En Svensk Klassiker med Finskt Sisu

För ganska exakt ett år sen satt jag och funderade på nya utmaningar. Jag hade ett beslut att ta. När jag blivit sugen på att göra något är det sällan jag backar. Utmaningar har ett syfte- utveckling! Så när jag blev tillfrågad om jag skulle hänga med på en svensk klassiker blev beslutet ganska snabbt...JA!

För fyra år sen gjorde min syster sin första klassiker. När jag hörde om loppen tänkte jag då att "visst, det skulle vara en kul utmaning, men skulle jag verkligen fixa det??"(trodde inte det). Det har hänt ganska mycket på fyra år. Inte så mycket med min fysik egentligen, men med mitt självförtroende. Jag vågar ta mig an saker jag tidigare ansåg omöjliga. Och nu, ett år efter mitt beslut är jag i mål. Jag har gjort En Svensk Klassiker.

För att ni ska få en uppfattning om vad det egentligen handlar om ska jag berätta lite om min upplevelse av de olika loppen.

Vätternrundan

Dagen gryr i Hjo.

Det började med Vätternrundan i juni- 300 km på cykel. Inför loppet cyklade jag ca 800 km och den längsta sträckan jag hade cyklat i ett sträck var 70 km, så glappet till 300 km var ganska långt. Borde egentligen varit ganska nervös men jag kommer bara ihåg att jag kände mig förväntansfull i bilen på väg ner till Motala. 23-tiden på kvällen bar det iväg och en natt + förmiddag av cykling väntade. Upplevelsen var väldigt speciell. Att trampa iväg när man normalt skulle gått och lagt sig och cykla genom juninatten. Det enda man såg var en massa röda bakljus på cyklarna. Sen vid 06-tiden kom jag till Hjo- och då hade natten övergått till underbar sommarmorgon. Känslan där var nästintill magisk. De sista 100 kilometrarna av loppet var riktigt jobbiga, det hann bli varmt i solen innan jag kom i mål, jag var förstås väldigt trött och det var mycket uppförsbackar. Men som tur hittade jag draghjälp, en jämnstark tjej och vi hjälpte varandra i mål. Efter målgång kommer jag mest ihåg känslan i benen- jag har aldrig upplevt något liknande! Jag kunde inte stå, inte sitta, inte ligga med raka ben, inte ligga med böjda ben....det gjorde så ont, och benmusklerna var så otroligt blodsprängda att jag inte trodde att något liknande var möjligt! Men kroppen återhämtade sig snabbt. Sen slocknade jag i parken i stekande sol. Min syster har en hemsk bild på mig när jag ligger utslagen som en hösäck, haha! Men jag klarade mitt mål. Under 13 h skulle jag klara det och i mål kom jag på 12.40.

Vansbrosimningen

Redo att hoppa i älven.

Nästa utmaning var Vansbrosimningen i juli. 3 km älvsimning, 2 km medströms och 1 km motströms. Detta var egentligen ingen utmaning för min del. Men om man inte är en duktig simmare kan jag tänka mig att detta kan vara den tuffaste delen av klassikern. Men jag har ju simningen i bakgrunden, har dessutom simmat Vansbro en gång tidigare, och sommaren innan tränat mycket utesim i samband med mitt första triathlon. Så för mig var detta bara något som skulle göras. Visst tränade jag lite innan, jag hade semester då och tog några turer i öppet vatten på föglö. Har inga speciella minnen från loppet, annat än att jag hade bråttom iväg efteråt. Skulle iväg med färjan på kvällen så jag fick simma snabbt och rusa iväg sen. Men jag var iallafall nöjd med att klara mitt mål som var under 55 min. Simmade på dryga 54 min, vilket också var en förbättring på ca 3 min från 2010.




Lidingöloppet

En stark fysik hjälpte mig genom ett
backigt lopp.

I september väntade ett lopp som jag både var nervös och förväntansfull inför. Lindingöloppet- 30 km back-/terränglöpning. Jag hade en månad koncentrerad löpträning bakom mig (innan det hade jag tränat inför mitt triathlonlopp). Tre långturer på cirkus 20 km hann jag med. Var lite tveksam till om detta var tillräckligt. Men ja....känslan när jag sprang. Ni som har följt mig har hört och läst detta tidigare, men jag kände mig så otroligt stark! Tror att backlöpning passar mig ganska bra i och med att jag har rätt så bra benmuskler. Upp
 tog jag mig iallafall för varje backe, utan att sakta ned. Detta var något jag var väldigt nöjd över. Och i mål spurtade jag med ett stort leende, på 3:06. Målet var under 3:15. Jag kände mig som hulken!






Vasaloppet (Öppet spår)

Konstsnöspåret var riktigt bra men på tok
för kort.

Efter detta var det en ganska lång paus och jag passade på att satsa lite på styrketräningen i väntan på snön. Det som väntade näst var en källa till mycket ångest och nervositet. 90 km skidning. Vasaloppet (öppet spår för min del). Sista helgen i februari skulle detta spektakel gå av stapeln. Och när december kom började jag bli lite nervös...ingen snö i sikte ännu. December kom och gick, utan snö. Typiskt att det skulle bli en värdelös vinter just det år jag skulle skida mitt första (och sista) Vasalopp. Dessutom åkte jag på ett elakt virus i juletid vilket satte käppar i hjulet för min träning. I mitten av januari kom det äntligen lite kyla och snö och ett konstsnöspår på 1,5 km gjordes här på holmen. Så det var bara att snurra runt på det. Och så blev det en långhelg i Värmland med mycket skidåkning. Men i det stora hela blev det nog ganska skralt med träning inför detta lopp. Även om jag nog lyckades träna upp konditionen, för den kände jag att var i skick, så hann jag inte få in skidtekniken i kroppen tillräckligt bra.


Snart var det dags för loppet. Fy vilken ångest! På dagen D var det plusgrader vilket innebar blöta och isiga spår. Det blev att staka sig igenom. Inte hela loppet visserligen, men stora delar. För det var dåligt med fäste. Däremellan var det dåligt med glid. Ja...det var tufft, riktigt tufft! För varje kilometer jag passerade tänkte jag "1 km till som jag aldrig behöver skida igen". Efter halva loppet trodde jag skulle dö, jag skojar inte! Men sen hörde jag någon som sa "bara man kommer till Oxberg så fixar man resten sen". (Efter Oxberg är det 28 km kvar). Då fick jag endorfinkick och det gick bra fram till oxberg. Sen fick jag en dipp igen. När jag hade 13 km kvar kom tårarna. Men på något sätt kom jag jag till 12 km, sen 11 km...och då började det släppa. De sista 8 kilometrarna spurtade jag i mål. Det är helt otroligt att man kan- när man är så ofantligt slut- hitta en växel till! Mitt enda mål var att komma igenom. Men jag trodde jag skulle klara det under 10 h. Det gjorde jag inte, utan kom i mål på 10.39. Men jag vara så glad att jag kom igenom och att det ä n t l i g e n var över. Sen rusade jag iväg till bussen som skulle ta mig till Stockholm och därifrån vidare till solen nästa dag. Bästa idén någonsin, att åka på semester efter en sådan här prestation.

Våga satsa- Våga vinna

Nu är det alltså gjort. Det man behöver tänka på om man ska göra en klassiker är att det blir ganska kostsamt. Utrustningen blir rätt så dyr om man inte har den redan. Loppen i sig kostar runt 100 €/styck. Dessutom blir det ju både rese- och boendekostnader i samband med varje lopp. Och sen allt det praktiska, träningen tar tid. Om du har familj behöver de vara med på noterna, för ibland måste du helt enkelt prioritera 50 asfalt på cykel framför fredagsmys i soffan. Det går inte att undvika, träningstimmarna under klassikeråret blir många. Och det är inte bara ett lopp, det är fyra! Men känner du att du har tid och råd, kör på!

STOLT!

Varför gör man då en svensk klassiker? Jag har ställt det frågan till mig själv flera gånger under året, men sist och slutligen har jag alltid hittat en vettig anledning att fortsätta. Det bästa med att ta sig an en utmaning som denna är att du i ett års tid hela tiden har ett mål att sträva mot, och du vet att du behöver träna för att fixa nästa utmaning. Dessutom är det en prestation som heter duga, något du kan vara extremt stolt över. På köpet får du en stark och uthållig kropp.

Det som jag ändå tycker är det mest intressanta med utmaningar av det här typen är den mentala biten. Jag skulle säga att åtminstone 50 % sitter i huvudet. För att klara av lopp som dessa behöver du kunna vinna över dina hjärnspöken, gång på gång på gång. I huvudet är du redo att ge upp långt innan din kropp är slut. Och det är fantastiskt lärorikt att tvingas bråttas med hjärnspökena. Det är det jag mest av allt tar med mig från en svensk klassiker. Jag har lärt mig massor om mig själv och vad jag egentligen är kapabel till. Jag vågade satsa. Och jag vågade vinna... över mig själv. Over and out.