Delmål 1: en rapport om the go

Fredagen då vi åker är äntligen här. Som bäst sitter vi i bilen på väg till hotellet vid Arlanda. Dagen har varit fylld av sista minuten fix. Och än mer än tidigare då man har en liten knodd att ta i beaktande. Så nåt ordentligt blogginlägg har jag inte hunnit skriva, men en liten rapport ska ni få nu.

Delmål 1 är avklarat och det med resultat jag känner mig rätt så nöjd med, det kunde ha gått lite bättre tycker jag men det är som det är. Under knappa sju veckor har jag gått ner 6 kg och tappat 7,5 cm i midjan. Så det är inte dåligt i och för sig. Hade dock siktet inställt på 7 kg så därför känns det lite segt, men det stod helt enkelt still den här veckan, fast jag tyckte jag skärpte till mig ytterligare. Troligen hade kroppen ändå hunnit vänja sig vid mängden mat och cardio och det hade behövts mer drastiska förändringar för att få de resultat jag ville. Men nu blir det bra med en vecka i solen, ladda batterierna och äta lite mer mat. Sen tar jag mig an delmål 2 med ny energi när vi kommer hem! Hasta la Vista baby!! 😄

Lägesrapport- de magiska femmorna!

Nu har det gått dryga fem veckor sen jag skärpte till kosten och även träningen. Morgon- och kvällspromenader går jag nästan dagligen, och träningsprogrammet försöker jag följa så gått det bara går. Oftast går det bra men ibland måste jag korta ner passet lite pga tidbrist. Det är lite annat nu. Tidigare kunde jag ta den tid jag behövde, men nu är det inte alltid möjligt. Så man får göra så gott det går bara. I vilket fall som helst så kommer resultaten smygandes, även om det går upp och ner som allt annat i livet.

Eftersom jag alltid tränar ensam
har det blivit dåligt med formbilder
denna gång. Så det blev nån form av
selfie idag istället.

Resultaten hittills är jag rätt så nöjd med. Snart -5 kg på vågen, -5 cm i midjan och -3 % i fett. Innan resan (om 1,5 vecka) skulle jag vilja tappa ca 2 kg till. Eller helst 2,5 för då når jag en milstolpe på min resa tillbaka till "mig själv", alltså till den fysik jag trivs med. Nu kanske ni tänker att jag fokuserar lite väl mycket på siffror. Ja kanske det, men för mig fungerar det! Alla tjatar om att man helst ska slänga vågen och bara gå på spegelbild, känslan i kroppen, hur kläderna sitter osv osv. Och visst är dom faktorerna viktiga, men jag fungerar inte så. När jag ställer mig på vågen och kan se att siffrorna hela tiden klättrar neråt, då blir jag motiverad som f*n! Sen kommer det dagar då det står still eller till och med går upp, men det är okej. Dels vet jag att det kan bero på massa olika faktorer och ibland kan man inte göra något åt det. Men alltid tar jag mig en tankeställare och funderar på vad jag har gjort de senaste dagarna, har jag fuskat på nåt vis, ätit på andra tider, inte ätit tillräckligt, ätit för mycket, ätit fel, tränat för mycket/lite, inte gått mina promenader regelbundet osv osv? Oftast hittar jag svaret bland något av de ovannämnda, och jag kan se till att jag hamnar på rätt igen. Och det funkar för Mig!

Som jag tidigare nämnt hinner jag bara en bit på vägen nu fram till resan. Sen kommer jag fortsätta när vi kommer hem igen. Rom byggdes inte på en dag, och vägen till målet är ännu lång. Men jag ska dit, och till sommaren 2016 ska jag vara i mål. Det målet satte jag upp redan under graviditeten, och nu börjar jag äntligen tro att jag kommer att fixa det! Så stay tuned! Jag kommer, som ni redan märkt, inte att hinna/orka uppdatera lika ofta som tidigare då jag "deffat", men jag kommer att dela med mig av min resa.

Till slut måste jag ju bara nämna några ord om vår nu 9 månaders skrutt som har sån fart på att mamma och pappa har svår att hinna med. Drar sig upp överallt gör han, och biter i allt! Och allt får vi flytta undan för han når bara högre och högre upp i alla hyllor och skåp. Snart står han nog utan stöd tror jag, för han tränar på att stå i princip hela sin vakna tid. Ja ho ho, det är tur att han sover rätt så bra iaf, både dagtid och på natten (peppar, peppar). Ja, det är en härlig pojke vi fått!

Ibland tar vi en liten paus, intar
en sån där layd-back pose och
tittar vad som händer i dumburken...

...men oftast ser det ut så här. Det blir
snart hål i mammas nya bordduk!!

När allt faller på plats

Vintern kom ju äntligen. Men lite skeptiska är
vi ännu till pulkan.

Ni vet den där känslan av att ligga steget efter, att aldrig riktigt hinna med och att alltid känna att man har något som man borde få gjort. NU. Så har jag känt i flera månader. Det kan vara allt från disken som samlas på hög och klockan är 22 och jag vet att jag hatar att vakna upp till diskhögen men samtidigt behöver jag göra mig redo för sängen. Eller träningen som stressas igenom för jag inte vill vara borta så länge för jag vet att sonen är på sitt grinigaste humör och sambon ska dessutom hinna träna. Den där promenaden jag borde gå men dammsugaren ropar också på mig, tvätten som samlas på hög, maten som ska handlas, lagas...osv osv, listan kan göras lång. Jag tror att det flesta känner igen sig, i viss mån iallafall. Och jag känner hur pulsen stiger bara av att skriva ovanstående rader. Och då jobbar jag inte ens, men tiden vill ändå inte räcka till. Men så här om dagen upplevde jag nånting fantastiskt. Plötslig var jag I FAS. Jag hade hunnit med alla måsten och jag kunde ta mig an saker, pö om pö utan att känna en galen stress. Allt bara föll på plats. Och jag kunde andas ut för första gången på säkert ett halvt år.

Hemligheten? Vet inte, men jag anar att det har och göra med att sonen är i en bra period nu, sover ganska länge på dagarna, sover rätt så bra på natten och är ganska lättskött däremellan. Ger sig ut på egna äventyr i hemmet och upptäcker sin värld. Så länge han har sysselsättning (och jag lite ögon i nacken) är han nöjd. Det kommer säkert ändra igen men just nu är det ganska bra. Men största orsaken till att allt funkar just nu är nog ändå mina egna förändringar. 

Under hösten har jag jobbat mycket med att bygga upp min styrka igen efter graviditeten. Och det har gått bra och jag har blivit starkare och starkare. Ändå har det stört mig något enormt att det inte hänt mera med spegelbilden. Jag har försökt, i flera omgångar, att förbättra mina kostvanor, för det är ju där nyckel till förändring ligger. Men det har liksom bara inte funkat. Jag har säkert inte velat det tillräckligt mycket. Men innan julen började jag bana in nya TYDLIGARE och bättre vanor. Och efter nyåret blev det full fokus på målet. Det kan ha nånting och göra med att vi fick vår semesterresa bokad till slut och därmed steg motivationen, och att dessutom sambon är med på samma tåg gör stor skillnad.

Jag kommer inte att hinna nå mitt stora mål till resan, dit har jag långt ännu. Men jag kommer att hinna komma en bit på väg. Och ÄNTLIGEN känner jag att det börjar lossa. Det har bara gått två veckor sen jag började på riktigt och det har inte hänt jättemycket med ändå tillräckligt för jag ska hållas motiverad och se att det händer nu. Jag har en lång väg att gå men ingenting är omöjligt, och jag KAN detta. Något jag måste intala mig själv nu som då eftersom jag under mina misslyckade försök under hösten tappat tron på mig själv lite grann. Så det är verkligen inte läge att svika mig själv igen. Nu är det dags att hålla fokus på målet och inget annat.

Gym i Las Palmas 2013. Brännan och formen var det inget fel på här. I år blir det att åka till södra sidan, och träna benen och rumpan i alla trappor i Puerto Rico. Och  (ett förhoppningvis dugligt) gym har vi på hotellet.

Pottpojken.

För att knyta ihop säcken så kan jag alltså konstatera att i och med att jag sover rätt så bra, äter regelbundet och bra, inte äter socker eller annat skit och tränar bra så funkar också resten av livet. Det är bara så det måste vara. Gällande träningen så följer jag nu alltså Kris Gethins 12 veckors träningsprogram, ett liknade som jag har följt tidigare men det här är ett nyare. Jag saknar basövningarna lite grann men det känns bra att ha ett ordentligt program att följa, det blir inget "lallande". Och jag behövde verkligen variation, Får återkomma till basövningarna sen igen. 

Sist och slutligen ska jag nämna att vår älskade trollunge nu kryper, sitter bra, har börjat stiga upp, säger ma-ma och pa-pa och har varit och flugit till Österbotten och hälsa på moffa i veckan. Kort sammanfattning av vad vår 8-månaders klimp sysslar med just nu. Underbara unge som det är ett nöje att vara mamma till!

Grått bakom men ljust framåt

I en längre tid nu har jag "skrivit" ett blogginlägg i mitt huvud. Jag kan ligga om kvällarna  (dom kvällar jag inte kan somna genast) och producera text, men att sen få ner kråkorna i datorn är en annan femma. Det kräver tid, ork och lust. Komponenter som är något av en bristvara just nu. Sonen, nu 7 månader, är väldigt aktiv de stunder han är vaken och när han sover har jag fullt upp att hinna med hus och hem och mig själv. Om jag inte passar på att vila när han vilar. Förkylningen bröt ut igår natt (igen) för lilleman, så sömn var inte prio ett direkt. Inatt sov han tack och lov bättre.

Sonen tycker om att pussas.

Den har hänt en del på sistone. Mest jobbiga saker faktiskt. Jag har sagt det förut och säger det igen, november är den värsta månaden på året. För nån vecka sen fick katten sin svans överkörd och kan ännu inte sköta sina behov som han ska, vilket har resulterat i mycket praktiskt bök. Tvättande av soffdynor t.ex. Sambon har ryggont från h*ll och vi vet inte ännu vad som felas han. Själv gick jag in i nån slag grå dvala. Haft svårt att glädjas åt det lilla, något som jag annars försöker så gott det går. Jo den där måndagen då det var snö och gnistrande sol, då kände jag mig levande. Men annars har november mest handlat om att släpa sig fram genom mörkret.

Tack och lov håller det på vänder nu. Snart är julen här (inte stressa inte stressa inte stressa- mitt mantra!), och snart vänder det och vi går mot ljusare tider. Katten håller troligen på att repar sig, idag ryker svansen och vi kommer ha vår egen Sigge Svanslös. Sambon har fått nästa läkartid så förhoppningsvis ska frågetecknet rätas ut så småningom. Och jag själv har bestämt mig. Igen. Men på ett annat sätt nu.

Inte ofta sonen är med till gymmet, för hinner
nästan aldrig med ett helt pass så länge han
sover. Här gick det nästan, men jag fick
avsluta med rodd med åskådare.

Sen jag blev mamma har det hänt en hel del, inuti. Att återfå den fysiska styrkan har gått rätt så bra, men jag har också insett att det fattas en hel del vad gäller den mentala biten. Den inre styrkan, att tro att jag vågar, kan och duger behöver jobbas med minst lika mycket som den fysiska styrkan. Och det har jag bestämt mig för att göra nu. Tack vare en vän har jag hittat vägar för att ta mig an detta. Så jag ser framemot ett starkare 2016, inifrån och ut.

På tal om 2016 så har jag det skett lite förändringar i mina planer. Jag hade tänkt börja dra pass i februari då min mammaledighet tar slut, men på grund av en lagändring gällande hemvårdstödet så får jag inte jobba extra alls om jag vill ha det förhöjda stödet. Och det vill jag. Så nu kommer jag komma in först på sommarschemat på gymmet, vilket känns lite tråkigt. För jag var taggad att dra igång i vår, och många har också frågat när jag börjar igen. Men å andra sidan har jag ännu mera tid förbereda mig nu. Och lite extra pass kommer jag säkert att dra innan min mammaledighet tar slut. Mitt ordinarie jobb kommer jag att återvända till i slutet av augusti (gulp- det kommer gå så snabbt). Men det känns helt okej.

Jag måste avsluta med något positivt. Igår klarade jag av ett uppsatt mål jag haft, 100 kg i marklyft! Kvar att beta av är bl.a. 100 kg i knäböj, stå på händer och dips utan hjälp. Sen har jag förstås mitt stora mål som jag ska nå till sommaren 2016, men mera om det en annan gång...

6 månader

För en och en halv vecka sen blev vår lilla solstråle 6 månader. Dags för lite uppdatering gällande hans utveckling igen.

• Rullar runt på golvet som en säl, förflyttar sig även genom att vrida sig och ibland åla sig om han får tag i nånting. Blir ibland frustrerad då han inte kommer framåt
• Sitter själv om han lutar sig framåt och tar stöd av golvet
• Har 6 tänder, och nr 7 och 8 har just spruckit igenom
• Älskar att simma, idag dök han första gången mellan mig och ledaren, alltså simmade en liten bit själv
• Är en riktig bastant kille med sina 9,2 kg!!
• Är lite blyg för vissa människor, speciellt om han är trött
• Älskar att hoppa (se filmklippet! och då är han ändå rätt trött där)
• Ammas fortfarande men äter 4-5 mål fast föda om dagen
• Har lätt till skratt, speciellt när man kittlar honom. Börjar nästan alltid skratta när jag skrattar :)

Allt som oftast är Jason en väldigt glad pojke och det är ett nöje att vara hans mamma. Jag önskar att någon hade sagt åt mig i början att det kommer att bli betydligt lättare. Kanske det var någon som gjorde det också, men jag kommer bara inte ihåg det. Nu känner jag honom (även om det finns massor kvar att upptäcka när han utvecklar sin personlighet) och jag vet oftast vad han vill. 

Numera går det oftast också bra när Jason är med pappa och jag är och tränar eller gör nåt annat. Vi hade en period tidigare då han kunde vara ganska skrikig när jag var borta. Men det är också lättare nu för nu vet jag att han orkar vara vaken i 2 max 3 timmar och sen ska han sova. Blir han för trött blir han självklart grinig. Jag tycker också det är betydligt enklare nu när vi har fasta mattider (för det mesta), det var svårt att ha det när han bara ammades och fick ersättning. 

Vår älskade badpojke. Vigulant är han trots att att han är bastant! 

Min egen träning rullar på som den ska. Jag tränar på gym 3 ggr i veckan (mest basövningar fortfarande), går på mamma-pass ( oftast pilates-liknade) i snitt 1 gång i veckan och på SomaMove 1 gång i veckan. Ibland springer jag också men det har inte blivit varje vecka. Och nej, det har fortfarande inte hänt något i spegeln eller på vågen. Men jag känner ändå att jag hela tiden blir lite starkare, smidigare och får lite bättre kontroll. Små små framsteg. Nu är det också spikat när jag ska ställa mig på scenen igen för första gången, det blir innan jul. Men jag börjar lugnt med SomaMind. SomaMove är så pass tuff att jag vill känna att jag har ännu lite bättre kontroll på kroppen innan jag är redo att dra den. Men det ska bli så kul att dra pass igen! 

Denna mamma ser ut att ha bulkat rejält,
vilket på sätt och vis stämmer ;)

Vasa äventyr och slutspurt på utmaning

Här är vi hemma igen på vår favoritö.
Eftersom träden vara ganska kala i Österbotten
njuter jag av denna vy ännu mer än tidigare.

Förra helgen var jag och Jason för första gången på längre äventyr ensamma, nämligen på tete á tete i Vasa. Och vad är det då. Jo, franska för träff ansikte mot ansikte. Alltså face to face. IRL. Träff i verkliga livet på ren svenska. Med ett kompisgäng på 7-10 personer (lite beroende på hur man räknar) så är det inte alldeles lätt att träffas så ofta, speciellt när nån bor i Stockholm, nån i Helsingfors, nån i Tammerfors, jag på Åland och resten i Vasa. Dessutom finns det numera några barn och bebisar att ta hänsyn till. Eftersom det finns två bebisar i Vasa och endast en på Åland blev det smidigast att det var vi som reste denna gång.

Själva resan gick riktigt bra, men jag ska erkänna att jag var rätt nervös innan, för jag körde själv. Som tur sov Jason hela vägen upp och på vägen ner starta jag i god tid så jag kunde ta pauser när han vaknade. Så det var inga bekymmer, men fy vad den är tråkig att köra, den där förbannade riksåttan. Det är synd, för jag trivs så bra här på holmen, men det är så tråkigt att vara långt ifrån en stor del av kompisgänget och en del av släkten.

Helgen sen var rätt så intensiv. På fredag hade vi bastukväll och på lördag träffades vi på stan och sen gjorde vi middag tillsammans hos Maria som bor i stan. Jag och min kompis Siru var lite begränsade med våra småpojkar som är nästan lika gamla, så vi begav oss hemåt ganska tidigt när pojkarna var trötta. På söndag han vi dricka kaffe med Nina med hennes lilla flicka på en dryg månad innan jag och Jason påbörjade resan hemåt igen. Det märks tydligt att vi är i lite olika skeden i livet nu i gänget. Vi med småttingar blir förstås ganska begränsade och har helt annan dygnsrytm än de utan barn. Men å andra sidan konstatera vi att det är en kort tid det är så här. Allt har sin tid helt enkelt. Och det är skönt att känna att även om livet ändras så är vi fortfarande samma människor i grunden.

Till sist kan jag nämna att min sockerfria utmaning går bra. Bara några dagar kvar så har jag klarat min 21 dagars utmaning. Första veckan var värst, sen har det gått ganska bra. Så snart blir det att boka frissabesök. Planen är att fortsätta november ut, nu när jag ändå kommit igång. Ska hitta på nån liten morot igen så att jag orkar hålla mig.

Jag och Jason kikar in lilla Lova.

Här är den berömda barnmorskan så omnämnts i ett antal inlägg. ;)
Bästa Annichen. En bra famn tycker Jason.

Så här var det mest hela tiden på fredag. Det var nåt barn här och nåt barn där,
och man hade inte riktigt koll. Men denna mamma fick iaf bada bastu i lugn och ro
då det fanns ett antal "tanter" tillgängliga.

Caféhäng på lördag. Även Marias mamma kom och hängde, sånt e kul, att vi kan umgås med
varandras föräldrar också. Men det blir väl så när man känt varandra från tillräckligt unga år. Min mamma
sku också ha fått vara med. :) 

Min 21 dagars utmaning

Nä nu! Nu får det vara slut på det här. Jag har försökt hålla mig till att äta socker på helgerna. Det har gått så där. Ibland har jag ätit på vardagarna också. Mitt sötsug har varit värre än vanligt sen Jason kom (jag skyller på amningen även om jag vet att det är en dålig ursäkt). Men även om jag försökt hålla mig till att äta onyttigt på helgerna så har jag nu kommit fram till att det inte heller är någon bra idé. För det har blivit frosseri utan dess like. Ok, kanske inte så extremt. Men det har blivit alldeles för mycket av det "goda". Och jag mår inte bra av det. Det är så onödigt!

Så, inspirerad av några i min omgivning kommer jag nu att "detoxa" mig lite. Det har varit aktuellt med sockerfri september, några började i oktober och jag började igår. För jag tycker ju om att göra lite som jag vill. Och jag har för mig att det krävs 21 dagar för att få till en förändring, alltså att bryta eller skapa en vana. Så mitt mål är att vara utan socker i 21 dagar. Men jag kommer att ta det en vecka i taget. Så nu fokuserar jag på att vara sockerfri fram till söndag.

Sen är det ju lite knepigt det där med sockerfri? Socker finns ju i så mycket och alla kolhydrater är ju egentligen socker. Men jag kommer inte att vara extrem under dessa veckor. Mitt fokus kommer att ligga på att skippa det värsta. Alltså inget godis, inga kakor eller bullar, ingen glass och ingen läsk. Sen kommer jag även att försöka undvika tillsatt socker som t.ex. i yoghurt. Däremot kommer jag att äta kolhydrater i form av frukt, rotsaker, havregryn och knäckebröd. Som exempel. Jag kommer inte heller att begränsa mig så pass mycket att jag inte skulle äta ris eller potatis, men det är inget jag äter varje dag. Som sagt, fokus kommer att ligga på att skippa det som är värst. Jag kommer även att skippa t.ex. honung som jag gärna använt för att söta lite när jag äter naturell yoghurt eller kvarg med bär. Om jag absolut känner att jag behöver lite sötma för att balansera upp något väldigt surt så kommer jag använda lite sötning i form av hermesetas. Men jag ska så gott det går försöka vänja mig av med den söta smaken.

Hittade denna, kan vara bra att använda som
 hjälp när suget kommer smygande.

Belöningen då? Ja självklart behöver jag ha någon morot. Om jag klarar 21 dagar utan "skräp" så kommer jag att belöna mig själv med ett mycket efterlängtat frissabesök.

Sugen på att hänga på min utmaning? Det finns säkert något du längtar efter att göra/köpa men kanske inte "ids". Jag tycker t.ex. att det är löjligt dyrt att gå till frissan. Men jag tänker att man sparar ganska mycket pengar på att inte köpa godis osv, speciellt om man fortsätter efter dessa 21 dagar. Så inget att fundera på med andra ord. Och du, det går lika bra att börja idag fast det är tisdag mitt i månaden, det behöver inte alltid vara den 1:a eller en måndag. ;) Tryck på like-knappen nedan om du är sugen på att anta utmaningen.

Lycka till!

Bilder från mina diet-resultat 2013 och 2014. Nu ska jag inte dieta så bilderna är på så vis
inte relevanta. Men ändå lite för de bevisar att jag kan om jag vill! Och orsaken till att jag vill ha med dom är för att jag under dieterna hade väldigt lite sötsug. Så som sagt, jag vill peppa mig själv att det går att vara utan socker och med lite ytterligare justeringar kan man komma ganska långt. Nu är jag långt från detta med tillbaks hit ska jag igen, i sinom tid. En sak i taget.