Materiell lycka

Så här är det. Vi letar hus. Eller högst antagligen ett hus. En lägenhet är inte helt otänkbart heller, om det skulle dyka upp någon riktigt bra. Vi bor bra i den lägenhet vi bor nu. Vi har väldigt bra hyra, lägenheten är mysig (om än något sliten), läget är perfekt och vi har tillgång till lagom stor gård som vi delar endast med två äldre herrar som knappt använder den. Vi har en lekpark 50 meter bort, att gå ner på stan tar max 10 min (3-5 min på cykel) och till stranden går det lika snabbt. Som min syster sa när hon var hit, ska man bo i lägenhet så är det så här man ska bo, mitt i ett villaområde men ändå centralt. Det finns dock ett litet krux. Vi är en fyrapersoners familj i en trerummare. Med tre husdjur dessutom. Det kan inte hjälpas att det börjar kännas lite trångt alltefter att sonen blir större. Och jag tycker att han borde få ett eget rum så småningom.

Det är inte så att vi har ett akut behov att något större, men vi håller som sagt ögon och öron öppna. Och nu är det första gången som en flytt är aktuell då vi båda har fast inkomst. Så därför känns det som att vi nu är redo att köpa något eget. För dessutom, att hitta ett större boende i denna stad till en hyra som skulle vara i närheten av rimlig, det finns bara inte.

Det finns dock något som stör mig när det gäller hela den här biten med att köpa hus. Och speciellt här på den här lilla kobben. Jag har haft lite svårt att sätta ord på mina tankar och känslor gällande det här. Men så läste jag en ledare i en av de lokala tidningarna här om dagen. Och ledarskribenten satte huvudet på spiken. Hon uttryckte allt det som jag vet, känt och tänkt. Ingressen till ledaren kan ni läsa här: Värt att jobba ihjäl sig för ett hus?.

I texten beskriver ledareskribenten hur unga männsikor skaffar barn, ett stort hus och jobbar sedan nästan ihjäl sig. Hur man inte hinner njuta av alla materiella ting man har omkring sig för att vi måste jobba så hårt för att hålla den standard som är så åtråvärd. Sen skriver hon också om riskerna det finns det finns med att ta stora lån, allt för att få det där drömhuset. Tänk om den ena partern bli sjuk? Plöstligt kan det bli svårt att klara av de höga månadskostnaderna. Även grupptrycket tar hon upp. Hur det lätt blir att man "ska ha" för att grannen också har. Speciellt i ett litet samhälle. Och det är just detta som jag fastnat för, och som retar mig något enormt.

Jag skulle ha lust att vara kärringen mot strömmen här. Jag vill visa att jag inte måste ha bara för att någon annan har. Och ibland när jag hör folk prata om sådant dom köpt och skaffat sig blir jag nästan illamående. Inte bara nästan heller. Jag blir faktiskt illamående. Och det behöver inte handla om något skryt. Det är mera den där känslan som kan finnas hos vissa. Att det är självklart att man "ska ha". Det är nya hus, stora hus, stilfull inredning, märkeskläder, fina bilar osv osv. Och har man pengar så visst! Kör på. Men det sorliga är att det finns alltför många som har en skuldbörda de inte kommer att kunna betala av under denna livstid. Fenomenet är alltför vanligt i Sverige, men även här har trenderna gått åt det hållet, vilket ledaren vittnar om.

Jag ska berätta en sak för er. Jag är inte ekonomisk av mig egentligen. Jag är dålig att planera min ekonomi och jag har mycket jag borde förbättra. T.ex. att planera familjens matinköp och dylikt. Men jag har en extrem ångest när det kommer till att sätta pengar på saker. Alltså större inköp. Jag snålar väldigt mycket där. Jag har aldrig, alltså faktiskt aldrig i mitt 29 åriga liv köpt en möbel från en möbelbutik. Allt jag har omkring mig i mitt hem har vi endera fått, köpt begangnat eller så är det sådant som hängt med så länge att ingen riktigt vet vem som har köpt det (mest sambons saker). Och jag ser absolut inget fel i det. Jag skäms inte det minsta, jag är stolt över det! Dessutom är det miljövänligt. Jag tror absolut att man kan skapa ett trivsamt och vackert hem med redan använda möbler och saker. Jag skulle aldrig komma på tanken att köpa en soffa för en halv månadslön. Aldrig. När vi köpte bil förra våren letade vi med ljus och lykta tills vi hittade en som vi kunde köpa med pengar vi sparat. Den behövde inte vara ny eller fin, bara den fyllde de behov vi har. Jag kommer så långt det är möjligt att undivka att ta ett lån för att köpa en bil. Kläder köper jag i princip alltid på rea. Jag borde bli bättre på att köpa second hand, men där har jag tyvärr inte riktigt öga och hittar sällan något jag vill ha.

Det finns som sagt områden jag definitivt kan bli bättre på. Jag, eller vi, är långt ifrån perfekta när det kommer till ekonomi. Men det är egentligen inte min egen ekonomi jag vill diskutera. Utan det är just det där som så lätt smyger sig på, det där att man sätter enoma summor pengar på att skapa sig ett liv som egentligen innehåller så mycket som man inte behöver. Materiell lycka. Jag tror många skulle bli betyligt lyckligare att ha mindre saker runt sig. Inklusive jag.

Dessa tankar snurrar alltså hos mig när vi går i husköpartankar. Vi kommer inte att komma undan "billigt". Det finns inget som är billigt när det kommer till att köpa ett hem. Men vi kommer att tänka oss för både en och två och femtio gånger innan vi tar vårt slutgiltiga beslut. Är det rimligt? Kommer vi att klara av månadskostnaderna? Hur mycket extrakostnader kan vi räkna med? Är det mycket jobb och underhåll som kommer att kosta? Inte blir förblindade av något stort och flott som vi egentligen inte behöver. Ett hem kan man skapa nästan under vilka förutsättningar som helst. Home is where your heart is.

Mitt hjärta är här. En del av det. En del finns även kvar uppe i österbotten. Och när jag har allt det här vackra omkring mig, då
behöver jag verkligen inte mycket materiella ting.
Lite bättre förbindelser och vi skulle överväga att bosätta oss här ute, i vårt paradis.