Våga Vinna: De magiska 300

Så där då. Snart 3 dygn sen jag kom i mål. 3 och en halv månad sen jag bestämde mig, x antal timmar inomhuscykling, diverse timmar i gymet med fokus på helkroppsträning och styrka som gynnade mig på cykeln, knappa 800 km asfalt under mig och röda raketen, ett evigt pusslande för att få in träningen, för att inte tala om x antal euro som detta spektakel ändå kostar. Avslutningsvis, en vecka av mental förberedelse och ett försök att ge kroppen rätt och tillräcklig näring, skicka bort alla familjemedlemmar för att få en lång sista nattsömn på 11 h, resa + äta, för att slutligen sätta sig på cykeln för att trampa i dryga 12 h runt Sveriges största insjö. Mitt i natten då jag normalt skulle ha gått och lagt mig. Nu undrar ni förstås, var det värt det?
Alla gånger!

När jag satt i bilen på väg till Motala reflekterade jag för mig över hur glad jag ändå är för att jag tar mig an såna här utmaningar. Saker som andra anser helt galna. Att våga,
, försöka, testa, utmana, vilja, kunna. Jag kan. Jag kunde.
Det är ju ändå det det handlar om. Att göra nåmting annat, att försöka och inse vilken kapacitet man besitter. Vad vår fantastiska kropp klarar av.

Loppet gick förvånansvärt bra. Tycker jag borde ha känt av nån trötthet längs vägen. Trött i benen ja, men inte trött av sömnbrist. Och min rygg som jag trodde sku göra det svårt för mig att genomföra loppet kände jag knappt av. Klart att den blev lite trött men inte i närheten av så farligt som jag trodde det sku vara. Värst va benen, liknande känsla har jag aldrig upplevt. Men det otroliga var att det gick ändå
Fast benen var helt slut. De gick av sig själv. Och fast jag var helt slut orkade jag hålla tempo och pressa mig även de sista 100. Och då har jag cyklat max 70 km i sträck tidigare. Men jag hade tur och hittade dragsällskap de sista 100, och det var nog bland annat tack vare henne det gick så bra. Vi hjälpte varandra i mål.

Samnanfattningsvis är jag fascinerad. Av vad kroppen klarar av. Och psyket framför allt. Tänk positiva tankar, skrev sambon åt mig innan. Och det gjorde jag, och det hjälpte. Men den person som har påstått att vätternrundan är ett platt lopp utan backar hade jag lust att vrida nacken av på slutet. Framförallt de sista 50 då det kom backe efter backe efter backe. I motvind! Då kände man att man levde. Eller snarare just och just levde. Men som tur är jag stark i uppförsbackarna. Något jag upptäckte under de magiska 300.

Nu är det gjort och det är skönt att det är över. Känner mig otroligt nöjd och stolt.
Många undrar säkert varför man gör något sånt här.
För att jag kan!