söndag 10 november 2013

Energitjuvar och vardagsgrubblerier

Ibland känns det som att världen snurrar lite för fort. Mitt i allt vardagslunk händer liksom allting på en och samma gång, och man skakas om. Rubbas ur sin bana för en stund. Saker och ting ställs på sin spets. Livssituationen förändras, för en själv eller någon nära och plötsligt inser man att tiden gått väldigt snabbt. Vad hände egentligen?

Vardag är bra. Vardagslycka gillar jag skarpt. Men hur ska man undvika att vardagslyckan förvandlas till vardagstristess? Hur ska man göra för att själv rubba sina cirklar och verkligen SE sig själv och det man har omkring sig. Modern psykologi i ett nötskal (enligt min tolkning): DU är den viktigaste personen i ditt liv. Om du inte älskar dig själv kommer ingen annan att göra det heller. 
Hur ska man lyckas vara sig själv till lags och samtidigt  älska sin nästa så som sig själv. Förstår ni vad jag menar? Alla vill vi hjälpa. Det är mänskligt. Alla vill vi känna oss behövda och uppskattade. Och det lättaste sättet att känna sig behövd är att hjälpa andra. Men när blir det till förmån av oss själva?

Energitjuvar. Vad är det? Det är en person i din omgivning som tar mer än han/hon ger. Som suger musten ur dig. Som gör dig på dåligt humör. Gör dig av med energitjuvarna i ditt liv säger också den moderna psykologin (igen, min egen uppfattning av den). Visst det är ganska enkelt. Sluta svara på samtal och meddelanden, radera personen från din vänlista på fb. Det är den enklare och fegare vägen. Är du lite modigare förklarar du förhoppningsvis för personen att du inte kan vara dennes liv mera. Hur som, gäller det vänner eller bekanta är det relativt enkelt att rensa bort energitjuvarna ur ditt liv. Eller enkelt är väl och ta i, men iallafall möjligt. Men vad händer sen om energitjuven är en kollega, klient eller ännu värre...en familjemedlem? Om du av en orsak eller annan tvingas ha energitjuvar i ditt liv som du inte kan rensa bort måste du tänka om. Du kan aldrig förändra en annan människa. Vill förtydliga detta med ett litet scenario som jag tror flera kan känna igen sig i (men förhoppningsvis inte):

Två människor blir kära. Det är lyckliga, det är amorspilar, fjärilar i magen, rosa moln...you name it. I början är det andra personen den bästa människan som nånsin satt sin fot på denna jord, i din mening. Efter en tid kommer vardagen emot. Allting är fortfarande i ett litet rosa fluff men ändå vardag. Ännu en tid går och du börjar så småningom hitta de små sakerna som du retar dig på, de saker du älskade i början. Lite vardags"gruff" uppstår och du önskar att din partner skulle bli lite bättre på det, och göra det och det annorlunda. Kan han/hon inte förstå att man inte kan säga eller tänka si och så? Och du är inte sen att påpeka allt detta. Efter tillräckligt många gräl kanske din partner ändrar på ditt och datt, undviker att säga si och så. För husfridens skull. Och så fortsätter det, tills du en dag inser: Vem är denna människa jag lever med? Det är iallafall inte den person jag blev kär i!

Min point är alltså att du inte kommer nån vart om du ska försöka förändra en annan människa. Och om vi går tillbaka på energitjuven, den som du inte kan göra dig av med, så står vi troligen snart på ruta ett igen om vi ska försöka ändra denna person. Det du kan göra är att tydligt klargöra din ståndpunkt i olika frågor, och hoppas att den andra personen förstår. Men i vissa fall känns det som att "inget går in i den personens hjärna, och jag måste stå ut med det dag ut och in". Då måste du helt enkelt ta avstånd. Kanske inte rent fysiskt, kanske inte genom att rensa personen ur ditt liv. Men genom att skärma av dig. Låt det inte komma åt dig. Jag har t.ex. haft klienter som varit riktiga energitjuvar, som jag inte kunnat "ge" åt nån annan (eftersom jag varit den enda tillgängliga terapeuten). Då man försökt upprepade gånger utan att det uppskattas eller utan att det ger resultat måste man till slut välja. Går det inte att avsluta "relationen" måste man ändra sitt sätt att hantera den. Stäng av, låt det inte nå dig. Det är inte enkelt, men det går.

Tillbaka till att förändra andra. Ofta stöter jag på situationer då mitt yrkesval och mitt intresse för hälsa och träning ställer till det lite för mig. Jag är yrkesskadad som det heter. Brukar säga att det gör ont i mitt fysioterapeutiska hjärta när jag hör att nån person lever si eller så. Slavar med kosten t.ex. hoppar över frukosten, skippar mellanmålet och tar en kopp svart kaffe och kanske en kaka. Äter lunch men skippar middagen... Samma sak när det gäller träning. Sätter upp mål, försöker en tid och ger sedan upp. Eller dålig hållning, sliten hud, hår, övervikt som beror på dåliga levnadsvanor....ja listan kan göras lång. Sen kommer jag på mig själv, och påminner mig själv igen en gång. Jag kan inte förändra en annan människa. Alla andra anser inte att det levnadssätt jag valt är det rätta. Och då är jag inget praktexemplar. Men jag har min livsfilosofi....en kropp för livet. Men jag kan inte tvinga den på andra. Inte om de inte själva vill.

2 kommentarer:

  1. Underbart inlägg !! Du sätter pilen på det mesta. Jag är i övre 20 åren och har efter otur med arbete tvingats flytta hem till mina föräldrar. Min mamma är en riktig energitjuv och lyckas "hålla mig på mattan" något som nästan gjorde att jag efter några månader fick mycket svårt att "hitta ut" och ta mig ifrån det igen. Lättnaden du beskriver stämmer avsevärt och jag upptäckte med stund även sidor jag själv fått av att leva under sådana förhållanden - jag förstod helt plötsligt att jag utan förbehåll när jag behagade kunde agera precis som min mamma och jag inser också då hur illa en människa mår och kan då inte förstå hur en människa med vilja kan åsamka en annan människa (speciellt sina egna barn) ett sådant lidande det faktiskt innebär. Jag har i takt med att ha blivit fri från "klorna" kommit till insikt om mycket i detta och mitt mål är att aldrig nånsin vare sig låta mig påverkas eller påverka andra människor med denna typ av känslomässiga förtryck.och också - vad jag mera efter allt detta ville komma till att det just är underbart, när man inser, att som du, konstatera att jag kan inte påverka en annan människas livsfilosofi men jag MÅSTE förstå och finna tillftedsställelse med att min passion för det jag gör gör det bästa för den här människan, ur mitt perspektiv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Vad roligt att mitt inlägg gav dig något och att du kommit till den insikten. Det är inte lätt som sagt, man måste påminna sig själv gång på gång. Men skönt att kunna släppa taget när man inser att det inte går att påverka en annan människa! Lycka till i fortsättningen!

      Radera