lördag 7 maj 2016

För ett år sedan

Redo att kläcka. Hade glömt att jag
var så stor!!
För ett år sedan den här tiden låg jag i ett töcken och visste knappt vad jag hette. Värkarna avlöste varandra utan paus, jag var något hög på lustgas och jag väntade på att jag skulle få epidural för att på nåt vis kunna ta mig igenom natten. Allt var en enda dimma, så bortdomnad var jag av smärta. Vi hade en lång natt framför oss. Men det gick ju bra. Då den här tiden för exakt ett år sedan, var vi ungefär 8 timmar från att träffa vår son för första gången.

När det var över sa jag till sambon; "Det är bra så här, jag är helt med på att bara föda ett barn. Jag går inte igenom det här igen!" Han sa att han borde ha bandat in det, och det borde han kanske ha gjort. För nu ett år senare känner jag lite annorlunda. Jag säger inte att vi ska ha fler barn, jag är nöjd som det är. Men på ett vis skulle jag vilja gå igenom en förlossning igen. Och då förhoppningsvis en förlossning som skulle få starta av sig själv. För det stör mig lite att jag blev igångsatt då förlossningen troligtvis skulle ha kommit igång av sig själv om vi bara väntat nån dag till. Igångsatt blev jag bara för att EN gynekolog uppskattade sonen till 4500 g. Vilket jag inte själv trodde att han var. Och han var ju faktiskt bara 4050 g. Jag önskade att jag skulle vågat lita mer på min magkänsla och på min egen kropp. Jag önskar också att jag skulle ha förberett mig mera, hur det nu går att göra det. Under förlossningen kom tankar till mig, negativa tankar, jag ville bara att det skulle vara över, jag ville fly från smärtan. Och det är ju det sista man ska tänka. Oj, det är så mycket jag skulle vilja ha gjort annorlunda. Men samtidigt, jag vet att det är så onödigt att tänka så. För man kan inte gå tillbaka i tiden och "göra om, göra rätt". Och allt gick bra ändå, och det är jag så otroligt tacksam för. Det är inte lätt att veta vad man ska förvänta sig som förstföderska. Och jag är glad att jag klarade av att föda ut honom normalt, utan sugklocka eller kejsarsnitt. Både var nämligen på väg att bli aktuella, men jag fixade det. Och vi fick världens finaste pojke.

Pappan och sonen återhämtar sig efter natten.
För snart ett år sedan genomgick jag min hittills största utmaning. Och veckorna efteråt trodde jag att jag aldrig skulle bli människa igen. Och att jag aldrig skulle få "mitt liv" tillbaka. Ikväll, ett år senare, sitter jag ute klockan 21.30 på kvällen och oljar utemöbler inför sonens 1-års kalas imorgon (ute i god tid som vanligt!). Jag fixade det. VI fixade det. Det första året, det värsta (?) men också bästa året. Jag blev människa igen! Jag har ett liv, som är mitt liv, men inte längre bara mitt. Utan VÅRT. Jag har fått vara allt för en annan människa, och nu får jag se hur han sakta men säkert travar iväg på sina ännu ostadiga ben. På väg att bli en helt egen individ, på väg att skapa sig ett eget liv. Och att få bevittna den resan måste vara en av de finaste saker en människa kan uppleva. Snart behöver han inte längre hålla min hand. Men så länge han vill och behöver kommer jag att njuta för allt jag är värd. Det bästa som finns. Att skapa och vara med och forma ett helt nytt liv!

Den här filuren alltså! Det finns så mycket bus i denna lilla (!) kropp så man blir
helt slut. Men samtidigt är han alldeles underbar med sin upptåg!
Imorgon är det DIN DAG älskade unge!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar