De magiska 300

Så där då. Snart 3 dygn sen jag kom i mål. 3 och en halv månad sen jag bestämde mig, x antal timmar inomhuscykling, diverse timmar i gymet med fokus på helkroppsträning och styrka som gynnade mig på cykeln, knappa 800 km asfalt under mig och röda raketen, ett evigt pusslande för att få in träningen, för att inte tala om x antal euro som detta spektakel ändå kostar. Avslutningsvis, en vecka av mental förberedelse och ett försök att ge kroppen rätt och tillräcklig näring, skicka bort alla familjemedlemmar för att få en lång sista nattsömn på 11 h, resa + äta, för att slutligen sätta sig på cykeln för att trampa i dryga 12 h runt Sveriges största insjö. Mitt i natten då jag normalt skulle ha gått och lagt mig. Nu undrar ni förstås, var det värt det?
Alla gånger!

När jag satt i bilen på väg till Motala reflekterade jag för mig över hur glad jag ändå är för att jag tar mig an såna här utmaningar. Saker som andra anser helt galna. Att våga,
, försöka, testa, utmana, vilja, kunna. Jag kan. Jag kunde. 
Det är ju ändå det det handlar om. Att göra nåmting annat, att försöka och inse vilken kapacitet man besitter. Vad  vår fantastiska kropp klarar av.

Loppet gick förvånansvärt bra. Tycker jag borde ha känt av nån trötthet längs vägen. Trött i benen ja, men inte trött av sömnbrist.  Och min rygg som jag trodde sku göra det svårt för mig att genomföra loppet kände jag knappt av. Klart att den blev lite trött men inte i närheten av så farligt som jag trodde det sku vara. Värst va benen, liknande känsla har jag aldrig upplevt. Men det otroliga var att det gick ändå
 Fast benen var helt slut. De gick av sig själv. Och fast jag var helt slut orkade jag hålla tempo och pressa mig även de sista 100. Och då har jag  cyklat max 70 km i sträck tidigare. Men jag hade tur och hittade dragsällskap de sista 100, och det var nog bland annat tack vare henne det gick så bra. Vi hjälpte varandra i mål.

Samnanfattningsvis är jag fascinerad. Av vad kroppen  klarar av. Och psyket framför allt. Tänk positiva tankar, skrev sambon åt mig innan. Och det gjorde jag, och det hjälpte. Men den person som har påstått att vätternrundan är ett platt lopp utan backar hade jag lust att vrida nacken av på slutet. Framförallt de sista 50 då det kom backe efter backe efter backe. I motvind! Då kände man att man levde. Eller snarare just och just levde. Men som tur är jag stark i uppförsbackarna. Något jag upptäckte under de magiska 300.

Nu är det gjort och det är skönt att det är över. Känner mig otroligt nöjd och stolt.
Många undrar säkert varför man gör något sånt här.
För att jag kan! 

Innan start.

I mål. På 12.40. Vad du ser pigg ut sa hon som gav mig medaljen. Nåja, kanske det. :)

Vättern och Marina. Helt otroligt att vi kom oss hela vägen runt. 

B

Sista dygnet

Mindre än ett dygn till start. Nervöst- ja. Men mest vill jag bara komma igång och få det överstökat nu. Gravid i 5 månaden känner jag mig efter alla kolhydrater. Pasta med rataouille och plättar till efterrätt stod på menyn ikväll. Och jag var inte ens hungrig! Men som min kloka sambo sa: - Att äta inför en tävling måste du se som ett delmoment i själva tävlingen, det är bara att göra det, tugga och svälj!
Och visst, energi kommer det att behövas. Om inte annat så för att hållas vaken på cykeln. Hörde faktiskt om en som höll på att somna när han cykla vättern på natten. Nå, tror nog att adrenalinet ska hålla igång mig. Hoppas jag iallafall!

Röda raketen är iallafall i toppskick. Hade den på service igår och när vi var ut och cykla en sista sväng igår kunde jag konstatera att det var som en ny cykel! Härligt. Och vädret ser ut att bli okej. Inget regn har dom lovat- SOM TUR! Men blåsigt på natten, så jag hoppas verkligen att det inte är motvind. När fredagnattens prestation är över kommer jag aldrig mer att bry mig om hur hårt det blåser eller från vilket väderstreck!

Nu finns det inte så mycket mera att göra. Dags att få den sista skönhetssömnen. För sen blir det inte mera sömn på över 24 timmar. Och målet? Ja, målet är just det, att komma i mål. MEN, klarar jag det under 13 timmar är jag riktigt nöjd.

Over and out.

(fast enligt min mening kan man stryka det första)

Tramp för tramp...

Snart har halva den här veckan gått. Och än har jag inte skrivit någon veckoplan för träningen. Det beror på att min träning blir lite spontan nu när jag cyklar ute. Jag försöker ju välja att cykla när det inte hällregnar eller blåser storm. Visst, man kan inte bli för petig när det gäller väder, jag vet ju inte vad det är för väder under vätternrundan heller. Vi bor ju ändå i norden. MEN, jag har gjort ett triathlonlopp i världens hällregn, och fixade jag det så fixar jag vilket väder som helst känns det som. Så, sammanfattningsvis, jag väljer att cykla de dagar vädret är lite mer gemytligt. Och därför blir min plan väldigt flytande.

Idag var jag ut på en kortare cykeltur och på fredag ska jag försöka mitt första (kortare) långlopp på ca 2 timmar. Det flyter på. Steg för steg. Eller tramp för tramp, kommer jag närmare målet.

Himlen stod som öppen denna dag!