Redo att kläcka. Hade glömt att jag var så stor!! |
När det var över sa jag till sambon; "Det är bra så här, jag är helt med på att bara föda ett barn. Jag går inte igenom det här igen!" Han sa att han borde ha bandat in det, och det borde han kanske ha gjort. För nu ett år senare känner jag lite annorlunda. Jag säger inte att vi ska ha fler barn, jag är nöjd som det är. Men på ett vis skulle jag vilja gå igenom en förlossning igen. Och då förhoppningsvis en förlossning som skulle få starta av sig själv. För det stör mig lite att jag blev igångsatt då förlossningen troligtvis skulle ha kommit igång av sig själv om vi bara väntat nån dag till. Igångsatt blev jag bara för att EN gynekolog uppskattade sonen till 4500 g. Vilket jag inte själv trodde att han var. Och han var ju faktiskt bara 4050 g. Jag önskade att jag skulle vågat lita mer på min magkänsla och på min egen kropp. Jag önskar också att jag skulle ha förberett mig mera, hur det nu går att göra det. Under förlossningen kom tankar till mig, negativa tankar, jag ville bara att det skulle vara över, jag ville fly från smärtan. Och det är ju det sista man ska tänka. Oj, det är så mycket jag skulle vilja ha gjort annorlunda. Men samtidigt, jag vet att det är så onödigt att tänka så. För man kan inte gå tillbaka i tiden och "göra om, göra rätt". Och allt gick bra ändå, och det är jag så otroligt tacksam för. Det är inte lätt att veta vad man ska förvänta sig som förstföderska. Och jag är glad att jag klarade av att föda ut honom normalt, utan sugklocka eller kejsarsnitt. Både var nämligen på väg att bli aktuella, men jag fixade det. Och vi fick världens finaste pojke.
Pappan och sonen återhämtar sig efter natten. |
Den här filuren alltså! Det finns så mycket bus i denna lilla (!) kropp så man blir helt slut. Men samtidigt är han alldeles underbar med sin upptåg! Imorgon är det DIN DAG älskade unge! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar