Sjukstuga, bebissparkar och träningsmotivation

I 3-4 dagar nu har jag knappt gjort något annat än legat på soffan. Efter ett år utan minsta lilla bobba däckade jag totalt nu. Så kan det gå. Det har inte gått någon nöd på mig. Jag har haft kvalitetstid med min maginneboende. Vecka 28 och det lilla livet där inne tumlar runt som en brottare med adrenalinkick. Skönt att verkligen ha tid att känna efter vad som händer där inne, för nu är det livat dygnet runt. Ibland mera, ibland mindre, men ändå full fart. Och normalt hinner jag bara notera det i farten på jobbet eller dylikt, men det är mysigt att hinna känna och numera också se på magen vad som pågår där inne. Bebissparkar och sjukstuga, det är vad mina senaste dagar bestått av.

Däremot tror jag att h*n därinne är lite lätt konfunderad. Jag vet inte när jag sist skulle ha varit så här mycket stilla. Normalt går det ju i ett. På jobbet är jag i farten, hemma är jag i farten...och så träning på det. I helgen har jag inte ens orkat ut på en liten promenad. Det är konstigt, ingen träning på över en vecka. Och ändå är jag hungrig som en varg. Fast jag är stilla. Tror det är någon därinne som har en tillväxtperiod just nu.

Imorgon är sjukstugan över, har jag bestämt. Det har börjat krypa i kroppen nu. Och det ska bli extremt skönt att återvända till träningen snart. Men ändå, för första gången utan panik över att jag varit borta en vecka. I vanliga fall känner jag en extrem ångest över att inte kunna träna när jag är sjuk, men nu...nu är jag mer förlåtande. Eftersom jag inte har något annat mål än att hålla igång, så är prestationskraven på mig själv mindre. Jag tränar för att må bra, men jag har inget mål som "stressar" mig. Det är säkert nyttigt för mig, att vara gravid. Får mig att se saker och ting annorlunda. För det sakens skull kommer jag aldrig att släppa träningen, den ligger mig alldeles för nära hjärtat. Men att släppa kraven på sig själv lite, det tror jag bara är nyttigt.

Det är annars än fin linje det där. Att vara motiverad alternativt känna sig pressad. Morot eller piska? Tror inte att nån helt och hållet kan motivera sig själv genom enbart "positiva" faktorer, dvs. morötter. Tror man försöker lura sig själv om man säger att man alltid är motiverad till träning. Att man alltid längtar efter att svettas och ska se det som något positivt. Visst är det bra om man kan känna sig positivt driven. Men för alla som stävar mot någon slags förändring eller annars bara nöter på, så kommer det att komma dagar det smakar skit. Och det är då man väljer, väljer utgående från vad man har för mål. Betyder det tillräckligt mycket så drar man sig dit ändå. Väljer att genomföra träningspasset trots att motivationen tryter. Väljer att ta till piskan.Och det är ju sällan, för att inte säga aldrig, som man ångrar ett genomfört träningspass. Men jag får känslan av att man ofta ser ner på detta. Att använda piskan. Allt ska vara så positivt och roligt och befriande och härligt. Och man ska släppa alla måsten och bara känna att man vill! Fine, lyckas du med detta wow, bra jobbat. Men jag erkänner, jag behöver piskan ibland. Och så länge jag mår bra efter mitt träningspass så spelar det egentligen ingen roll vad som drivit mig dit.

Det jag försöker säga. Träning mår vi bra av. Old news. Stillasittande, inte bra. Funkar endast i korta perioder. Men hur du väljer att genomföra din träning, med vilken attityd och vilken sinnesstämning, det kan variera. Skäms inte för att du ställer högre krav på dig själv ibland. Att du målinriktat och medvetet är på väg någonstans, och att du kanske behöver piskans hjälp för att ta dig i mål. Alla kanske inte förstår dig, men vad spelar det för roll egentligen, det är ju ditt liv. Sen om det kommer en period då du känner att du kan släppa kraven på dig själv. Gör det. Det är också nyttigt. Lyssna på din magkänsla. Vad är lathet och vad är sunt förnuft? Har du kommit så långt att du fått in träningen som rutin, då behöver du inte vara orolig, den finns där och det kommer troligen alltid att finnas där. Därför är jag inte orolig. Snart är jag tillbaka på gymmet igen, och tills dess, hej soffan!

Strong mama!

Hej å hå va de går! Innan jag vet ordet av kommer jag ligga och ska krysta ut en liten människa. Ho ho! Nå, lite ska jag väl hinna med innan de, men snabbt som tusan går det!

"Min bebis kommer att få en stark mamma!"
Det finaste min älskling sagt åt mig hittills
under graviditeten. :) 

Oxveckorna är i full gång och nedräkningen inför mammaledigheten har börjat lite smått. Är i v. 27 nu och har ca 8 veckor kvar på jobb, och det är mycket jag vill åstadkomma på dessa veckor. Kul med ett nytt jobb och nya utmaningar mitt i allt det andra som händer nu. Jag tycker annars att den absolut tyngsta tiden på året är nu, när våren ännu känns avlägsen och det finns inget inom en snar framtid att se framemot, dvs. inga extra ledigheter eller dylikt. Men i år har jag som sagt dels nytt jobb och dels något väldigt spännande att se framemot i vår så denna omgång oxveckor susar förbi, och jag försöker stanna upp emellanåt för att hinna med. Ta en liten paus och njuta av det som händer. För den här tiden kommer ju aldrig igen. Och även om jag längtar efter att få träffa den lilla krabaten i magen så försöker jag ta tillvara nuet också, för det är ganska häftigt att vara gravid!

Jag tror att jag går igenom den bästa graviditetsperioden just nu. Jag mår alldeles förträffligt, magen är tydlig men inte enorm ännu, graviditetskrämporna är minimala och jag kan tydligt känna sparkarna och rörelserna i magen utan att det är obekvämt på nåt sätt. Så jag njuter verkligen. Den lilla foglossning jag hade tidigare har gått om och kroppen känns stark! Så träningen fungerar jättebra.

Förra veckan blev det faktiskt träning varje dag, men mina träningspass är inte så farligt ansträngande. T.ex. graviditetsyogan som jag börjat på är väldigt lugn, men mycket skön! Det som känns allra bäst i kroppen är simningen. Jag trodde faktiskt inte att man kunde träna upp sin kondition under graviditet, men faktum är att flåset bara blivit bättre under simningen de senaste veckorna, och det känns helt fantastiskt! Fortsättningsvis håller jag igen, jag simmar inte längre än 1 km i nuläget men under den kilometern kan jag ta ut mig på sätt som jag inte kan göra i nån annan träningsform just nu, så det känns välbehövligt och otroligt skönt för kroppen.


Tätt följt efter simningen ligger nästa favorit, gymträningen . Och nu känns som sagt kroppen stabilare igen så jag känner mig stark i gymmet. Just nu tränar jag efter en 4- split, dvs. rygg/ ben/ axlar-triceps/ bröst- biceps.

Även kosten känns bra, jag har inte längre problem att få i mig kött eller andra proteinrika produkter. Och på tal om kost, sockerbelastningen som jag gjorde för nån vecka sen visade att jag hade top-notch blodsockervärden. Puh, skönt!

Det var allt för denna gång! Håll till godo, njut av livet och kramas/pussas/älska ofta, det minskar stress, läste jag idag. Inget nytt i och för sig men alltid bra att bli påmind.

Och så var det ju det där med kosten...

Innan jag blev gravid hade jag en föreställning om hur det skulle vara. Jag skulle träna och röra på mig nästan som vanligt - check. Jag skulle acceptera att kroppen förändras och älska att se magen växa - check. Sist men inte minst skulle jag hålla kosten vettig och inte bli "lurad" av mina egna hjärnspöken och så kallade cravings. På så vis skulle jag hålla min viktuppgång i schack och inte låta siffrorna på vågen skena iväg. Hmm. ..dom där två sista punkterna har varit betydligt svårare att styra än jag trodde.

För det första. Sluta snusa. Jag hade mentalt förberett mig för det en längre tid, tänkt att jag nog ska sluta snart. Men sen gick allt ganska snabbt så blev det ändå ett abrupt stopp. Och för att dämpa suget blev det tuggummi, pastiller och även godis ibland. Sen är det helgen. Under helgen dricker jag gärna ett glas vin el dyl till maten. Nu har det blivit godis till helgen för att ha nånting gott. Jag är tyvärr en unna-mig-person. Ett beteende jag gärna skulle ändra på.

Som om inte ovanstående skulle vara tillräckligt så har jag dessutom känt avsmak mot "vanlig" mat under graviditeten. Detta har som tur släppt nu, men under nästan halva graviditeten har jag haft svårt att få i mig proteinrika livsmedel så som kyckling, fisk, kött, kvarg och ägg. Sånt som jag nästan lever på i vanliga fall.  Kolhydrater har däremot gått hur bra som helst. Så inte konstigt att min kosthållning blivit lite upp och ner. Som tur har jag inte haft några större cravings. Förutom filmjölk! Har ätit filmjölk med havregryn till frukost och kvällsmål i några månader nu.

Det svåraste ändå när det kommer till kosthållning under graviditet är för mig motivationen. Det är inte så att jag tänker "äh, jag ska ju ändå gå upp i vikt så då kan jag passa på att äta", men det är i princip samma tanke fast i lite annan form. För nu har jag ju ingen möjlighet att slipa och forma kroppen, och då har jag heller någon stark morot som motiverar mig att hålla kosten i skick. För det är endast då, då när jag kan se mitt mål framför mig, när jag ser hur kroppen formas och känner hur kläderna börjar sitta lösare. Det är bara då jag är motiverad att hålla kosten riktigt i skick. Jag vet ju att jag för min Och bebisens skull mår bra av att äta så bra som möjligt, men det är svårt. Eller svårare än jag trodde.

Nu är det ju inte så att jag har en värdelös kosthållning, jag äter ganska bra i grunden. Men det blir lite för mycket socker. På tisdag ska jag på sockerbelastning, hjälp! Men jag tror nog det går bra. Åtminstone har mitt fastesocker varit bra hittills.

Självdisciplin. Något jag har hur mycket som helst av ibland. Och ibland får jag leta med ljus och lykta och ändå lyckas jag inte hitta den. Men det är bara att fortsätta leta. Nånstans där inne finns den, vet ju det!

Grönsaker, bär och frukt är jag iaf duktig på att få i mig. I julklapp fick jag en mixer så några nyttiga och goda smooties har det hunnit bli sen dess. Här följer recept på en av favoriterna:

- 1 ekologisk banan
- 1 åländskt äpple
- åländska blåbär och hallon
- ca 1/2 dl äppeljuice, gärna ekologisk eller åländskt
- en skvätt havtornssaft
- 1 tsk åländsk honung

Enjoy!

Ibland händer det som mest när du gör som minst!

Det är något jag brukar säga på SomaMinden, men jag har märkt att det stämmer väldigt bra under graviditet också. För HUR kan det komma sig att jag plötsligt på några dagar (känns det som), gått från "hon har nog lagt på hullet lite" till "när har du beräknat?". Alltså, allt måste hända medan jag sover. Och under julledigheten har jag sovit 10 timmars nätter och därmed har magen växt så det knakar. Enkel logik! ;)

Höftlyft på boll. Bränner som sjuttsingen. Speciellt om man
adderar bendrag, alltså att man drar in fötterna mot rumpan.

Det är inte bara magen som växt de senaste veckorna. Skrutten där inne härjar på för fullt och sparkarna kommer allt oftare och tydligare. Här i veckan fick pappa också känna på några ordentliga sparkar. Härligt att känna livet där inne!

Så där i övrigt rullar livet på som vanligt. Tränar efter kroppens bästa förmåga. I julhelgen blev det många promenader i det härliga vinterväder som äntligen kom till holmen. Men så fort vi kom tillbaka till stan var det gymmet som gällde. Igår tränade jag ben, och fokus ligger mycket på de muskelgrupper som lätt blir svaga under graviditeten när viktfördelningen i kroppen förändras. Nämligen rumpa och baksida lår.

En annan favorit som än så länge känns väldigt bra, deadlifts eller korta raka marklyft.
Här kör jag ganska lätt och fokuserar på att verkligen hitta "draget" i rumpa och baksida lår.
Varierar och kör ibland med fri stång och i ibland i smithen. 

Halvvägs!!

Det där med att uppdatera bloggen regelbundet var ju inte så lätt som jag trodde. Har svårt att hitta det där naturliga flytet som jag hade en gång. Men nu är det dags för uppdatering banne mig.

"- Du blir ju bara större!", fick jag höra på jobbet imorse. Ja allt annat vore väl konstigt efter omständigheterna. I lördags gick jag in i vecka 20 och vi har därmed kommit halvvägs! För två veckor sen hade jag lite kraftigare sammandragning och enligt min läkare har jag begynnande foglossning. Efter det bestämde jag mig att sluta dra RML. Bara för att ta det säkra före det osäkra. Hade redan konstaterat att den inte kändes helt hundra de senaste veckorna så jag tyckte det var onödigt att pressa mig i onödan. Och faktiskt så har det inte hänt något mer med min begynnande foglossning. Jag lyssnar mer på kroppen och pressar mig så där lagom mycket så jag hoppas kunna hålla kroppen i schack på det viset.

Det som kom till förra vecka var att andningen blev väldigt tung. Märkte det först i måndags när jag var och simmade. Att jag var tvungen att stanna efter varje 50 meter för att hämta andan. Inte så att jag var andfådd direkt men jag fick helt enkelt inte luft i lungorna. Samma sak på SomaMoven på tisdag. Men det är ju helt enkelt en kombination av att jag inte tränat kondition samt ökad blodmängd. Känns konstigt bara när jag är van att ha ganska bra kondition. SomaMoven var nog för övrigt väldig tuff att dra förra veckan (inte konstigt, det är ju ett väldigt utmanande pass). Men imorgon blir det sista passet för mig innan jag tar paus med den också. Snyft! Det är dags att skiljas åt nu när jag inte längre känner att jag kan vara den förebild jag vill vara på scenen, det börjar bli lite tövligt, på ren åländska! Som tur får jag ha kvar SomaMinden en tid till innan mina kollegor tar över där också.

Om du ännu inte vet vad SomaMove är, kolla in teasern nedan. Det är för den release vi håller på med just nu. Men lite missvisande eftersom tempot ofta är lite högre än man får intryck av här på videon. Grymt roligt och tuff träning, kommer sakna den.

Annars flyter livet på i lagom takt. Magen växer lite hela tiden och jag mår bra. Jag känner av skrutten där inne mer och mer. Efter jag ätit något är det alltid liv. Och också när vi ska börja sova på kvällen. På gymmet är h*n oftast lugn. Har förstått att det kan vara så. När mamma gör något hon brukar göra ofta så blir bebisen lugn och passar på och vilar. :)

Ryggträning med stora pojkarna för omväxlings skull.

Förra veckan var jag riktigt nöjd med mitt träningssaldo. Ett simpass, en somamove,(en somamind som jag inte räknar till träning), fyra gympass och några promenader på det. 

Nu bär det iväg på ett simpass igen. Denna gång tar jag med mig blivande storebror. Tack och hej!

Ett litet liv. En helt ny värld.

Efter en oförskämt lång paus låter jag fingrarna möta tangenterna igen och tänkte knåpa ihop ett blogginlägg. Om jag kommer ihåg hur man gör? Pausen under hösten har varit väldigt medveten. Min blogg handlar först och främst om träning och en livsstil där träning är ett huvudfokus.

Känner mig stark, v. 14. 

Onsdagen den 27 augusti förändrades vårt liv för alltid och därmed också mitt huvudfokus. En liten blå och vit sak meddelade att jag var gravid i 1-2 veckor och därmed visste jag att jag inte längre kan sätta mig själv i första rum. Snusburken var genast ett minne blott, och vinet hade redan helgen innan smakat illa. Det enda som inte ändrades var min träning. Däremot ändrades mitt mål. Målet var inte längre att bygga muskler, gå ner i fettprocent eller träna inför ett lopp. Från och med denna dag var mitt mål att hålla mig stark. Att varje dag från och med denna onsdag fortsätta kämpa med det jag har byggt upp under de senaste åren. Jag behöver vara stark för det som komma skall. Min kropp kommer att utsättas för påfrestningar den inte haft aningar om tidigare, och jag vill kunna lita på att min kropp klarar av det. Jag vill också ha styrka kvar när jag ska bygga upp min kropp igen efter min största utmaning hittills. 



Med tanke på detta valde jag medvetet att hålla en paus med bloggen under hösten. Självklart skulle jag ha kunnat skriva om min träning ändå, för tränat har jag gjort. Men eftersom jag inte hade något specifikt mål att presentera så kände jag mig inte inspirerad. Jag ville ju berätta vad mitt nya mål var och hur jag tänker kring träningen nu. Så jag valde att vänta. Imorgon har jag varit gravid i 18 veckor och det är helt otroligt att det snart har gått halva tiden.

Vår älskade lilla skutt som vänder världen
upp och ner. 

De första veckorna mådde jag illa och var extremt trött. Men jag vägrade släppa träningen. Och jag kommer specifikt ihåg ett riktigt tufft benpass med Conny och hans träningskompis Mark. Jag var fem före att spy, men jag kunde ju iallafall skylla på att det var den tuffa benträningen som var orsaken. ;) Jag tänkte, mår jag illa kan jag lika bra må illa på gymmet! Förutom styrketräningen höll jag mina pass, gick promenader och sprang sporadiskt. Så har det fortsatt hela hösten. Förutom att promenaderna och löpturerna blivit lite lidande. Det är på helgerna jag ofta gått promenader i skogen, men i övrigt har jag inte riktigt hunnit med konditionsträningen. 3 pass som instruktör och 3-4 gympass har tagit upp min tid. Och jag har ändå valt att prioritera styrketräningen framför konditionsträningen, för jag anser att den är viktigare för mig.

Ungefär i vecka 7 fick jag veta att jag hade underfunktion av sköldkörteln. Detta är något jag visserligen misstänkt tidigare men inte kommit mig för att kolla upp. Tack vare att jag tränat så pass mycket har jag troligen hållit mina nivåer i någorlunda skick, men nu under graviditeten märktes det förstås just genom den extrema trötthet jag upplevde. Många är säkert jättetrötta utan att ha underfunktion av sköldkörteln, men detta tillstånd gör ju inte saken bättre direkt. När jag fick medicin,thyroxin, försvann såväl mitt illamående och min trötthet gradvis. Ungefär en månad senare hade mina värden gått ner och jag mådde som en prinsessa igen. Och så det har lyckligtvis fortsatt! Nu har jag ju dessutom fått en förklaring till varför jag har vääldigt lätt att gå upp i vikt, och ganska svårt att gå ner. Jag hoppas att thyroxinet kommer ge mig lite lite assistans i rätt riktning sen när det är dags att slipa formen nästa gång. :) 

Mina duktiga Somister under Soma teknikklassen. Jag i v. 10.

Nu har jag lagt om min gymträning lite. Jag har hela hösten tränat tillsammans med Conny och Mark och det har varit väldigt roligt. Jag har känt mig stark och de flesta dagar kunnat ta i precis lika mycket som vanligt. Nu har jag dock bestämt mig för att träna på egen hand och använda huvudet lite mera när jag tränar (när jag tränar med biffarna är det lätt att man tar i för kung och fosterland). Detta eftersom det är nångång i den här perioden som hormenet relaxin börjar utsöndras mera, har jag förstått. Hormonet gör kroppen formbar så att bebisen får plats att växa och lättare att pressas ut. Men bieffekter av relaxinet är att det gör kroppen instabil och ökar skaderisken i knän, fotleder, höfter och ländrygg. Så jag tänker inte träna mindre eller mycket lättare, men jag kommer lyssna mera på kroppen och kanske inte ta dom allra tyngsta vikterna. Utan dom nästtyngsta ;) Skämt åsido, fokus kommer att ligga på mycket basövningar och mängden blir 3 styrkepass/vecka. Detta så länge när jag har mina pass, vilket blir till julen ungefär. Sen när jag inte håller pass har jag mer tid för såväl gymträning och annan träning. Så då kommer jag igen att lägga om min träning lite. Jag hoppas verkligen att min kropp är med mig på noterna så att jag kan träna ända till dagen D.

Magen börjar synas lite, v. 17.

Så, tack för att du orkat läsa. Nu vet ni vad som är på gång. Jag är lyckligare än någonsin och mår som jag förtjänar, dvs jättebra! :) Ska bli så otroligt spännande med detta lilla liv som förändrar hela vår värld. Jag känner mig så redo man kan vara för något man inte alls vet vad det handlar om. En resa som jag verkligen ser framemot. Det är förstås ovant med alla förändringar i kroppen, men jag längtar efter att magen ska växa så jag stolt får visa upp den. Häng gärna med på min resa genom bloggen. Nu när det är officiellt kommer jag att börja uppdatera den oftare och skriva om min upplevelse av graviditeten och träningen under den.

Puss och gonatt och ta hand om varandra!

Glöm inte varför du en gång började...

Efter en dryg månads paus från bloggen är jag nu tillbaka. Orsaken till pausen är enkelt. Jag har helt enkelt inte hittat inspirationen. Och varför började jag skriva blogg? Jo för att inspirera. Så att skriva blogg när jag själv inte känt mig inspirerad skulle bara ha varit...fel. Men nu är jag tillbaka. Det krävdes en vecka av rutiner och vardag för att hitta det där suget igen.

Under sommaren har jag hållit igång och tränat i stort sett lika mycket som under resten av året, men kanske lite mindre målinriktat. När jag haft semester har jag tränat på stugan, löpning och cirkelträning. Under juli månad följde jag ett program, DTP av Kris Gethin. Samma som hade gjort transformation- programmet som jag följde i våras. DTP står för Dramatic Transformation Principle. Det är ett riktigt tufft och utmanande men ändå enkelt program för dig som är lite mer erfaren i gymmet och vill bryta ditt vanliga "8-15 reps i 3-4 set"- mönster. DTP chockar verkligen kroppen, på ett bra sätt, och får dig att krypa ur komfortzonen om du bara tillåter dig själv att göra det. Du hittar DTP programmet på http://www.bodybuilding.com/fun/kris-gethin-dtp-4-weeks-to-maximum-muscle.html.

På tal om att träna målinriktat eller inte så har jag flera gånger fått frågan under sommaren "jaha, vad tränar du inför nu då? Triathlon, marathon, tough viking??" Mitt svar till samtliga: Jag har satt de konditionsinriktade utmaningarna på hyllan ett tag. Jag kan inte träna inför en triathlontävling och samtidigt hålla fullt fokus på gymträningen. Nej, efter ett kanonlopp, två triathlontävlingar och en svensk klassiker så känner jag att den konditonsutmanande kvoten är fylld för ett tag framöver. Nu är det gymträning som gäller för hela slanten. Jag vill fortsätta bygga, forma och slipa för att en dag nå mitt mål som jag har satt upp. Att tävla inom någon gren i bodybuilding. Men det är bara det att vägen dit är betydligt längre än att delta i en löptävling eller likande. Iallfall för mig, för jag vill göra det grundligt. Och jag har ingen brådska.

I samband med vardagsrutinerna så tog jag även tag i
 matrutinerna och hade matlådefestival i söndags.
Några kilo kycklingfilé och några kilo
vilöksmarinerade rotsaker resulterade i lunch åt
mig och sambon för hela veckan.

Min första utmaning i höst är att hitta ett bra program att följa i gymmet. Jag vill rikta in mig på mycket basövningar med fria vikter och gärna undvika maskiner så långt som möjligt. Så om någon har något sådant upplägg att följa så tar jag gärna emot tips! Självklart ska fokus ligga på att bygga massa. Just nu tränar jag ganska fritt, jag gör det jag ska göra men utan ett strikt program. Det är ganska skönt det också men i längden behöver jag något att följa. Ett program som någon annan skapat.

Förutom min egen träning så har jag även tagit min instruktörsroll till en helt ny nivå i sommar. Jag har blivit Soma Mind instruktör! Soma Mind är motsatsen till Soma Move kan man säga. Vi jobbar mycket med andningen, bindvävssträckningar och mental närvaro. En underbart koncept som jag blev förälskad i från första stund. Och något som alla behöver. Om det är någon här på bloggen som vill komma och testa Soma Mind med mig (eller Soma Move) så ska ni boka in 13.9 för då har vi öppet hus på Träningsverket och jag kommer att köra dubbelklass MoveMind.

Ser verkligen framemot träningshösten, både som instruktör och gällande min egen träning. Och nu när värmeböljan är förbi blir det lite löpning som kompletterande träning till gymmet. Älskar att springa i frisk höstluft! Finns mycket olika åsikter om det där med att konditionsträna när man vill bygga muskler, men jag väljer att ha med lite cardio, för jag vet att både min kropp och knopp mår bra av det.

Ha en jättefin start på din träningshöst! Hoppas du är lika taggad som jag på fortsätta sträva mot ett mål, vad det än må vara!