande steg. Sen skulle det komma att ta nån vecka till innan han faktiskt började gå ordentligt. Och fortsatte att röja runt, det gjorde han minsann. Sov också ganska dåligt ibland, troligen på grund av gåendet. Tänderna fortsatte spricka igenom och vid 1 år han han (nästan) 16 tänder, åtminstone om man räknar dom som var på väg upp. Men en sådan charmplutt till son vi fått. Det märktes bara tydligare för var dag. Han spexar och spelar teaterapa. Men endast med dom kan känner sig bekväm med. Han är reserverad mot folk han inte känner så bra, har aldrig tyckt om att främmande människor kommer och petar på honom. Vissa kan han acceptera, men långt ifrån alla. Det har varit så härligt att följa hans personlighetsutveckling under det första året, och jag ser framemot allt vi har framför oss.
 |
| "Ralf the röjer" som han också kallas ibland. |
 |
| Mammas bananplätt/pannkaks gegga är mums ska ni veta! |
Mått vid 1 år: 12,5 kg och 80, 7 cm.
 |
| En 1-åring som skiner ikapp med solen. |
Ja, vad ska jag säga. Det känns som att jag upprepar mig lite grann här. Jag fortsatte träna och gå mina promenader de flesta dagar, men fortsättningsvis lyckades jag inte riktigt hitta motivationen till att sköta kosten alla dagar. Så det gick som det gick. I det stora rörde jag mig långsamt mot mitt mål, men ibland stod det helt still. Men att ha skrivit denna följetong har varit väldigt nyttigt har jag märkt. För jag har kommit fram till en hel del insikter. Om mig själv framförallt. Och hur jag ser på mig själv. Jag har flera inlägg i huvudet som har skapats under denna process. Och jag ska dela med mig så fort jag får formulerat mina tankar i skrift.
Till slut kan jag bara konstatera det som alla mammor innan mig redan konstaterat. Att vara mamma är ett 24 h jobb utan rätt till betald övertid, sjukfrånvaro och semester. Men ja, jag skulle göra det igen. Vilken dag som helst.
 |
| En av otaliga morgonpromenader. Lite äldre, lite klokare, lite tröttare än för ett år sen. Men också så mycket rikare, på alla sätt som räknas. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar