A Tribute

I helgen trotsade jag allt vad rekommendationer hette och litade igen en gång på min magkänsla. Det var min kära sambo som skulle tävla i Masters FM i bodybuilding och för mig var det inte ett alternativ att inte vara där i Helsingfors med honom. Och dessutom, hellre där tillsammans om nåt skulle hända än att jag skulle varit här och han där. Egentligen vill dom att man ska hålla sig på ön från vecka 37 men som sagt, jag litade på magkänslan och reste ändå. Och bra gick det, lite tungt att resa men väl där hade jag riktig husmors semester och sov och åt och åt och sov lite till. Så det var riktigt välbehövligt!

Men nu till saken, Jag vill egentligen tillägna största delen av det här inlägget till Conny, min stora kärlek. Även här kommer magkänslan med i bilden. För de första åren av vår gemensamma resa var det stormigt och inte alls lätt. Vi hade minst sagt oddsen emot oss, och skulle jag lyssnat på vad alla andra sa skulle jag inte suttit här idag. Men jag valde att lyssna på min egen röst, för nånstans visste jag att det här var mannen för mig. Jag såg någon med ett stort hjärta och en målmedvetenhet som imponerade på mig. Men även en ödmjukhet som kanske inte alla andra ser.

I helgen fick vi igen en gång se vad envishet, målmedvetenhet och en vilja av stål kan leda till. Och jag är så grymt stolt. Jag tror inte att det är många som förstår vad en resa likt den Conny gjort faktiskt kräver av en. Jag har nu två gånger fått följa denna resa och jag blir lika imponerad varje gång. Det är så mycket som händer under en tävlingsdiet, så mycket mer än det som syns på ytan. Många vet hur det känns att nå ett mål, men jag har svårt att tänka mig att det finns många andra tävlingsförberedelser som utmanar en så fundamentalt, ända in i själen. För vissa bodybuilders stiger spegelbilden åt huvudet och de personerna är inte roliga att ha och göra med. Men för de som lyckas hålla båda fötterna på jorden växer istället ödmjukheten och de blir lite större människor, i hjärtat. Några av de mest ödmjuka och trevliga människor jag mött har varit kroppsbyggare. Och jag är stolt över att konstatera att min egen kära Conny hör till den kategorin (även om han kan ha bestämda åsikter ibland, men det hör inte hit ;) ). Slutligen vill jag gratulera alla ålänningar som tog sig till scenen i Helsingfors, grymma är ni allihopa. Jag blir själv inspirerad att ta mig dit en vacker dag.


Nu när denna resa är över väntar nya utmaningar för Connys del i sommar. Men först ska vi bli föräldrar! Nu får du komma, vår älskade lilla skrutt, vi längtar så efter dig!!

BB-besök och att "boa" inför bebis

Inatt har jag och vår bebis sovit som...bebisar! Luften gick ur mig totalt efter gårdagens BB-besök. I två veckor har jag känt en mental stress inför att inte veta vad som väntar. Ska jag ställa in mig på kejsarsnitt eller inte? Kommer vändningsförsöket att lyckas? Kommer allt att gå bra? Tänk om det blir akut snitt? Frågorna har hopat sig och även om jag försökt ta allt med ro har det inte varit helt lätt.

Akupunktur med moxa-sticka

Genast dagarna efter ultraljudet började jag med akupunktur. Eller akupressur är väl mer rätt ord. Det skrev jag om redan i förra inlägget. Sen på påskmåndagen besökte jag en i min gravid yoga grupp som är akupunktör. Av henne fick jag s.k. moxa-stickor som man värmer i ljus och håller en bit från punkten i fråga. Så det är alltså en variant av akupunktur men istället för nålar så använder man sig av värme. Detta höll jag på med varje dag i nästan en veckas tid. Och jag fick instruktioner att jag skulle sluta genast babyn vänder sig. Nu har jag ju inte känt av nån kullerbytta, men i måndags sa min magkänsla att jag inte skulle göra akupunkturen. Natten till måndagen hade det varit en massa bök, och vår bebis brukar annars sova på nätterna. Och på måndagen tyckte jag att jag kände spakar uppåt, så även om jag inte alls var säker så anande jag väl nånstans att h*n kanske vänt sig. Men lättnaden när dom såg det på ultraljudet igår går inte att beskriva. Det var inte helt lätt för dom att komma fram till vad som var huvud och rumpa men Conny och läkaren såg det direkt, att huvudet var neråt. Och att jag nu igen får förbereda mig på en normal förlossning känns som ett privilegium. Sen kan vad som helst hända, och jag tror det är bra att jag fick gå igenom de senaste två veckorna, för om det händer något och det blir kejsarsnitt så är jag mer mentalt förberedd på det.

Nu känner jag att stressen har släppt. Under de senaste två veckorna jag fått i princip allt färdigt inför bebisen. Jag har boat och fixat som en tok, och avverkat långa to-do listor dagligen. Sambon har också varit sjukt effektiv. Det är som dom brukar säga, vill du ha nånting gjort, ge det till någon som har fullt upp! Men nu tänker jag bara njuta dessa sista veckor, och småfixa utan stress. För några veckor är det nog kvar, det kan jag nästan sätta huvudet i pant på. Jag har ännu inte alls fått den där känslan av att jag längtar efter att det ska vara över, eller att det känns tungt. Nej, jag bara njuter än så länge. Träningen fungerar fortfarande bra, men jag märker att jag ska ta det lite lugnare, annars får jag lite lättare sammandragningar. Men inga kraftiga sådana heller, ännu. Huvudsaken är att h*n hålls inne tills måndag så att sambon hinner tävla i helgen. Han har kämpat så hårt och är så sjukt duktig så han förtjänar verkligen att komma i mål.

Avslutningsvis ska jag visa lite bilder på våra projekt de senaste veckorna.

Den underbara filten har jag fått av min pappas fru. Fick den på posten igår.
Babynestet har som sagt min kompis Nina sytt och spjälsängsskyddet har jag själv knåpat ihop.
Jag är så nöjd att vi hittade en begagnad säng i rätt höjd med avtagbar sida så att vi kan ha den intill vår säng.

Vår skötvrå som vi byggde under påsken. Nu komplett med krokar och skötbädd som jag beställde från Lekmer,

Vilket dilemma vi hade när vi letade barnvagn. En smidig och lätt eller en med stadiga hjul. Valet föll till slut på
det senare då vi hittade denna fina Emmaljunga från 2011 i toppskick till ett bra pris.

En ordentlig familjebil införskaffades också under påskhelgen. Det blev inte volvo villa vovve, men nästan lika illa i och med att det blev en Crystler, ;) Och villa och vovve har vi ju redan. 

Bäst mår jag som vanligt i gymmiljö, och jag är tacksam för varje pass jag kan genomföra och är så glad att träningen fungerat så här långt. Förhoppningsvis fortsätter det så ända till slut. 

Om att försöka få en bebis att vända på sig

Vecka 36+0, 4 veckor kvar enligt beräkningarna. Skulle jag sammanfatta denna graviditet med fyra ord skulle det vara; förändring, lycka, mysigt och humörsvängningar. Visst, jag har haft foglossning i två, rätt så korta, omgångar och nu på slutet börjar fötter och händer svälla upp vilket gör att händerna domnar bort. Men i det stora hela har jag mått, för att citera min sambo, "oförskämt bra". Jag har lagt på mig nåt kilo mer än jag tänkt mig/hoppats på, men ändå har jag hållit mig från någon extrem viktuppgång. Bara det att jag hela graviditeten igenom kunnat träna 5-7 gånger i veckan tycker jag berättar något om hur bra min kropp klarat av denna utmaning. Så här långt.

För det finns tyvärr ett men. Det händer saker man inte kan påverka. I tisdags skrev jag att inget kan få mig ur balans. Senare samma dag blev jag testad. På rådgivningsbesöket blev jag skickad på ett hjärtkurva. Igen fara där, bebisen mådde hur bra som helst, det vara bara en "för säkerhets skull" grej. Nå, sen tyckte dom att jag skulle gå på mitt sista ultraljud när jag ändå var där, för det var tydligen en dubbelbokning om två veckor då jag fått min tid. Sagt och gjort, så blev det. Och under UL visar det sig att denna lilla rackarunge tycker om att sitta i mammas mage, och har alltså inte huvudet neråt vilket h*n borde ha vid det här laget. Så nu har vi ett yttre vändningsförsök inbokat om 1,5 veckor om inte h*n vänt sig själv innan det. 50 % chans att vändningsförsöket lyckas. Vändningsförsöket görs här när man gått in i v. 37, för om det skulle tillstöta några komplikationer och man behöver göra ett akut snitt vill man att bebisen ska vara fullgången. Om bebisen inte vänt sig själv eller om vändningsförsöket inte lyckas blir det troligen kejsarsnitt. Något jag helst inte vill, för jag skulle verkligen vilja föda normalt. Men hellre kejsarsnitt än att föda med sätesbjudning, något som är möjligt men innebär ökade risker både för mamma och bebis.

Förväntansfulla blivande föräldrar på Träningsverkets
10 års jubileum förra helgen.

Så sånt är på gång just nu. Som tur har jag en kompis som är barnmorska (rekommenderas för alla som är gravid första gången ;) ), och av henne har jag fått akupunkter som man kan trycka på/massera och som kan stimulera bebisen att vända på sig. Så det håller jag på med nu, flera gånger dagligen. Min yogalärare berättade också att hon lyckats få sin dotterns bebis att vända på sig genom att trycka på en av dessa punkter. Så håll tummarna! Jag klarar nämligen inte av att bara gå och vänta på vändningsförsöket, jag vill göra allt jag kan för att påverka. Och det är häftigt, för alltid när jag eller sambon håller på och trycker på dessa punkter så börjar bebisen röra på sig, så nån effekt har dom nog. Men inga kullerbyttor än tyvärr.

Som sagt, man kan inte påverka allt. Huvudsaken är förstås att bebisen mår bra, och jag. Och hur det än blir som kommer vi snart ha en liten människa i vårt liv. Jag måste bara acceptera att jag inte ännu vet hur det blir, kommer jag kunna föda normalt eller kommer det bli kejsarsnitt. En dag i taget och jag ska försöka njuta av dessa sista veckor som gravid, trots allt. För oj vad det är mysigt med magen och livet inne i den. Men också, oj vad vi längtar efter att träffa bebisen på utsidan. Det är det jag ska fokusera på. Resten löser sig.

Fotobomb och fysisk förbättring

Hej och hå, här går det undan. Dag sju av mammaledigheten har just börjat och jag försöker beta av min to-do lista efter bästa förmåga. Konstigt vad dagarna går snabbt. Jag kan inte förstå dom som har tråkigt när dom är på mammaledigt. Jag tycker jag har 1000 och 1 saker att göra. Idag väntar bl.a. träning (möjligtvis både simning och gym), upp-putsning av vår fina vagn som vi köpte förra veckan, rådgivningsbesök samt att röra ihop egna proteinbars. Ska tipsa er om receptet om de blir goda. Jag tänkte att det är perfekt att ha lite såna i frysen och kunna ta till som mellanmål sen när jag kommer hem med lillskrutten. Om någon har tips på bra mat att laga och frysa in så meddela mig gärna, jag behöver inspiration.

Om ni tror att jag håller på stressar ihjäl mig här hemma så har fel, så farligt är det inte. Jag har ett sånt lugn i kroppen att inget kan få mig ur balans. Känns det som. Visst jag är gravid trots allt, och hormonerna gör sitt men ändå, i grund och botten känner jag mig väldigt harmonisk. Trots att jag har massor kvar att fixa med. Men jag unnar mig att vila mellan varven. Igår sov jag nästan 2 h på eftermiddagen. Tydligen behövde jag det och då fick det bli så.

Det här att vara igång men att få ta saker i egen takt har visat sig vara guld värt för mig och min foglossning. För varje dag jag varit hemma har det blivit lite bättre. Och de senaste dagarna har jag t.o.m kunnat gå utan att halta. Så skönt! Genast jag har lite känningar sätter eller lägger jag mig ner en stund och sen kan jag vara i full gång igen.

Inatt sov vi dåligt både jag och sambon. För det mesta brukar jag sova som en stock, men inatt har jag inte sovit en blund sen kl. 5. Så jag känner att jag är lite mosig i huvudet nu. Därför tänker jag avsluta skriveriet för denna gång och istället bjuda er på ett bildregn från vår gravidfotografering. Så glad att vi gjorde den!

Min absoluta favorit. Inspirerad av SomaMove.

Dag 1

Mammaledig. Vilket underbart ord. Som jag väntat på och längtat till denna dag. Egentligen i flera år, fast jag inte riktigt vetat om det. Men att få göra något annat än studera eller jobba. Och att få gå och vänta på något så stort som vi har framför oss. Och sen få uppleva första tiden som mamma (fråga mig inte hur jag mår om några månader när jag är ett utslitet vrak med påsar under ögonen som når ner till knäna). Hur det än blir så känns som att denna period kommer att vara toppen av livet när man sedan på äldre dagar blickar tillbaka.

Sen senaste inlägg har det hunnit hända en del. En lyckad helg i Åbo med vänner följdes av gravidfotografering och mina sista arbetsdagar där jag hann med allt jag skulle. Med ett tv-reportage och en tidningsartikel som avslutning på mina första månader på mitt nya jobb lämnar jag nöjd och stolt över till min vikarie. Nu är det annat fokus som gäller. Under min första dag som mammaledig har jag hunnit med mycket, och tråkigt har det definitivt inte varit. Men ändå inte stressigt. Bl.a. detta har jag fått uträttat:

Under 2014 blev typ hälften av Träningverkets
personal på smällen. Nu är det bara jag och Jannica
kvar som ska kläcka. 19 dagar före är Jannica. Och tränar,
det gör vi såklart. :)

- ansökt om barnbidrag

- fixat löneintyg

- gymmat med mamma

- handlat

- köpt frön och tillbehör till sommarens odlingar samt sått basilika

- det vanliga...dvs. gjort läxor med lilleman, tvättat och lagat middag

- hunnit slappa på soffan mellan varven

Dom här dagarna kommer att gå snabbt märker jag. Jag har en del av fixa inför bebisens ankomst, men kan inte göra allt ännu. Ett litet byggprojekt här hemma väntar i påskhelgen, och efter det kan jag ställa allting i ordning. Vagn och säng är nu inhandlat, två stora inköp att bocka av. Nu är det bara babyskydd kvar och en del små saker. 

Så, det var en liten uppdatering.Jag tror att jag under resten av inlägget låter bilderna berätta.

Jag och magen håller igång som sagt, foglossning till trots. Promenaderna har tyvärr fått
lämna åt sidan, medan gymträningen känns väldigt bra. Simningen likaså. Och så kunde jag
inte hålla mig, har fortsatt på gravidyogan fast jag tänkte vara ekonomisk och göra annat som inte
kostar. Men den är bara så skön, och så rätt.

Åbo. Ån. Solsken. Vänner.

Mina underbara vänner överraskade mig och Siru, min kompis som också är
höggravid, med babyshower i Åbo. Vi var som barn på julafton. Vi fick exakt samma
saker, bl.a. ett jättefint babynest som Nina hade sytt. Värmer hjärtat med såna gåvor.
Och sen måst vi ta bilder jag och Siru när våra bebisar har likadana kläder på sig. :)

Vår. Sol. Klarblå himmel. Vad mer behöver man?

Dagens projekt. 

Den stora Besvikelsen

Puh! Luften går ur mig denna fredag eftermiddag. Veckan som gått har nog varit den tuffaste på...länge! Sätt ihop en hormostinn 8 mån gravid kvinna, en dietande bodybuilder med några veckor kvar till tävling, en omotiverad 9 åring med massa läxor, 2 katter som tror att dom är världens mittpunkt och kräver uppmärksamhet därefter samt en hund som äter fiskmat och blir dålig i magen (men vi kan bara skylla en av våra dåliga nätter denna vecka på henne). Ja, där har ni min vecka i ett nötskal. Som ni kanske förstår är vi alla ganska slut vid det här laget. Men som alltid finns det ljuspunkter. Det som gjort att denna vecka på nåt sätt ändå varit uthärdlig är följande saker:

1. Sol och ljusa mornar!
2. Vetskapen om att detta var den sista veckan i vår som ser ut så här, nästa gång blivande storebror är hos oss går jag på mammaledigt  (halleluja-moment!) vilket underlättar pusslandet med mat, läxor och träning mycket.
3. Helgen som nu äntligen är här och spenderas i åbo tillsammans med mina underbara vänner. Lycka på hög nivå!!!

Ja, livet går i vågor och vissa perioder är helt enkelt tuffare är andra. Och tur att det är så annars skulle vi ju aldrig uppskatta det vi har när allt flyter på. Och veckan som har gått, visst den var jobbig men det var ju bara en vecka av 52 detta år.  Det som är den egentliga orsaken till att jag känner mig lite nere och som är bakgrunden till rubriksättningen på inlägget är att jag känner mig sviken av min kropp. Denna vecka har foglossningen kommit tillbaka med fullkraft. Och jag HATAR det. Ett starkt ord jag vet, men jag är så besviken på min kropp. Jag vet att det är dumt och ologiskt att tänka så men det hjälps inte. Jag vill inte gå omkring och vagga, jag vill inte ha medlidande, jag vill bara vara stark. Samtidigt vet jag ju, jag skulle inte kunna göra något annorlunda. Jag har tränat och varit aktiv, inte för mycket och inte för lite. Jag får vara tacksam för att foglossningen inte kom tidigare, att den gick om den första rundan. Att jag varit smärtfri och mått prima ända fram till nu. Man kan inte styra över allting. Försöker acceptera det. En tröst är att jag mår bäst när jag tränar.

Nu ska jag gotta mig i den trygghet och energi bara riktigt goda vänner kan ge. Och sen ska jag bita ihop i 7 arbetsdagar till, och sen är det fullt fokus på mig själv, familjen och det älskade livet i magen.

Puss och trevlig helg på er!

Äntligen är du här, efterlängtade vårsol! 

Förlossning eller marathonlopp

Än har vi tid att förbereda oss för mötet på
utsidan. 

Ett mål. En prestation. Något att sträva mot. Många vet vad jag pratar om. Många har varit där. Känt den där känslan. När man bestämt sig för något, satt upp ett mål och jobbar hårt för att komma dit. Ett motionslopp, en tävling eller bara något man vill klara av.

Många säger att en förlossning kan jämföras med marathonlopp eller liknande. Nu har jag inte genomfört ett marathonlopp men jag har gjort en massa andra halvgalna saker som vasalopp, vätternrundan osv. Och som alltid när man står inför en utmaning som man vet att kommer att bli jättetuff så finns det en skräckblandad förtjusning där, "Varför i hela friden har jag gett mig in på det här?" är en tanke som inte bara en gång passerar genom huvudet. Och lite samma känner jag nu. Om knappt/drygt två månader står jag inför min största utmaning hittills. Och jag längtar och bävar på samma gång. Hur ska JAG klara av att föda tänker jag ibland och i samma sekund ser jag så framemot det och vet att jag kommer att klara det GALANT. Nej, det kan jag förstås inte veta, men för det mesta har jag en bra känsla inför förlossningen. Nervös men förväntansfull. Och om känslan efter ett uppnått mål och avklarad prestation är bra, så kommer det inte ens att gå och jämföra med den belöning som väntar när det är dags för lillskrutten att titta ut i världen. Är så glad över att få göra detta! Can't wait! :)