måndag 2 februari 2015

Sjukstuga, bebissparkar och träningsmotivation

I 3-4 dagar nu har jag knappt gjort något annat än legat på soffan. Efter ett år utan minsta lilla bobba däckade jag totalt nu. Så kan det gå. Det har inte gått någon nöd på mig. Jag har haft kvalitetstid med min maginneboende. Vecka 28 och det lilla livet där inne tumlar runt som en brottare med adrenalinkick. Skönt att verkligen ha tid att känna efter vad som händer där inne, för nu är det livat dygnet runt. Ibland mera, ibland mindre, men ändå full fart. Och normalt hinner jag bara notera det i farten på jobbet eller dylikt, men det är mysigt att hinna känna och numera också se på magen vad som pågår där inne. Bebissparkar och sjukstuga, det är vad mina senaste dagar bestått av.

Däremot tror jag att h*n därinne är lite lätt konfunderad. Jag vet inte när jag sist skulle ha varit så här mycket stilla. Normalt går det ju i ett. På jobbet är jag i farten, hemma är jag i farten...och så träning på det. I helgen har jag inte ens orkat ut på en liten promenad. Det är konstigt, ingen träning på över en vecka. Och ändå är jag hungrig som en varg. Fast jag är stilla. Tror det är någon därinne som har en tillväxtperiod just nu.

Imorgon är sjukstugan över, har jag bestämt. Det har börjat krypa i kroppen nu. Och det ska bli extremt skönt att återvända till träningen snart. Men ändå, för första gången utan panik över att jag varit borta en vecka. I vanliga fall känner jag en extrem ångest över att inte kunna träna när jag är sjuk, men nu...nu är jag mer förlåtande. Eftersom jag inte har något annat mål än att hålla igång, så är prestationskraven på mig själv mindre. Jag tränar för att må bra, men jag har inget mål som "stressar" mig. Det är säkert nyttigt för mig, att vara gravid. Får mig att se saker och ting annorlunda. För det sakens skull kommer jag aldrig att släppa träningen, den ligger mig alldeles för nära hjärtat. Men att släppa kraven på sig själv lite, det tror jag bara är nyttigt.

Det är annars än fin linje det där. Att vara motiverad alternativt känna sig pressad. Morot eller piska? Tror inte att nån helt och hållet kan motivera sig själv genom enbart "positiva" faktorer, dvs. morötter. Tror man försöker lura sig själv om man säger att man alltid är motiverad till träning. Att man alltid längtar efter att svettas och ska se det som något positivt. Visst är det bra om man kan känna sig positivt driven. Men för alla som stävar mot någon slags förändring eller annars bara nöter på, så kommer det att komma dagar det smakar skit. Och det är då man väljer, väljer utgående från vad man har för mål. Betyder det tillräckligt mycket så drar man sig dit ändå. Väljer att genomföra träningspasset trots att motivationen tryter. Väljer att ta till piskan.Och det är ju sällan, för att inte säga aldrig, som man ångrar ett genomfört träningspass. Men jag får känslan av att man ofta ser ner på detta. Att använda piskan. Allt ska vara så positivt och roligt och befriande och härligt. Och man ska släppa alla måsten och bara känna att man vill! Fine, lyckas du med detta wow, bra jobbat. Men jag erkänner, jag behöver piskan ibland. Och så länge jag mår bra efter mitt träningspass så spelar det egentligen ingen roll vad som drivit mig dit.

Det jag försöker säga. Träning mår vi bra av. Old news. Stillasittande, inte bra. Funkar endast i korta perioder. Men hur du väljer att genomföra din träning, med vilken attityd och vilken sinnesstämning, det kan variera. Skäms inte för att du ställer högre krav på dig själv ibland. Att du målinriktat och medvetet är på väg någonstans, och att du kanske behöver piskans hjälp för att ta dig i mål. Alla kanske inte förstår dig, men vad spelar det för roll egentligen, det är ju ditt liv. Sen om det kommer en period då du känner att du kan släppa kraven på dig själv. Gör det. Det är också nyttigt. Lyssna på din magkänsla. Vad är lathet och vad är sunt förnuft? Har du kommit så långt att du fått in träningen som rutin, då behöver du inte vara orolig, den finns där och det kommer troligen alltid att finnas där. Därför är jag inte orolig. Snart är jag tillbaka på gymmet igen, och tills dess, hej soffan!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar