En Svensk Klassiker med Finskt Sisu

För ganska exakt ett år sen satt jag och funderade på nya utmaningar. Jag hade ett beslut att ta. När jag blivit sugen på att göra något är det sällan jag backar. Utmaningar har ett syfte- utveckling! Så när jag blev tillfrågad om jag skulle hänga med på en svensk klassiker blev beslutet ganska snabbt...JA!

För fyra år sen gjorde min syster sin första klassiker. När jag hörde om loppen tänkte jag då att "visst, det skulle vara en kul utmaning, men skulle jag verkligen fixa det??"(trodde inte det). Det har hänt ganska mycket på fyra år. Inte så mycket med min fysik egentligen, men med mitt självförtroende. Jag vågar ta mig an saker jag tidigare ansåg omöjliga. Och nu, ett år efter mitt beslut är jag i mål. Jag har gjort En Svensk Klassiker.

För att ni ska få en uppfattning om vad det egentligen handlar om ska jag berätta lite om min upplevelse av de olika loppen.

Vätternrundan

Dagen gryr i Hjo.

Det började med Vätternrundan i juni- 300 km på cykel. Inför loppet cyklade jag ca 800 km och den längsta sträckan jag hade cyklat i ett sträck var 70 km, så glappet till 300 km var ganska långt. Borde egentligen varit ganska nervös men jag kommer bara ihåg att jag kände mig förväntansfull i bilen på väg ner till Motala. 23-tiden på kvällen bar det iväg och en natt + förmiddag av cykling väntade. Upplevelsen var väldigt speciell. Att trampa iväg när man normalt skulle gått och lagt sig och cykla genom juninatten. Det enda man såg var en massa röda bakljus på cyklarna. Sen vid 06-tiden kom jag till Hjo- och då hade natten övergått till underbar sommarmorgon. Känslan där var nästintill magisk. De sista 100 kilometrarna av loppet var riktigt jobbiga, det hann bli varmt i solen innan jag kom i mål, jag var förstås väldigt trött och det var mycket uppförsbackar. Men som tur hittade jag draghjälp, en jämnstark tjej och vi hjälpte varandra i mål. Efter målgång kommer jag mest ihåg känslan i benen- jag har aldrig upplevt något liknande! Jag kunde inte stå, inte sitta, inte ligga med raka ben, inte ligga med böjda ben....det gjorde så ont, och benmusklerna var så otroligt blodsprängda att jag inte trodde att något liknande var möjligt! Men kroppen återhämtade sig snabbt. Sen slocknade jag i parken i stekande sol. Min syster har en hemsk bild på mig när jag ligger utslagen som en hösäck, haha! Men jag klarade mitt mål. Under 13 h skulle jag klara det och i mål kom jag på 12.40.

Vansbrosimningen

Redo att hoppa i älven.

Nästa utmaning var Vansbrosimningen i juli. 3 km älvsimning, 2 km medströms och 1 km motströms. Detta var egentligen ingen utmaning för min del. Men om man inte är en duktig simmare kan jag tänka mig att detta kan vara den tuffaste delen av klassikern. Men jag har ju simningen i bakgrunden, har dessutom simmat Vansbro en gång tidigare, och sommaren innan tränat mycket utesim i samband med mitt första triathlon. Så för mig var detta bara något som skulle göras. Visst tränade jag lite innan, jag hade semester då och tog några turer i öppet vatten på föglö. Har inga speciella minnen från loppet, annat än att jag hade bråttom iväg efteråt. Skulle iväg med färjan på kvällen så jag fick simma snabbt och rusa iväg sen. Men jag var iallafall nöjd med att klara mitt mål som var under 55 min. Simmade på dryga 54 min, vilket också var en förbättring på ca 3 min från 2010.




Lidingöloppet

En stark fysik hjälpte mig genom ett
backigt lopp.

I september väntade ett lopp som jag både var nervös och förväntansfull inför. Lindingöloppet- 30 km back-/terränglöpning. Jag hade en månad koncentrerad löpträning bakom mig (innan det hade jag tränat inför mitt triathlonlopp). Tre långturer på cirkus 20 km hann jag med. Var lite tveksam till om detta var tillräckligt. Men ja....känslan när jag sprang. Ni som har följt mig har hört och läst detta tidigare, men jag kände mig så otroligt stark! Tror att backlöpning passar mig ganska bra i och med att jag har rätt så bra benmuskler. Upp
 tog jag mig iallafall för varje backe, utan att sakta ned. Detta var något jag var väldigt nöjd över. Och i mål spurtade jag med ett stort leende, på 3:06. Målet var under 3:15. Jag kände mig som hulken!






Vasaloppet (Öppet spår)

Konstsnöspåret var riktigt bra men på tok
för kort.

Efter detta var det en ganska lång paus och jag passade på att satsa lite på styrketräningen i väntan på snön. Det som väntade näst var en källa till mycket ångest och nervositet. 90 km skidning. Vasaloppet (öppet spår för min del). Sista helgen i februari skulle detta spektakel gå av stapeln. Och när december kom började jag bli lite nervös...ingen snö i sikte ännu. December kom och gick, utan snö. Typiskt att det skulle bli en värdelös vinter just det år jag skulle skida mitt första (och sista) Vasalopp. Dessutom åkte jag på ett elakt virus i juletid vilket satte käppar i hjulet för min träning. I mitten av januari kom det äntligen lite kyla och snö och ett konstsnöspår på 1,5 km gjordes här på holmen. Så det var bara att snurra runt på det. Och så blev det en långhelg i Värmland med mycket skidåkning. Men i det stora hela blev det nog ganska skralt med träning inför detta lopp. Även om jag nog lyckades träna upp konditionen, för den kände jag att var i skick, så hann jag inte få in skidtekniken i kroppen tillräckligt bra.


Snart var det dags för loppet. Fy vilken ångest! På dagen D var det plusgrader vilket innebar blöta och isiga spår. Det blev att staka sig igenom. Inte hela loppet visserligen, men stora delar. För det var dåligt med fäste. Däremellan var det dåligt med glid. Ja...det var tufft, riktigt tufft! För varje kilometer jag passerade tänkte jag "1 km till som jag aldrig behöver skida igen". Efter halva loppet trodde jag skulle dö, jag skojar inte! Men sen hörde jag någon som sa "bara man kommer till Oxberg så fixar man resten sen". (Efter Oxberg är det 28 km kvar). Då fick jag endorfinkick och det gick bra fram till oxberg. Sen fick jag en dipp igen. När jag hade 13 km kvar kom tårarna. Men på något sätt kom jag jag till 12 km, sen 11 km...och då började det släppa. De sista 8 kilometrarna spurtade jag i mål. Det är helt otroligt att man kan- när man är så ofantligt slut- hitta en växel till! Mitt enda mål var att komma igenom. Men jag trodde jag skulle klara det under 10 h. Det gjorde jag inte, utan kom i mål på 10.39. Men jag vara så glad att jag kom igenom och att det ä n t l i g e n var över. Sen rusade jag iväg till bussen som skulle ta mig till Stockholm och därifrån vidare till solen nästa dag. Bästa idén någonsin, att åka på semester efter en sådan här prestation.

Våga satsa- Våga vinna

Nu är det alltså gjort. Det man behöver tänka på om man ska göra en klassiker är att det blir ganska kostsamt. Utrustningen blir rätt så dyr om man inte har den redan. Loppen i sig kostar runt 100 €/styck. Dessutom blir det ju både rese- och boendekostnader i samband med varje lopp. Och sen allt det praktiska, träningen tar tid. Om du har familj behöver de vara med på noterna, för ibland måste du helt enkelt prioritera 50 asfalt på cykel framför fredagsmys i soffan. Det går inte att undvika, träningstimmarna under klassikeråret blir många. Och det är inte bara ett lopp, det är fyra! Men känner du att du har tid och råd, kör på!

STOLT!

Varför gör man då en svensk klassiker? Jag har ställt det frågan till mig själv flera gånger under året, men sist och slutligen har jag alltid hittat en vettig anledning att fortsätta. Det bästa med att ta sig an en utmaning som denna är att du i ett års tid hela tiden har ett mål att sträva mot, och du vet att du behöver träna för att fixa nästa utmaning. Dessutom är det en prestation som heter duga, något du kan vara extremt stolt över. På köpet får du en stark och uthållig kropp.

Det som jag ändå tycker är det mest intressanta med utmaningar av det här typen är den mentala biten. Jag skulle säga att åtminstone 50 % sitter i huvudet. För att klara av lopp som dessa behöver du kunna vinna över dina hjärnspöken, gång på gång på gång. I huvudet är du redo att ge upp långt innan din kropp är slut. Och det är fantastiskt lärorikt att tvingas bråttas med hjärnspökena. Det är det jag mest av allt tar med mig från en svensk klassiker. Jag har lärt mig massor om mig själv och vad jag egentligen är kapabel till. Jag vågade satsa. Och jag vågade vinna... över mig själv. Over and out.

Det drar ihop sig

Jepp, det närmar sig de 90 kilometrarna jag ska ta mig igenom. Och därmed har även inbillningssjukan börjat dyka upp. Dvs, nerverna spelar lite spratt med en och man tror att man har diverse symtom...halsont, frossa osv. Men jag har förstått att det hör till! Blev faktiskt lite nervös igår då jag var ut och sprang. Hade hunnit springa ca 1 km då regnet började droppa ner. Nå, det är bra för karaktären tänkte jag. Och de 6 första kilometararna gick som en dans, märkte knappt att jag sprang. Men sen när jag bytte riktning insåg jag varför det gått så lätt...för då var motvinden där med regnet som piskade iskallt mot ansiktet. Efter ca 7 km i motvind insåg jag att det är bäst att jag kastar in handduken om jag inte vill bli ordentligt nerkyld. Så min 20 km runda blev till 15 km. Men det viktigaste var att jag kände mig stark och i bra form, jag skulle med lätthet ha kunnat springa 20 km, och säkert lite till. Och DEN känslan är ganska fantastisk. Så nu vågar jag lita på att jag är i tillräckligt bra form för att ta mig igenom ett Vasalopp. Och psyket, ja det är inte heller något problem, har jag fixat allt hittills så fixar jag det här också. Att komma igenom är mitt enda mål och det finns inget alternativ.

Idag blev det en kortis i skidspåret, för vi har ett 600 m spår här på ön nu igen. Men det var inte i bra skick, smutsigt och skräpigt och jag ville inte skida nå långt eftersom jag inte vill repa skidorna. Så det blev ett pass mest för psyket, för att få in lite skidkänsla i kroppen. Om spåret är ok blir det ett likadant sista pass på torsdag. Har jag tur har det t.o.m kommit lite snö tills det. På torsdag ska jag också anta den stora utmaningen att valla mina skidor själv. Med lite nybörjartur blir det bra. Mitt i all vasaloppsstress ska jag hinna packa inför semestern också, men det gör jag ju så gärna, även om det blir en mycket intensiv vecka detta.

Jag tror inte jag med ord kan beskriva den frihetskänsla jag kommer att känna när vasaloppet är gjort och jag äntligen har rott en svensk klassiker i hamn. Jag älskar utmaningar men det har varit ett tufft och intensivt år, och stressen har ibland varit större än förväntan inför kommande lopp. Speciellt nu inför öppet spår. Men jag kan iallfall säga att jag kommer att njuta av semestern som aldrig förr. En mycket tuff höst och vinter har jag bakom mig och jag känner mig verkligen förtjänt att några sköna dagar i solen. På tumis med sambon, inte illa!

Fröken var i ganska bra form på fjolårets
resa, även om hållningen är lite sisådär
på bilden. I år ca + 5 kg, men inte gråter jag
för det. Tar formen till beach 2014 istället.

Till sist måste jag nämna några ord om min diet som jag påbörjade här i början av januari. Jag sa från början att jag inte skulle vara så sträng denna gång, eftersom jag också hade ett vasalopp att träna inför, så då behöver jag äta kolhydrater i samband med träning. I det stora hela har dieten gått okej, men jag kommer inte att nå mitt första mål. Jag kommer att stanna på ca -4 kg. Målet var -6 kg. Orsakerna/ursäkterna är flera, men summa summarum har jag helt enkelt inte varit tillräckligt strikt. Det är inte mer med det. T.ex. under min skidhelg i Värmland gick jag upp ca 3 kg, dvs allt jag hade gått ner fram tills dess. Sen gick jag ju snabbt ner det igen, men såna saker har jag gjort att jag inte kommer nå mitt mål på den tid jag hade utsatt. Men en bit påväg har jag iallafall kommit, och resten får jag ta i vår då jag ska ta mig till delmål nr. 2.

Men en sak i taget. På söndag ska jag klara av första delmålet för 2014, sen njuta i Las Palmas och så tar vi det därifrån sen. 

En fantastisk bild av ett (för mig) magiskt ställe. Fotot taget av duktiga Conny.

Motgångar och framgångar

En tid sen sist. Vad har hänt då? Tja, inte mycket, men så som det ofta är här i livet så har de senaste veckorna bestått av både motgångar och framgångar. Framgångar träningsmässigt, motgångar vädermässigt. Skidade ca 65 km under skidhelgen i Värmland för en dryg vecka sen. Ett saldo jag nu i efterhand är väldigt nöjd med, speciellt med tanke på att det för tillfället inte ens finns något skidspår kvar här hemma. Vår längsta tur i snörika långberget blev 43 km....och det var sjukt jobbigt! Då vet man att man har lika mycket till när det gäller på riktigt om två veckor. Men jag litar på att mitt jävlaranamma och adrenalinet tar mig i mål. 

Utan skidspår tillhanda blir det att nu hålla sig i form på annat sätt fram till dagen D. I fredags var jag på en kort 6 km skidtur men jag insåg ganska snabbt att jag inte skulle skida så mycket mer om jag vill behålla mina skidor i gott skick. Slaskigt och smutsigt var spåret. Så i lördags blev det en 10 km löprunda istället för skidning. Och oj vad skönt det var! Har kommit fram till att jag verkligen tycker om att springa, det är den konditionsträningsgren som faller mig mest i smaken, vilket jag är ganska förvånad över! Med en bakgrund som simmare och med en kroppsbyggnad som borde passa bättre för just simning eller cykling så skulle jag ha trott att jag skulle fastna för någon av de grenarna nu under året. Men nej då, det är löpningen som ger den största tillfredsställelsen. Så jag kommer att försöka hålla löpningen vid liv i någon form även när jag sadlar om och mitt huvudfokus igen sätts på styrketräningen. Bara för att jag mår bra av det.

I söndags blev det intervaller på löpbandet och gren specifik styrkecirkel (med gren specifik syftar jag på skidningen). Träningsverket har nu äntligen blivit nyckelgym vilket innebär att vi i lugn och ro kunde vara på föglö på söndag och sen ändå hinna träna på kvällen, skönt! Lyx med nyckelgym!

Så här såg det ut på gymmet i söndags:

Triceps pushdown med rep (Behövs för stakningen)

Framsida axlar + bröst i cablecross
(Efter några 10-tals km skidning är det framsida axlar man blir trött i, stavarna som är lätta som fjädrar blir till slut extremt tunga)

Ryggresning (Ländryggen blir jag trött i nästan genast)

Crunch i hissmaskin (Raka magmuskler använder man mycket i stakningen)

Bendrag med fötter på boll (Samma som ovan)

Denna cirkel körde jag tre varv. När man lägger till en halvtimmes löpintervaller innan så var jag ganska nöjd med min söndagsträning. Idag blev det ett högintensivt kettbellpass och imorgon väntar mina egna pass. Full rulle bara, det gillar jag.

2/4 och tillbaks till vardagen

Vardagen är åter här. Sorligt men sant. Har lite svårt att acceptera det när det är högsommar ute och jag skuttar omkring inomhus. Nå, jag ska inte klaga. Det är bara att ta vara på de stunder man har möjlighet att njuta av sommaren.

Känner att det, som alltid, är fullt upp när det är sommar. Så mycket man vill göra, så mycket inplanerat, och så lite tid. Är mera borta än hemma känns det som, och i helgen ska jag iväg igen. Men det är ju kul också. Och nu har jag klarat av halva klassikern. Nu är det bara det jobbiga kvar, eller det roliga som min syster påstår. Har lite svårt att tänka mig att jag kommer att tycka att vasaloppet är särskilt kul, men den dagen den sorgen...eehum, eller glädjen. Återstår och se. Men först är det lidingöloppet. Och innan det triathlon. Så ingen rast ingen ro. Träningen fortsätter i full fart. Efter många om och men har jag bestämt mig att inte följa programmet som jag fått via triathlonhaaste, helt enkelt för att jag inte riktigt hinner med den träningsmängden. Och det är svårt att komma in i det nu när jag inte gjorde det från början. Istället kommer jag att följa det program som jag fick att Lennart "Lelle" Matikainen ifjol på tammer training camp. Det var ett riktigt bra program och jag tror att det kommer att ge mig lika mycket i år. I det programmet ligger fokus på att förbättra löphastigheten och det passar bra i och med att det fortfarande är min svagaste länk i triathlonsammanhang. Om jag bara byter ut nån intervallträning mot backintervaller och förlänger några av löpturerna får jag dessutom bra träning inför lidingöloppet.

Och slutligen några ord om helgens Vansbrosimning. Jag är riktigt nöjd. När jag kom i mål trodde jag inte att jag hade klarat mitt mål, som var under 55 min. Men när jag sen gick in och kollade och såg att jag simmat på 54.40 blev jag riktigt glad! Än har jag inte inte klarat nåt av mina uppsatta mål. Peppar peppar... Men visst är det en underbar känsla att fixa det man "lovat" sig själv. Att komma i mål helt enkelt. Det blir som en drog nästan. En nyttig drog bör förtydligas. Testa, om du inte gjort det. Sätt upp ett mål och se till att du kommer dit, att du fixar det. Bättre känsla får man leta efter, jag lovar!

Och så avslutar vi med ett litet bildregn från de senaste dagarna.

Innan start. Och nej, vi simmade inte med solglasögonen på. :)

På väg till start.

Roligt värre var det när Ida besökte Åland.

Kvällsmys med en mysig systerdotter.

Vad passar bättre på en träningsblogg än vältränade vänner + sambo på stranden.  (1.Gissa vem som haft semster i 4 veckor? 2. Gissa vem som just innan bilden blivit buren i sjön av de två andra? Rätt svar kommer nästa vecka...)

1:a anmälan gjord

Min nya plan är fortfarande under uppbyggnad. Men målen, iallafall, huvudmålen är klara. Har precis anmält mig till lidingöloppet. Imorgon ska jag försöka anmälan mig och Marina till Vätternrundan. Marina skulle anmäla oss till Vansbro simningen. Så småningom ska jag anmäla mig till triathlon. Och Vasaloppet anmäler jag mig till senare. Som sagt, huvudmålen är klara. Nu fattas bara mer exakta mål, någotslags tidsmål vill jag ha på respektive lopp. Det motiverar mig mera. Triathlonmålet är klart- under 1:22 som var min tid ifjol.

Så här mycket har jag klart gällande mitt träningsupplägg hittills:

• Våren satsar jag främst på grundkondition och cykling, mycket cykling. Kombinerat med lite stryketräning, och då övningar som minskar skaderisken och stödjer/förbättrar cykelmomenten. 
• Sommaren går i triathlonträningens tecken. Kombinationsträning och intervaller för att förbättra löphastigheten. Under sommaren bör jag även få in lite distansträning gällande löpningen, eftersom det är endast en månad mellan triathlon loppet och lidingöloppet. 
• Vasaloppet är nästa hösts bekymmer, oops utmaning menade jag ju såklart! ;)

Ja, de va de. Mer detaljerad plan måste jag fortfarande fila lite på. Men dom stora bitarna har jag klara. Sen var det ju kosten. Men kommer inte att lägga mig så jättelågt i energiintag. Kanske lite under min basala energiåtgång, men inte mycket. Och så behöver jag få i mig kolhydrater, speciellt före och efter träning. Och fortsättningsvis mycket protein för att inte förlora så mycket muskelmassa.

Det blir nog bra det här ska ni se! 

Tänkte iallafall börja min nya plan, och mars månad, med morgonspinning och frukost på gymet imorgon. Nice!

I need HELP!

Har hela dagen idag gått och grubblat på mina nästa mål. Hur jag ska lägga upp det, hur jag ska prioritera, hur jag ska göra med kosten osv osv. Och nu har jag kommit fram till att....

Jag behöver hjälp!

Som jag avslöjade tidigare har jag funderat på att göra klassikern, och även om jag inte anmält mig ännu så lutar det starkt mot att det blir så. MEN, vem ska hjälpa mig göra ett bra träningsupplägg? Jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag fungerar bäst om jag har ett program att följa. Och ett program som nån annan har gjort. Och då skulle det behöva vara nån som har erfarenhet/kunskap när det gäller såväl triathlon och längre distanser inom framförallt cykling och löpning. Simningen känner jag att jag har på grej, har ju simmat vansbro en gång tidigare. Visst det finns ju många program på nätet som man kan följa, men jag föredrar ändå ett individuellt program. För gärna skulle jag kombinera det med ett kostprogram, även om jag kan lägga upp kosten ganska bra själv. Men jag har ju ett viktnedgångsmål igen. För att det ska gå så bra som möjligt i triathlon och i lidingöloppet behöver jag fortsättningsvis gå ner i vikt. Speciellt i lidingöloppet. Ju längre löplopp det är, detso mer fördel har man av att vara lättare. Redan några enstaka kilon gör STOR skillnad. 

Så sammanfattningsvis har jag en hel del att grubbla på gällande min plan. Behöver träna simning (underhålla), cykling och löpning både grenspecifikt och i kombinationer. Corestrykan får jag inte heller glömma bort, kommer ihåg hur ont jag fick i ryggen ifjol när jag cyklade längre sträckor. Och så behöver jag träna såväl explosivitet som uthållighet och maxpuls. Så pass mycket har jag på klart att jag ska börja med att bygga upp min kondition igen, för den släpar nog efter.

MEN. Om någon där ute har tips på nån jag kan kontakta för att få hjälp med ett bra träningsupplägg, tveka inte att höra av er. Alla idéer mottages med tacksamhet.