En helg att minnas

I veckor hade jag sett framemot helgen som nyss passerade. Att samla familj, släkt och vänner ute på vårt kära Föglö och umgås och fira Jason när han fick sitt namn, var väldigt lyckat och lyckligt på alla sätt och vis.

I veckor hade jag förberett helgen på alla möjliga sätt, från smått till stort. Och då med hjälp från framförallt svärmor och min mamma. Vi pysslade på i några veckor. Städade torpet där festen skulle vara, städade stugor, tvättade fönster, samlade på mig trasmattor och andra lämpliga föremål, samlade råg, fixade klart den gamla soffan jag började med förra sommaren osv osv. Pyntade och pimpade. Skulle ni fråga Conny sku han säkert säga att jag stressade på som vanligt, men frågar ni mig så tycker jag att jag höll mig ganska lugn. Jag tycker ju att sånt här är roligt. Och jag är så glad att torpet äntligen kom i användning.

Själva helgen sen blev fylld av barnaskrik- och skratt, god mat, vackert väder, fina ord och vacker sång. Conny hade skrivit en sång till Jason som han sjöng i kyrkan och som inte lämnade någon oberörd. Jason sken som solen själv under hela dopet och i stort sett hela helgen. Ja denna helg efterlämnade en drös fina minnen. Och som vanligt säger bilder mer än ord, så resten får bilderna berätta.

Kärlek.

Middag på fredagkväll. Oxfilé och rotsaker. Inte illa.

Mina älskade pojkar.

Busunge och gudbarn.

Jason trivs hos gudfar.

Flocken är samlad :)

Det var "Chester" vi skulle ha som präst om vi skulle ha dop. Och så blev det.

Moster famn är en annan favoritfamn. Och prästen var ganska rolig han också.

Solstråle! Älskade unge!

Gudföräldrar. <3

Välkommen in!

Underbart god middag som svärfar och Jasons storebror fixat.
I det pimpade torpet.

Helgen var ju fylld av djur också, nämligen 4 hundar och 2 katter. Men bara lilla
Bella fastnade på bild.

Fyra månader- mamma, motivation och bebis

Fyra månader. Så länge har nu vår lilla guldklimp funnits hos oss. En sommar och lite till. Vi vaknar och plötsligt är det kväll igen. Ett liv som småbarnsmamma rusar förbi.

Vad har hänt då? Ett helt tredjedels år har passerat och Jason har bråttom med allt. Vid 4 månaders ålder har han:

• vänt sig från mage till rygg
• "skaffat" sig två tänder (väldigt tidigt)
• fördubblat sin födelsevikt (väger nu 7,9 kg och är 65 cm lång)
• berättat hela sin livshistoria genom skratt, "prat" och skrik
• börjat visa lite blyghet inför vissa människor men oftast får man ett leende
• börjat visa tendenser att ta sig framåt samt plaskar som tusan i badet (blir bra att börja på babysim imorgon)

 

Annars då. Ja,sommaren är slut och jag saknar redan att känna mig så där sommarbrun och fräsch. Nu gäller det att försöka hitta rutiner som gör att man känner sig fräsch ändå. Dvs. träna regelbundet, gå dagliga promenader samt äta bra och mångsidigt. På tal om träning så går det riktigt bra. Ibland har jag svårt att få till den, men då blir det hemmaträning i nån form. Helst tränar jag på gymmet, men det kräver att Jason sover, och hans sovande går inte alltid att lita på. Men idag lyckades det, och dessutom började jag med mitt nya upplägg idag, så det kändes verkligen kul att träna. Jag är så glad och tacksam för att jag börjar återfå styrkan. Det vet jag att jag skrev för två månader sen också, men om jag ser tillbaka och jämför nu och då så har det nog hänt en hel del. Kan inte exakt sätta fingret på vad som hänt, men jag känner mig helt enkelt säkrare i övningarna och jag vågar lita på min egen kropp. Nu är det "bara" några lager fett som ska skalas av. Jag ser ju och känner att mina muskler finns kvar där under. 

Redo att ta mig an rodden. 50 kg idag
och jag kände att det finns mer att ge.

På tal om att skala av fett. Jag tror jag aldrig har haft så svårt att hitta motivation till att skärpa till kosten. Varje dag börjar bra, sen fallerar det nånstans halvvägs. Varje kväll försöker jag analysera vad som gick fel. Suget kommer ofta efter middagen, den tid då jag i mitt "tidigare liv" var på gymmet. Nu tränar jag ofta på dagen och är hemma på kvällen. Orsakerna till mitt sug är garanterat många, jag kan räkna upp flera faktorer som spelar in. Men det spelar egentligen ingen roll. För jag vet ju att det bara handlar om en enda faktor. Att verkligen bestämma sig. Det är inte svårare än så. Och jag vet ju att jag kan, jag har gjort det flera gånger förut. Och det stör mig så för jag vill inte vara där jag är nu. Jag vill inspirera och visa att det går att övervinna sina demoner. Men samtidigt vill jag erkänna att jag inte är någon super människa. Även om jag brinner för hälsa och träning så erkänner jag att jag inte är där jag vill vara nu. Jag lever inte som jag vill och som jag förespråkar. Inte fullt ut. Men jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte finna mig i att jag är där jag är. Jag kommer fortsätta kämpa. Kämpa för att hitta tillbaka till den kropp jag trivs i. Jag kommer fortsätta analysera mina fallgropar och fortsätta kämpa för att hitta och hålla motivationen vid liv. Det är det enda sättet. Att fortsätta sträva mot en bättre version av mig själv. För jag vet när jag mår riktigt bra, då ska alla pusselbitar sitta. Nu när överblickar mitt liv är jag lyckligare än någonsin. På alla plan utom ett. Och det är dom där extra kilona som stör. Och det är mitt mål, mitt liv, och vad jag vill som styr. Och jag vet vart jag vill. Jag vet också hur jag ska komma dit. Jag måste bara våga. Våga vara lite obekväm med mig själv. Steg ett är att erkänna sina fel. Det har jag gjort. Steg två är att övervinna hjärnspökena. För att vinna måste man våga. Alltså,  våga vinna. Stay tuned.

Tack för den här gången hälsar jag och denna gladfis!

En sommar på 7 dagar

Morgondopp i paradiset.

Lite bloggpaus de senaste veckorna. Dels har jag haft fullt upp med, ja.. livet. Och dels har jag inte haft så mycket nytt att komma med. Veckan som gått har varit helt galet intensiv, men rolig. Det blev liksom allt på en och samma gång och det känns nästan som en hel sommar har rymts in på de senaste 7 dagarna. Dessutom har vädret visat sig från sin bästa sida, så vad mer kan man önska!

Jag hade gjort upp en träningsplan i måndags som helt och hållet fallerade, men jag har ändå fått till de flesta pass så det gör inte så mycket. I måndags var jag på kettlebell med Lisa på gymmet, och det var så roligt. Och vilket pass sen! Varken Lisa eller jag och knappast någon annan heller kunde gå på någon dag efteråt, vi dödade verkligen benen och rumpan. Sjukt skönt!

På måndagkväll åkte vi sen ut till Föglö eftersom Conny var ledig på tisdag. Där plockade jag bär, vi grillade, simmade och hade det allmänt skönt. Lite hemmaträning (fick nytt hemmaträningsprogram i måndags, version 2.0) lyckades jag få till trots mina galet sjuka ben.

Oskar charmar Annichen.
Bästa mommo i bakgrunden.

På onsdag var vi tillbaka i stan och då blev det gymträning för mig och Jason. Därefter kom mommo, moster och kusinerna på besök och vi firade min guddotter som fyllde 10 år. Torsdag började med morgonjogg och fortsatte med rådgivningsbesök följt av strandhäng. "Lilla" Jason är redan 63 cm lång och väger 6800 g! Efter vi fått ta del av denna information och Jason fått ett par stick i benen (mitt hjärta höll på brista!) så catcha vi upp med min kompis Annichen och hennes son Jak som landat på ön under natten. Efter lite sammanstrålning hos mig vandrade vi iväg till lilla holmen där min syster med sina barn och mommo hängde. Det blev en rolig och vild sammankomst i nån timme tills solen gick i moln och middagsplanerna började ta form.

Sommar i en...simring!

På fredag blev det lunch på stan med Conny, Annichen och Jak. Efter det åkte jag och Jason ut till Bamböle och det blev ännu en dag på stranden med kusinerna. Den här mamman njöt av att ha lite extra händer i form av moster och mommo.

Igår blev det gymträning följt av 2 års kalas för fina Dominic och sen ut till Föglö på Degerby Jazz och Blues festival. Idag hann vi njuta lite av det fina vädret på Föglö innan vi åkte in till stan för att gå på grillfest med personalen från gymmet.

Som sagt, en helt galet intensiv vecka. Inte konstigt att jag är lite slut nu. Denna vecka var också den sista veckan på mitt pt-online program. Mycket har hänt, men inte så mycket synligt. Ja, kanske lite tajtare har jag blivit, men viktmässigt har det det inte hänt mycket. Det av det enkla orsak att jag inte riktigt haft motivationen att hålla kosten strikt alla dagar. Men jag kämpar vidare med att hitta den motivationen. Tror det blir lättare nu när vardagen mer och mer kommer emot, och jag har ändå fått och hittat redskap jag kan använda mig av för att lyckas. Däremot har det hänt mycket med min styrka!! Jag börjar känna mig hemma i min kropp igen och känner att jag vågar lita på min kontroll och att jag vågar ta i. Jag börjar hitta styrkan inifrån ut igen och det känns sjukt skönt! Dessutom har jag hittat bra rutiner för min träning och jag lyckas få in den (nästintill) varje dag. Och jag är tillbaks på gymmet, med ett bra program! Gissa om jag njuter! Så sammantaget är jag nöjd med vad jag åstadkommit under dessa 6 veckor. Nu är det bara att fortsätta nöta, jag är på gång!

I mitt rätta element!

Strandhäng med bästa moster och kusin Oskar.

Mamma och Jason på Degerby Jazz and Blues på Jasons
3 månaders dag. 

Getting stonger!!

Hur funkar det riktigt att vara mammaledig, ha en 10 veckors bebis och ta hand om sig själv, hushåll och allt där omkring. Hinner man alls njuta av sommaren? Svar ja. Jag trodde inte det var möjligt, men jag måste säga att det går över förväntan. Sen har vi faktiskt en rätt så lättskött bebis (peppar peppar) så jag kan verkligen inte klaga.

Jag har fått in träningen som en rutin nu och det känns så skönt. Tränar varje dag och jag har blivit starkare, wohoo! Märker att jag orkar bättre i övningarna, och jag klarar av att hålla knipet och bålstödet bättre. Och kondisen har också blivit bättre tack vare mina intervaller som jag kör några gånger i veckan. Än så länge har jag tränat mest med egen kroppsvikt, men fr.o.m nästa vecka blir det lite mera motstånd tror jag (väntar med spänning på mitt träningsschema...).

Plankan med benlyft.
Går bara bättre och bättre.

Ibland, rätt så ofta, brukar jag
stå i hunden.
Det känns bra, helt enkelt

Det enda som stör mig är att jag är så stor ännu, och att mycket av mina kläder inte passar. Men det är ju därför jag försöker göra något åt det (tålamod Victoria, tålamod!). Och jag tänker inte använda graviditeten som någon ursäkt, det var helt medvetet att jag valde att inte vara strikt med kosten under graviditeten, och jag visste hela tiden att jag skulle ha denna resa framför mig. Så det är bara att bita ihop och hålla fokus! Stay tuned!

Jag och sonen myser på Tammer training camp
förra helgen. 

Sommarmys och mammaträning

 "Det blir bara roligare" berättade mina fellow-mamas på lunchen i våras och syftade på att vara mamma. Och jag kan inte annat än hålla med. Jason är snart två månader och han blir bara mer och mer med och vaken. Ler och pratar och upptäcker världen. Och är världens mysigaste. I videoklippet ser ni hur Kaspian lär Jason räcka ut tungan. Det är häftigt att se bebisar och små barn konstant öva på nånting, tills det sitter. Och livet är ju faktiskt ett livslångt lärande, vi mår bra att hela tiden lära oss nya saker.

Lilla holmen häng.

Annars rullar allting på här, det blir aldrig tråkigt. Jag och Jason har allting nånting på gång, och för att inte fastna i  soffa-bubblan försöker vi vara ganska sociala och söka oss ut i sommarvärmen. I förra veckan hängde vi en del med min kompis Jannica, och så var vi till lilla holmen. Trots stekande sol lyckades jag få det ganska behagligt för lilleman, med ventilation i vagnen och solskydd. Så två dagar spenderade vi nån timme på detta vis. Jason har varit lite sämre på att sova vissa dagar på sistone, men väger upp det hela med att vara ganska nöjd när han är vaken.

En svettig mamma efter
hemmaträning på Föglö.

Jag hann också med både frissa besök och träning ute i Godby förra veckan. Det är så att jag har tagit ett sex veckor pt-oline paket med min före detta kollega Fanny som numera är något av en expert på träning under och efter graviditet. Jag kände att det var dags att få ordning på denna post-preggo kropp, Ett år av ostrukturerade kostvanor har gjort sitt och det finns en hel del kilon som ska bort. Och så vill jag bli stark igen. Och även om jag själv vet vad och hur jag ska göra så kände jag att jag behöver lite extra piska för att komma igång. En vecka har vi kört redan och det gick i det stora hela riktigt bra, även om det är en tuff utmaning att följa ett kostschema igen. I torsdags var jag alltså på sweat it light ute i Godby, ett pass för gravida och vi som fått barn, och herregud vad det var skönt att träna ordentligt! Låt dig inte luras av att det heter "light", det var riktigt tufft ändå. Jason var med, det är tanken, att barn och bebisar kan vara med, och han skötte sig och sov genom hela passet trots den höga ljudnivån.

Denna vecka är också fullspäckad. Imorgon har jag både mammaträff, rådgivningsbesök och eventuellt dejt med min kompis Maria på agendan. På onsdag ska mina före detta kollegor komma på besök och på torsdag blir det att svettas ute i Godby igen. På torsdagkväll åker vi sen iväg till Sundsvall för Tammer Traning Camp och Connys tävling. Ska bli så kul att se alla underbara människor igen. Så det är fullt upp. Här emellan ska det ammas, bytas blöja, tränas, städas, lagas mat, klippas gräs osv osv. Det är tur att man inte behöver ha tråkigt...

När lillen kom till världen

Jag har i flera veckor hållit på att formulera ett inlägg i mitt huvud . Ett inlägg som handlar om det största, värsta, mäktigaste och bästa dygnet i mitt liv. Dygnet Jason kom till världen.

Man glömmer så snabbt säger alla, och det är så sant. Det har snart gått sju veckor sen Jason föddes och redan har mycket detaljer suddats ut och framförallt har känslorna tonats ner. Känslostormen efter förlossningen var betydligt värre än jag kunnat föreställa mig, och det tog dagar, ja t.o.m veckor innan jag kunde prata om förlossningen med normal röst, utan att den sprack. Men ändå var det just det som hjälpte, att prata om det. Då kunde jag till slut acceptera mina känslor under och efter förlossningen och börja känna en stolthet över vad jag presterat och en tacksamhet över att allt gått bra. Trots att jag var långt ifrån den första och långt ifrån den sista kvinnan att föda barn så var ändå upplevelsen unik för Mig, och jag behövde bearbeta den innan jag kunde ta modet till mig att skriva ner vad jag varit med om.

Ni behöver inte vara oroliga, jag kommer inte att gå in på läskiga detaljer, jag vill bara ha min förlossningsberättelse nerskriven nånstans. Så att jag inte glömmer. För jag tror det kan vara häftigt att läsa sen, om några år. Så egentligen är detta inlägg främst till för mig själv, men eftersom jag för länge sen slutat skriva dagbok får det bli ett blogginlägg istället. 

Sista gympasset. Mådde hur bra som helst. V. 40+5.

Tisdagen den 5 maj hade jag gått fyra dagar över tiden och jag hade ett ultraljud inbokat för att kontrollera storleken, eftersom man misstänkte att barnet kunde vara på större sidan. Samma morgon hade slemproppen gått så förlossningen skulle komma att börja så småningom, kanske om några dagar eller så. Men på ultraljudet uppskattade man babyn till 4,5 kg (!) vilket innebar att läkaren tyckte att vi skulle börja sätta igång mig så småningom. Så jag gick hem med ordination om att göra ALLT i min makt för att förlossningen skulle starta. Bastu, sex, låååånga promenader, fönstertvätt you name it! Och det var doctors orders så det var bara att lyda. Och sen skulle jag komma in på torsdag morgon om inget hänt och dom skulle sätta igång mig med medicin.

Därmed bestod min onsdag av gym, fönstertvätt, långpromenad, bastu...ja, det var minst sagt en intensiv dag. Sov inte så jättebra natten till torsdag, var väl ganska nervös tror jag. Men ändå förväntansfull. Nästa dag var det väckning i arla morgonstund. Jag var förvarnad och förberedd på att det kunde ta flera dagar innan förlossningen startade. Inte kunde jag då tro att jag ett dygn senare skulle hålla min son i famnen.

Kl. 10 ungefär fick jag den första halva tabletten och därefter fick jag en halv tablett varannan timme. I början gick det hur bra som helst, jag var ut i solen och gick en promenad på förmiddagen. Nångång efter lunch började sammandragningarna kännas lite mera och det vi inte visste då men kunde konstatera senare var att vattnet gick nångång på eftermiddagen. Vid 16-tiden fick jag vad som sku komma att bli den sista tabletten. Barnmorskan som då hade hand om mig sa att jag skulle gå ut och gå, men då kunde jag varken sitta eller gå. Middagen gick inte ner och det började bli riktigt jobbigt. Värken var som en molande intensiv mensvärk som kom och gick i vågor men släppte aldrig helt. Från ungefär kl 15 på eftermiddagen var jag inte smärtfri överhuvudtaget. Det gick i ett. Vid 17-tiden gick jag i duschen, vilket var skönt, men det blev för varmt och jag var fem före att svimma. Så det äventyret slutade med kalldusch av barnmorskan, rullstol till rummet, bebisen hjärtljud sjönk och dom satte elektrod på bebisen huvud. Här skulle dom alltså ha tagit hål på hinnorna men vattnet hade som sagt redan gått.
Jag kommer ihåg min vädjan "snälla säg att jag inte behöver ta flera tabletter!". Och det behövde jag inte.

Nångång vid 19 tiden på kvällen rullade vi in i förlossningssalen och det är från då ungefär dom räknar att förlossningen började, även om sammandragningarna inte var riktigt regelbundna här ännu. Lite efter 20 ringde Conny, han var då på väg till sjukhuset från gymmet och han frågade hur det gick och om jag behövde nångting från Sparhallen. "Jo, tack det går bra, jag ligger med lustgas och värkar! Och nej, jag behöver inget från Sparhallen". "Oj då, jag kommer nu!". "Ligger bebisen i röret nu?" frågade blivande storebror Kaspian som var med och blev skjutsad till sin mamma i samma veva. :)

Lite före 21 kom Conny och från då fram till midnatt var jag i ett töcken och upplevde de dittills värsta timmarna i mitt liv. Jag kommer egentligen inte ihåg mycket härifrån, bara att jag hade ont (kommer inte ihåg själva smärtan, jag bara vet att jag hade j*vligt ont). Värkarna var väldigt intensiva och jag andades lustgas som en tok. I ett ganska tidigt skede bestämde jag mig för att jag ville ha epidural. Jag hade på förhand tänkt att om det är möjligt så skippar jag det, men eftersom jag blev igångsatt var allting lite "värre" (har jag förstått av andra, har ju själv inget att jämföra med). Hur som helst så hade jag haft intensiv smärta i ca 6 timmar redan när jag bestämde mig för epiduralen, så det kändes helt befogat.

Det tog sin tid innan jag fick epiduralen, det var runt tolvslaget och jag var 4,5 cm öppen då. Men läkaren som stack mig klantade sig lite och fick sticka två gånger, första gången gick den ut i benet. Conny var nog mer bekymrad över detta, han sa efteråt att han vet hur hemskt det är att få epidural, men jag var vid det här laget så bortdomnad av smärta att jag knappt märkte vad som pågick.

När epiduralen började verka var det en extrem lättnad. Jag kunde prata igen och fick vila. Nu var jag inställd på att få vila och vara smärtfri ända tills krystskedet började. Tji fick jag! För det första tog den inte bort all smärta, och sen började effekten avta och smärtan komma tillbaka mer och mer. Barnmorskan berättade efteråt att jag sist och slutligen hade effekt av epiduralen i endast ca 1,5 timme.

Första familjebilden. Lättnaden över att det är över är enorm.

Mot morgonnatten var värkarna väldigt intensiva och smärtsamma igen. När barnmorskan gång på gång frågade om jag började känna behov av att krysta så förstod jag att det närmade sig. Ca 6-tiden var jag fullt öppen och därmed började slutrakan. Man tror ju att det snart ska vara över, eller just där och då trodde jag inte så mycket, men man har ju hört att det ska ta ca 20-30 min, max en timme som förstföderska. Igen en gång, tji fick jag. Jag höll på i....hör och häpna...1 timme och 36 minuter! "Oj herregud!" va min barnmorskekompis reaktion när hon fick höra det. Dessa 96 minuter var de absolut längsta i mitt liv och jag trodde verkligen inte att jag skulle klara det. Barnmorskorna och Conny peppade och var grymma, sa att jag var jätteduktig och dom såg onekligen nöjda ut varje gång jag krystade, men jag kände mig som ett misslyckat vrak eftersom jag tyckte att det aldrig gick framåt. Jag kommer ihåg känslan av hopplöshet, blandat med en galen smärta. Mitt i allt detta gick bebisens hjärtljud upp och ner, från 80 till 200 och ner till 80 igen. Men detta var något jag inte riktigt kunde ta till mig där och då, men Conny var förstås orolig över detta, han som såg monitorn hela tiden. Gynekologen var med nästan under hela förlossningen, just för att hjärtljuden åkte lite upp och ner. 

När jag hållit på krystat ett bra tag tog läkaren laktatprov från bebisen huvud för att se att han mådde bra. Detta är ett av de värsta minnena jag har från förlossningen, det var inte alls kul. Bebisen mådde bra och efteråt fick jag veta att barnmorskorna och läkaren gjort bedömningen att jag orkar krysta ut honom, att jag hade krafter kvar. Detta trots att jag själv skrek att jag inte orkar mer, att det måste ta slut nu. Än en gång har fick jag det svart på vitt. Kroppen orkar så mycket mer när hjärnan säger nej. Jag får tacka mig själv för att jag kämpat för att få den fysik jag hade och har. Om jag inte tränat som jag gjort skulle jag troligen inte haft den uthållighet som krävdes för att klara av ett så långt krystskede, och förlossningen skulle kanske ha slutat med sugklocka eller akut snitt. Det intygade barnmorskorna, som påstod att det märktes att jag hade tränat. Till på köpet ska nämnas att Jason hade ett stort huvud med sina 38 cm, så det var verkligen en pärs. Men å andra sidan hann kroppen med när det tog så länge och jag sprack väldigt lite.

En stark, envis och perfekt pojke.
Jason Kurt Otto.

Kl. 7.21 var han på något magiskt sätt ute. Jag gjorde en klassiker och födde i skiftesbyte, precis som barnmorskorna skämtat om tidigare på natten. De e ju en pojke! utbrast jag. Jag och Conny och många andra med oss var nästan säkra på att det skulle vara en flicka. Han var blå som en alien och skrek inte på 9 minuter. Han andades men skrek inte. Nå, det gick bra, barnläkaren var och kollade på honom men då var allting redan lugnt. Han var perfekt med sina 4080 gram och 52,2 cm.


Så var han alltså här. Jag hade blivit mamma och Conny hade blivit pappa igen. Helt fantastiskt. Jag måste säga att jag hade det bästa stödet denna natt. Barnmorskorna var två duktiga,unga finlandssvenskor med sisu i som pushade mig precis på rätt sätt, inget daltande. Och Conny var en exemplarisk partner som gjorde och sa exakt rätt saker. Vi var ett bra team tyckte barnmorskorna. Nu hoppas jag att vi kan hålla fast vid detta teamarbete för all den tid vi har framför oss.

Ja, det var det och resten är historia. Så här gick det till natten då vårt kärleksbarn kom till världen. Och vår gemensamma resa har bara börjat.

Vilken gåva. Helt otroligt. 

Ett sommarparadis i repris

Juni månad. Ser i princip likadan ut för oss varje år. Semester, familj, djur och Föglö. Vårt sommarparadis. Dagarna rusar iväg i en ohygglig takt och innan man vet ordet av är det summer in the city, dvs juli månad som hägrar. I år ser allting lite annorlunda ut. Såklart. Vad hade jag förväntat mig! Men inte en gång skulle jag byta tillbaka till mitt, vårt, tidigare liv, pre- Jason. Däremot skulle jag gärna kunna gå ut när jag vill. Men jag klagar inte, han är det bästa solskyddet han här lilla parveln. Jag behöver inte oroa mig för cancer och sönderbränd hud. Och visst får jag sol ändå. Det är bara ovant. Att inte kunna göra som man vill och gå dit man vill, när man vill. Livet som småbarnsmamma...underbart. För det mesta.

Jason var också med på morgondopp.
 Han granskade oss tokar med skeptisk blick.

Imorse fick vi till det ändå, en av våra härliga sommartraditioner, att ta ett morgondopp i ett spegelblankt hav. Naturligtvis är det inte bara bebis som kan sätta käppar i hjulet när det kommer till sådana traditioner. Naturen och vädergudarna ska också gärna samarbeta. Och det gjorde dom idag! Vad härligt det var, årets första morgondopp! Likt allting annat i år var det något senare än vanligt, men temperaturen var ganska okej ändå. Skulle gissa på ca 15 grader.

Kärleken till dess två. Obeskrivlig.

Nej, jag ska verkligen inte klaga. Livet med bebis flyter på för det mesta väldigt smärtfritt. Igår fick mamma lite egentid i form av bastubad och dopp i havet. Det var det första bastubadet sen förlossningen och jag tror inte jag njutit så mycket av något på länge! Det är en annan fördel som nybliven mamma, man lär sig uppskatta de små nöjena här i livet. Som detta nu t.ex. Att sitta en ljummen kväll och skriva av sig, medan sonen sussar sött i vagnen. Lite kontrast till eftermiddagens skrik-promenad. Jag hade hunnit halvvägs runt byn när Jason vaknade, och eftersom det var lite för varmt i vagnen tog det inte länge innan vrålet var ett faktum. Det hjälpte inte att ta upp honom heller eftersom solen gassade på, och trots att jag gjorde allt för att han sku få det svalare så blev han inte nöjd. Så i ca 1,5 km gick vi medan Jason gallskrek. Jag är glad att vi inte mötte nån! Det är sällan man känner sig som en så dålig mamma som när man har ett skrikande barn i vagnen. Ja, allt möjligt får man vara med om.

Mitt lilla knytte. 

Man lär sig hela tiden något nytt, om inte annat så om sig själv. Jag antar att det är det som är en del av charmen, att växa som människa. För det är ju det man gör som förälder, oundvikligen, Jag har t.ex. lärt mig att jag är en ganska självisk människa. Jag skulle gärna ha kakan och äta den ändå. Men nu får jag helt enkelt sätta mig och mina behov åt sidan, och det tror jag är väldigt hälsosamt. Det kommer att förändra mig och förhoppningsvis göra mig lite en lite bättre medmänniska. Och jag är gärna osjälvisk, när det ger mig något som är större än livet själv. Kärleken till ett barn. Mitt barn. Vårt kärleksbarn.

På tal om att vara självisk så ska jag sluta skriva nu så kanske jag hinner få lite träning gjord idag också. Åtminstone mamma mage träningen. Kanske lite annat också. Förkylningen har Äntligen släppt sitt grepp nu så nu kan göra lite mera igen. När jag hinner och orkar. Man får ta det för vad det är. Ett liv, med en bebis.