Materiell lycka

Så här är det. Vi letar hus. Eller högst antagligen ett hus. En lägenhet är inte helt otänkbart heller, om det skulle dyka upp någon riktigt bra. Vi bor bra i den lägenhet vi bor nu. Vi har väldigt bra hyra, lägenheten är mysig (om än något sliten), läget är perfekt och vi har tillgång till lagom stor gård som vi delar endast med två äldre herrar som knappt använder den. Vi har en lekpark 50 meter bort, att gå ner på stan tar max 10 min (3-5 min på cykel) och till stranden går det lika snabbt. Som min syster sa när hon var hit, ska man bo i lägenhet så är det så här man ska bo, mitt i ett villaområde men ändå centralt. Det finns dock ett litet krux. Vi är en fyrapersoners familj i en trerummare. Med tre husdjur dessutom. Det kan inte hjälpas att det börjar kännas lite trångt alltefter att sonen blir större. Och jag tycker att han borde få ett eget rum så småningom.

Det är inte så att vi har ett akut behov att något större, men vi håller som sagt ögon och öron öppna. Och nu är det första gången som en flytt är aktuell då vi båda har fast inkomst. Så därför känns det som att vi nu är redo att köpa något eget. För dessutom, att hitta ett större boende i denna stad till en hyra som skulle vara i närheten av rimlig, det finns bara inte.

Det finns dock något som stör mig när det gäller hela den här biten med att köpa hus. Och speciellt här på den här lilla kobben. Jag har haft lite svårt att sätta ord på mina tankar och känslor gällande det här. Men så läste jag en ledare i en av de lokala tidningarna här om dagen. Och ledarskribenten satte huvudet på spiken. Hon uttryckte allt det som jag vet, känt och tänkt. Ingressen till ledaren kan ni läsa här: Värt att jobba ihjäl sig för ett hus?.

I texten beskriver ledareskribenten hur unga männsikor skaffar barn, ett stort hus och jobbar sedan nästan ihjäl sig. Hur man inte hinner njuta av alla materiella ting man har omkring sig för att vi måste jobba så hårt för att hålla den standard som är så åtråvärd. Sen skriver hon också om riskerna det finns det finns med att ta stora lån, allt för att få det där drömhuset. Tänk om den ena partern bli sjuk? Plöstligt kan det bli svårt att klara av de höga månadskostnaderna. Även grupptrycket tar hon upp. Hur det lätt blir att man "ska ha" för att grannen också har. Speciellt i ett litet samhälle. Och det är just detta som jag fastnat för, och som retar mig något enormt.

Jag skulle ha lust att vara kärringen mot strömmen här. Jag vill visa att jag inte måste ha bara för att någon annan har. Och ibland när jag hör folk prata om sådant dom köpt och skaffat sig blir jag nästan illamående. Inte bara nästan heller. Jag blir faktiskt illamående. Och det behöver inte handla om något skryt. Det är mera den där känslan som kan finnas hos vissa. Att det är självklart att man "ska ha". Det är nya hus, stora hus, stilfull inredning, märkeskläder, fina bilar osv osv. Och har man pengar så visst! Kör på. Men det sorliga är att det finns alltför många som har en skuldbörda de inte kommer att kunna betala av under denna livstid. Fenomenet är alltför vanligt i Sverige, men även här har trenderna gått åt det hållet, vilket ledaren vittnar om.

Jag ska berätta en sak för er. Jag är inte ekonomisk av mig egentligen. Jag är dålig att planera min ekonomi och jag har mycket jag borde förbättra. T.ex. att planera familjens matinköp och dylikt. Men jag har en extrem ångest när det kommer till att sätta pengar på saker. Alltså större inköp. Jag snålar väldigt mycket där. Jag har aldrig, alltså faktiskt aldrig i mitt 29 åriga liv köpt en möbel från en möbelbutik. Allt jag har omkring mig i mitt hem har vi endera fått, köpt begangnat eller så är det sådant som hängt med så länge att ingen riktigt vet vem som har köpt det (mest sambons saker). Och jag ser absolut inget fel i det. Jag skäms inte det minsta, jag är stolt över det! Dessutom är det miljövänligt. Jag tror absolut att man kan skapa ett trivsamt och vackert hem med redan använda möbler och saker. Jag skulle aldrig komma på tanken att köpa en soffa för en halv månadslön. Aldrig. När vi köpte bil förra våren letade vi med ljus och lykta tills vi hittade en som vi kunde köpa med pengar vi sparat. Den behövde inte vara ny eller fin, bara den fyllde de behov vi har. Jag kommer så långt det är möjligt att undivka att ta ett lån för att köpa en bil. Kläder köper jag i princip alltid på rea. Jag borde bli bättre på att köpa second hand, men där har jag tyvärr inte riktigt öga och hittar sällan något jag vill ha.

Det finns som sagt områden jag definitivt kan bli bättre på. Jag, eller vi, är långt ifrån perfekta när det kommer till ekonomi. Men det är egentligen inte min egen ekonomi jag vill diskutera. Utan det är just det där som så lätt smyger sig på, det där att man sätter enoma summor pengar på att skapa sig ett liv som egentligen innehåller så mycket som man inte behöver. Materiell lycka. Jag tror många skulle bli betyligt lyckligare att ha mindre saker runt sig. Inklusive jag.

Dessa tankar snurrar alltså hos mig när vi går i husköpartankar. Vi kommer inte att komma undan "billigt". Det finns inget som är billigt när det kommer till att köpa ett hem. Men vi kommer att tänka oss för både en och två och femtio gånger innan vi tar vårt slutgiltiga beslut. Är det rimligt? Kommer vi att klara av månadskostnaderna? Hur mycket extrakostnader kan vi räkna med? Är det mycket jobb och underhåll som kommer att kosta? Inte blir förblindade av något stort och flott som vi egentligen inte behöver. Ett hem kan man skapa nästan under vilka förutsättningar som helst. Home is where your heart is.

Mitt hjärta är här. En del av det. En del finns även kvar uppe i österbotten. Och när jag har allt det här vackra omkring mig, då
behöver jag verkligen inte mycket materiella ting.
Lite bättre förbindelser och vi skulle överväga att bosätta oss här ute, i vårt paradis. 

Jag kan inte springa!

Jag har kommit ur min bloggrytm under sommaren, det är inget att sticka under stolen med. Som vanligt jag flera inlägg i mitt huvud som bara vill komma ut. Men det finns så mycket som frestar och stjäl min tid och energi. En mycket intensiv 1-åring, tid på stugan, en stund på stranden men en vän som återvänt till ön, häng med syster och bok efter bok som jag slukar. För att inte tala om att jag vill och behöver hinna med både träning och hemmet. Åtminstone försöker jag undvika det värsta kaoset i hemmet. Men det har hänt lite med min fysik under sommaren, och jag vill dela med mig av det. Speciellt till alla blivande mammor/nyblivna mammor/inte så nyblivna mammor och även till dig som annars bara är intresserad.

Älskade vikter. Vad vore jag utan styrketräningen? Den blir bara viktigare
och viktigare för mig, börjar jag inse.

Det har nu gått lite drygt 1 år och 2 månader sen min son föddes. Och jag räknade med att jag skulle ha "men" efter graviditet och förlossning i ja...kanske ett år efter. Max. Visst, jag förstod nog att kroppen kanske aldrig skulle vara sig hundraprocentigt lik igen. Men jag trodde ändå att jag funktionellt skulle ha hittat tillbaka till mig själv efter ett år och kunna träna på som vanligt. Under året som gått har jag så där smått försökt springa vid sidan om stryketräningen. Styrketräningen har hela tiden varit prio ett. Men jag tycker ju om att springa. Nå, varje gång jag försökt komma igång med löpningen har kroppen sagt ifrån. Efteråt. Inte när jag sprungit, då har det oftast känts hur bra som helst. Men efteråt har jag haft ont i magen. Lite på olika ställen. I början var det i hela magen men nu på senare tid har det varit mer koncentrerat till nedre delen av magen, ganska djupt in. Det vill säga bäckenbotten. Jag vet att jag har återfått styrkan och kontrollen över bäckenbottenmusklerna, jag känner att jag kan styra dom och använda dom till det de behövs. Men jag har kommit fram till att jag kanske inte har återfått uthålligheten i dem. Den uthållighet som behövs för att t.ex. orka springa flera kilometer. Löpning är extremt tugnt för bäckenbotten. Något jag som fysioterapeut nog vet, men det är först nu jag inser vilken påfrestning löpning egentligen är. Och hur viktigt det är att ha bäckenbottenmuskulaturen i skick.

Allt går inte bakåt. Jag har har lärt mig stå på huvudet. I korta stunder än
så länge men ändå. Jag har sällskap av en hund som gör hunden! 

Under semestern var mitt mål att koncentrera mig mer på konditionsträning. För jag behöver ha flås för att orka dra mina Soma- pass. Så jag gav mig ut på korta löprundor på stugan, och kompletterade med lite intervallträning. Jag tänkte att så länge jag inte springer så långt och tar det lite lugnt så kommer det gå bra. Men nej. När jag en vecka hade varit ut och sprungit två gånger fick jag så ont i nedre magen att jag inte kunde träna på flera dagar. Jag vågade helt enkelt inte. Jag trodde först det var mensvärk, men det var så ihållande och annorlunda att jag konstaterade sen att det nog var men från löpningen. Tyvärr. Så nu har verkligheten kommit ikapp mig. Jag kan inte springa. Inte just nu. Kanske det gäller några veckor. Kanske till och med nåt år. Jag måste helt enkelt fokusera på annan träning.

Den här coolingen är en av orsakerna till jag prioriterat ner bloggen lite.
Så galet intensiv är han, detta charmtroll!

Tyvärr började jag här under sommaren känna lite av samma trötthets känsla i magen även efter annan träning. Så jag bestämde mig att kolla upp det. Jag började nämligen misstänka att jag kan ha en liten prolaps av bäckenbottten, det som även kallas framfall. Men eftersom jag haft så lite smärta ändå (endast lite efter träning) så visste jag redan på förhand att om det är det så är det lindrigt. Men jag vill ändå veta. Så för någon dag sedan var jag till hälsocentralen (att slippa direkt till gyn är tydligen ingen självklarhet) och därifrån blev jag remitterad vidare till gyn efter lite om och men. Läkaren trodde inte heller att det var något allvarligt, som man skulle göra något åt. Men jag vill VETA. Nu blev det ju ingen akut tid så jag lär få vänta i några månader. Och till dess är det bara en sak som gäller. KNIP! Så är det. Det är så lätt att glömma bort knipträningen när det gått några månader efter förlossningen och allt börjar fungera någorlunda normalt igen. Men den blir inte mindre viktig för det. Och speciellt om man känner att man har lite men kvar så behöver man verkligen träna bäckenbotten. Kanske till och med resten av livet. Så det är lika bra att få in det som rutin. Funderar allvarligt att skriva KNIP med stora bokstäver på badrumsspegeln, för vete tusan hur jag ska komma ihåg det varje dag annars. Kanske man påminner eventuella besökare på samma gång, kan ju vara hälsosamt! ;) Men jag har skärpt mig med knipträningen igen, för det är det enda jag kan göra. Det finns inget annat jag kan göra för att förbättra mitt utgångsläge. Förutom coreträning förstås, och att fortsätta med styrketräningen. Även i styrketräningen lägger jag nu igen ännu mera fokus på att känna kontakt med hela mag- och bäckenbottenmuskulaturen i övningarna.

Gammal bild från när jag tränade inför lindingöloppet.
Det var så underbart att springa dom där 20 km rundorna
varje lördag i september. Jag var solbränd varenda gång.
Och själva loppet sen, vilken upplevelse!
Och vilken kick för mitt ego, att ta sats och springa upp för
varendaste backe, när folk omkring mig saktade i och gick upp.

Så så är det det nu. Det finns mycket annat jag kan göra, det är som sagt inte mitt prio ett att kunna springa. Men lite sörjer jag ändå att det inte fungerar för mig just nu. Förstås ser jag alla andra (mammor framförallt) som är ute och springer och ser så skönt ut. Men vad vet jag om andra och deras fysik egentligen. Det är lite likadant med att jag ibland kan känna mig frustrerad över att det finns mammor som inte alls tränar och ändå verkar återhämta sig efter graviditet och förlossning utan större problem. Men så fort den tanken ploppar upp framför mig skjuter jag bort den. Inte jämföra. För lika väl kan det vara så att de inte vet om eller känner av eventuella sviter efter graviditeten eftersom de kanske inte anstränger sig lika mycket fysiskt. Kanske sviterna kommer i menopausen istället. Det önskar jag förstås ingen. Detta är bara tankar som snurrar hos mig, hoppas ingen tar illa upp. Men det jag vill säga är alltså att det gäller att hela tiden utgå från sig själv, och sitt eget utgångsläge. Det är enda sättet att komma framåt. Jag gör vad jag kan med det jag har just nu. Och det kommer att bli bra. Går allt riktigt bra ska jag köra triathlon med mina systrar nästa sommar. Bara på skoj. Eller på blodigt allvar. Den som lever får se!

Semesterstopp och febertopp

Äntligen är min följetong klar och jag kan gå tillbaka till att skriva "vanliga" inlägg. Det var, som jag skrev, väldigt nyttigt för mig själv att gå igenom vårt första år så där. Men det var också ganska tungt och utdraget. Nu känns det som att jag har massor att berätta om, det har ändå gått ett tag sen sonen fyllde ett år, och han utvecklas verkligen i racerfart.

Vi har i nästan tre veckors tid njutit på stugan då sambon haft semester, och speciellt nu i efterhand kan jag konstatera att det verkligen var semester för mig också. Att hela tiden vara två till tre vuxna runt Jason var verkligen lyxigt. I torsdags var vi första gången på nån vecka på tumis jag och sonen och jag säger bara hjälp! Det var ju hur tungt som helst. Jag var helt slut när kvällen kom. Så cred till alla andra föräldrar som gör detta dagligen, är en ensam hemma med ett eller flera barn (är ju olika tungt i olika åldrar, men alltid är det krävande på nåt vis). Vi är tammetusan hjältar allihopa!

Signe och Jason delar frukost.

Sen hjälpte det inte till förstås att sonen hade 39 graders feber i torsdags. Och så har det fortsatt. Igår var vi uppe i dryga 40 grader och idag var det upp närmare 40 igen. Men idag har det ändå varit lite bättre. Vi har fått ner febern med värkmedicin och på rådgivningen som jag ringde igår sa dom att så länge han äter och dricker, sover och kissar så är det okej. Jag misstänker tredagars feber som ju är ganska vanligt hos små barn. Men om inte febern sjunkit tills imorgon så åker vi in till hälsocentralen. Usch, det är så hemsk när dom är sjuka dom små liven. Då saknar jag hans normala humör och rojvartåg, som i vanliga fall kan vara extremt påfrestade. Men nu låter det från sovrummet som att han börjar bli sig själv i alla fall. Står och härjar och ropar i sängen om jag tolkar ljuden rätt. Haha, skönt och höra fastän pappan i huset kanske inte är lika nöjd som fick nattningen på sin lott ikväll.

Tillbaka till vårt semesterfirande. Vi var på stugan i dryga två veckor som sagt, och det gick alltför snabbt men var väldigt skönt. Och även om det var en hel del regndagar så var det minst lika många soliga och varma dagar. Vi byggde utekök och målade klart torpet. Lekte och busade, badade bastu och sprang efter en 1 åring. Det sistnämnda tog upp mest tid. Han är så jäkla snabbt. För nu har han faktiskt börjat springa. Han har utvecklats massor de senaste veckorna. Går i trappor som vilken människa som helst, men än så länge håller han handen eller tar stöd av något räcke. Klättrar på berg och tar sig fram överallt. Inga hinder är för stora för honom. Han går barfota på vilket underlag som helst. Lutar sig mot en tall och kissar som en tvättäkta finne på midsommarafton. Och så äter han sten. Eller sätter dom i munnen. Det är väl det mest kontraproduktiva av allt han har för sig. Men helt fantastiskt duktig är han. Jag vet att jag är partisk men må så vara.

Resten av inlägget får ni njuta av ett bildregn av vår sommar så här långt.

Inviger uteköket.



Vem behöver en pool när man har en så?

Pappa var på vift och sa sitt i fullmäktige medan jag och pojkarna njöt i kvällssolen.

Känslan efter ett morgondopp en fin morgon. Priceless.

Vår midsommarhälsning till folket.



Dessa kvällar alltså!

Hemlagade hambugare ala svärfar, efter bastun på midsommardagen.

 

Jag undrar om Jason visar tungan åt sin borsson? ;)

Denna vy vill jag vakna till. Varje dag, i resten av mitt liv. Jag skulle aldrig tröttna!

Vårt första år. Del 4: 9-12 månader

Då var det dags för den sista och avslutande delen i denna följetong. Herregud vad ett år går snabbt, kan jag bara konstatera. Det låter så uttjatat att säga och höra att man ska njuta av spädbarnstiden, men det är nu jag verkligen förstår vad folk menar. För visst är det krävande, extremt mentalt påfrestande stundvis och dagarna kan ibland gå väldigt långsamt under en jobbig fas. Men sen är det ju så, framförallt när det kommer till jobbiga faser. Det är nu man inser att allt egentligen varar en kort period. En droppe i havet när man ser till helheten. Även om man inte ska förringa de där faserna, för när man är mitt upp i det så känns det verkligen som jordens undergång. Och så kan det fortfarande kännas. Jag hade senast för någon dag sen en sådan stund, då jag trodde jag skulle gå sönder av frustration, otillräcklighet och en oförmåga att trösta. Men då är det tur att man är två föräldrar, så att den andra kan ta vid när den ena inte fixar stunden mera. Om den andra föräldern bara är tillgänglig just då, det är ju inte alltid så. Men tillbaka till vårt första år, och de sista månaderna av det. Varsågoda!

9-10 månader

Jason
När Jason var 9,5 månader reste vi äntligen iväg från vintermörkret till vårt andra hem och solen på Gran Canaria. Innan resan var Jason lite småförkyld och höll på att peta sig i öronen hela tiden så jag var några gånger till hälsocentralen eftersom jag var rädd att han hade fått öroninflammation. Så där lagom till flygresan. Men så verkade inte vara fallet, det var högst antagligen vaxet i öronen som kliade. Flygresan gick i det stora hela bra, han verkade inte alls besvärad av lock i öronen. Och visst, det var lite tufft att hålla honom nöjd under resan, han hade ju ganska stort behov av att röra på sig redan här. Men det gick ändå rätt så smärtfritt, 5,5 timmar är ingen omöjligt tid lång tid när man ska underhålla en bebis. Väl framme njöt vi alla av värmen och solen till fullo. Vi lyckades skydda sonen från solens heta strålar genom uv-dräkt, solkräm med solskyddsfaktor 50 och keps. Även om det sistnämnda var en kamp redan här (nu har det bara blivit värre). Så resan var en lyckad företeelse, och mycket välbehövligt. Dock drabbades vi alla av både förkylningar och magbobbor när vi kom hem. Så några dagar efter hemkomst upplevde vi sonens första spysjuka och jag kan bara säga...jag hoppas verkligen det tar länge innan vi behöver vara med om det igen! Det var så hemskt att se honom så sjuk, även om jag ändå tyckte att han tog det förvånansvärt bra. Men det gör ont i mig bara jag tänker på det. I övrigt var det lite si så där med både sovandet och ätandet under den här perioden, och han man såg att han "slankade till sig" lite grann här. Men inte så att det skulle ha varit någon fara, han hittade snabbt aptiten igen och blev sitt normala goa jag, med vecken på plats igen, haha.

En riktig semesterfirare!

Och som sagt, ingen badkruka. 

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Det var, som jag skrev i mitt förra inlägg, en obeskrivligt skön känsla att ha hittat kontrollen igen. Jag åt bra, jag tränade nästan dagligen (även om det var rätt så korta pass), och jag gick mina promenader dagligen. Oftast både på morgonen, dagen och kvällen. Jag har stegräknare på telefonen och även om den ljuger lite och plussar på lite steg så hade jag som mål att gå drygt 10 000 steg varje dag. 11-12 000 steg försäkrade mig om att jag åtminstone hade gått det nödvändiga. Vet inte varifrån jag fått just 10 000 steg, men har väl hört nånstans att det är det man ska gå varje dag för att få ut någon hälsoeffekt?? Hur som så gav det, plus förstås den ack så viktiga kosten och gymträningen, de resultat jag suktat efter i månader. Livet blev plötsligt lättare att leva. Jag kände att jag började trivas lite bättre med mig själv. Vissa kläder började gå på mig igen. Jag hade bättre ork, och ja, livet var helt enkelt lite roligare. I och för sig nådde jag inte riktigt mitt mål till resan, men jag gick i alla fall ner ca 6 kg och tappade 6,5 cm i midjan på 7 veckor. Så jag var nöjd med mitt resultat så långt. Dock kan jag ju tillägga att jag ändå inte kände mig helt bekväm i bikini på resan. Jag hade trots allt en hel del kvar ännu, en bra bit till det jag anser vara min trivselvikt. Det vill säga, den form som jag trivs bäst i.
 

Formcheck en veckan innan resan. Kände
mig ganska nöjd här.

10-11 månader

Jason
Oj den här vildingen. Har var överallt i den här åldern, på en och samma gång kändes det som. Inget underhöll honom någon längre stund, han stod (med stöd) överallt och drog ner allt han kom åt. Röjde runt som en galning! Var också helt tokig i att bita och tugga på allt. Alltså jag menar verkligen ALLT! Och sen var han i nån period här också extremt grinig och mammig. Ingenting var bra. Sömnen var också lite si så där. Och sen när han blev så lös i magen att det blev en dusch vid varje blöjbyte förstod jag. Förbaskade tänder! Det var 4 stycken bakre tänder som kom på en och samma gång, och det var verkligen en pärs! Som tur var han stundvis sitt vanliga charmiga jag, och på nåt vis tog vi oss igenom den här perioden också.

En 10 månaders teaterapa.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Efter resan hade som sagt sjukstuga i vårt hus. Det var en period då ingenting var som det skulle. Sen så småningom hittade jag tillbaka till rutinerna gällande träning och promenader. Och den mörkare nyans på hudton som jag fått under resan bidrog till att jag kände mig rätt så fräsch här en tid. Men jag hade svårt att motivera mig till att hålla kosten, och det är ju där i resultaten sitter. Det gamla vedertagna uttrycket "abs are made in the kitchen" stämmer allt för väl. Men jag fortsatte ändå min resa neråt rent viktmässigt, även om det gick låååångsamt.

Som mamma hade jag en period här då jag trodde jag höll på bli tokig. Sonen kunde vara så krävande, dessutom hade han hade blivit rejält tung och stor vid det här laget. Och även om han tog sig fram så gick han ju inte ännu, och stod inte heller utan stöd, så det innebar en hel del kånkande. För att inte tala om blöj- och klädbyten som började bli en riktig prövning, både för tålamodet och fysiken. Sambon hade fortsättningsvis väldigt ont och det var inte så lätt att få till träningen. Varje dag var jag/vi tvungna att överväga om han kunde ha sonen så att jag skulle kunna fara och träna. Hur vi än vände och vred hade vi rumpan bak. Jag ville ju inte att sambon skulle få mer ont, samtidigt som jag verkligen behövde träningen- det var mitt andningshål, mitt sätt att överleva en tuff dag. Utan träning blev jag en sämre mamma. Men oftast fick vi ihop det ändå, på något sätt. Men det var en tuff vår, på flera sätt.

Ett unikt tillfälle, då vi var och gymmande
TILLSAMMANS! Har inte hänt många gånger
det senaste året. Mommo var barnvakt.

11-12 månader

Jason
När Jason var 11 månader och 4 dagar stod han för första gången utan stöd. Vi trodde det skulle ta länge innan han började gå, men redan 2 veckor senare tog han sina första stapplande steg. Sen skulle det komma att ta nån vecka till innan han faktiskt började gå ordentligt. Och fortsatte att röja runt, det gjorde han minsann. Sov också ganska dåligt ibland, troligen på grund av gåendet. Tänderna fortsatte spricka igenom och vid 1 år han han (nästan) 16 tänder, åtminstone om man räknar dom som var på väg upp. Men en sådan charmplutt till son vi fått. Det märktes bara tydligare för var dag. Han spexar och spelar teaterapa. Men endast med dom kan känner sig bekväm med. Han är reserverad mot folk han inte känner så bra, har aldrig tyckt om att främmande människor kommer och petar på honom. Vissa kan han acceptera, men långt ifrån alla. Det har varit så härligt att följa hans personlighetsutveckling under det första året, och jag ser framemot allt vi har framför oss.

"Ralf the röjer" som han också kallas ibland.

Mammas bananplätt/pannkaks gegga är mums
ska ni veta!

Mått vid 1 år: 12,5 kg och 80, 7 cm.

En 1-åring som skiner ikapp med solen.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Ja, vad ska jag säga. Det känns som att jag upprepar mig lite grann här. Jag fortsatte träna och gå mina promenader de flesta dagar, men fortsättningsvis lyckades jag inte riktigt hitta motivationen till att sköta kosten alla dagar. Så det gick som det gick. I det stora rörde jag mig långsamt mot mitt mål, men ibland stod det helt still. Men att ha skrivit denna följetong har varit väldigt nyttigt har jag märkt. För jag har kommit fram till en hel del insikter. Om mig själv framförallt. Och hur jag ser på mig själv. Jag har flera inlägg i huvudet som har skapats under denna process. Och jag ska dela med mig så fort jag får formulerat mina tankar i skrift.

Till slut kan jag bara konstatera det som alla mammor innan mig redan konstaterat. Att vara mamma är ett 24 h jobb utan rätt till betald övertid, sjukfrånvaro och semester. Men ja, jag skulle göra det igen. Vilken dag som helst.

En av otaliga morgonpromenader.
Lite äldre, lite klokare, lite tröttare än för
ett år sen. Men också så mycket rikare, på alla
sätt som räknas.

Vårt första år. Del 3: 6-9 månader

Efter en lång paus (läs: är mitt i semesterfirandet) är jag tillbaka och ska ge er fortsättningen på vårt första år. Jag har dragit mig lite just för detta inlägg, för det var nog den tyngsta perioden för mig, om man bortser från den allra första tiden. Men jag ser det som gratis "terapi" att tänka igenom hur det var och skriva av mig.

6-7 månader

Jason
6 månaders dagen inföll lämpligt nog på farsdag och vi firade mina två finaste med presenter på Föglö. Jason utvecklades snabbt. Han var ivrig att börja ta sig upp från golvet men än hade han inte kommit underfund med kryptekniken. Det blev med något slags plankstående där fötterna bara gled iväg. Jag måste erkänna att jag inte riktigt kommer ihåg hur det var med mat- och sovrutiner och med humöret här (tänk vad snabbt man glömmer!!), men jag kan tänka mig att det uppstod en hel del frustration i och med att han höll på att lära sig krypa och det var tänder som hela tiden sprack igenom. Men i det stora hela var han en ganska glad prick. Har faktiskt skrivit en inlägg om exakt hur det var runt 6 månader, läs det här om ni är nyfikna på mera.

Far och son på 6 månaders dag och farsdag.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
När jag sitter här och skriver det här inlägget, det är mitten av juni och så obeskrivligt ljust, är det nästan omöjligt att föreställa sig det mörker som hägrar i november. Men jag kommer ihåg. Och 2015 var november lika mörkt som vanligt. Om inte mörkare. Jag hatar verkligen den månaden. Denna november råkade det sig så att katten blev påkörd, sambon ryggont förvärrades rejält och jag var bara...slut. Jag kommer ihåg känslan av att gå omkring i ett grått dis. Varje dag var den andra lik. Och inte på ett bra sätt. Jag hade svårt att känna glädje trots att jag hade allt jag önskade mig. Men dagarna gick, vi tog oss igenom den tyngsta tiden på året på något sätt. Och jag blev fortsättningsvis starkare i gymmet. Gjorde bl.a personbästa i marklyft på 100 kg. Att nöta på med basövningar gav verkligen resultat. Jag kände mig starkare än jag gjort på flera år. Trots att jag fortsättningsvis var löjligt missnöjd med min spegelbild. Men jag orkade inte riktigt bry mig, huvudsaken var att kroppen repat sig från förlossningen och jag kunde träna som innan graviditeten. För jag kommer ihåg att jag just i det här skedet tänkte att "oj, vad jag var instabil i början trots att jag då trodde att jag repat mig ganska bra". Det var en enorm skillnad på känslan i kroppen här jämfört med 2-3 månader efter graviditeten, då jag började träna på riktigt igen.

Jag nöter på med mina basövningar.

7-8 månader

Jason
När Jason var dryga 7 månader lärde han sig krypa! Nu hade vi verkligen ingen liten spädis längre. Och han åt fortsättningsvis bra, det har han gjort hela tiden, och växte så det knakade. Vi trodde ju att han skulle stanna av lite i viktuppgången när han började krypa, men inte denna pojke. Jason firade sin första jul ute på torpet på Föglö, och det var verkligen en lyckad helg. På själva julafton sov han lagom en stund på kvällen innan julmiddagen, och sken sedan som en sol och höll låda ända till klockan 23. Favoritjulklappen var mjukisen Dadda från Babblarna. Resten brydde han sig inte så mycket om. En glad kille för det mesta fortsättningsvis. Det som började krångla lite här var nattningarna. Nu när han lärt sig krypa kunde han vara helt hopplös att få att ligga stilla när han skulle sova.

Första julen och första julklappen.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Som sagt så var den allra värsta tiden förbi nu. Jag kände mig fortfarande obekväm med mig själv och i min kropp, men någonstans började viljestyrkan gro ett frö i mig igen. Jag var inte riktigt på gång ännu men jag kände att det höll på att vända. Som mamma var det stundvis väldigt tungt, stundvis väldigt roligt. Det var härligt att se sonen utvecklas och lära känna honom mer för varje dag. Samtidigt hade sambon som sagt ryggvärk från h*ll och kunde inte hjälpa till mycket. Träningen fick anpassas till sonens sovtider. Som tur sov han mycket på dagen här ännu. 2-3 pass var standard. Jag nötte på och runt nyår bestämde jag mig. Det var dags för förändring.

Vår älskade tomtenissse.

8-9 månader

Jason
När Jason var 8 månader flög vi till Österbotten för att hälsa på moffa. Resan gick bra, det var skumpigt och skönt att flyga med de små flygplanen, så sonen sov sött. Jason var lite blyg i detta skede, men oftast gick det bra ändå, om mamma var med. När Jason var 8,5 månader slutade jag amma. Eller egentligen var det Jason som slutade intressera sig för bröstet och jag tyckte det var lämpligt att sluta då. Så det gick smärtfritt. I övrigt kröp han omkring som aldrig förr och hade även börjat dra sig upp överallt. Eftersom han ännu inte var så stadig på benen så resulterade detta i att han ramlade rätt så ofta och slog i sig överallt. Så i denna period var blåmärken och bulor mera regel än undantag. Nattningarna var fortfarande en hopplös företeelse. När han skulle sova fick jag hålla om honom så att han inte kunde vända och vrida sig för då skulle han upp och krypa, gick inte att stoppa honom. Det var nog under den här perioden som jag oftast tappade humöret under nattning. Frustrationen kunde vara enorm när jag hållit på en timme utan lyckad utgång. Och inte blev det bättre när pappa försökte heller. Tur att det bara var en fas (som allt annat). Runt den här tiden möblerade vi om i sovrummet och Jason började sova i egen säng, oftast hela natten. Han vaknade 1-2 gånger per natt och fick då ersättning. Att få honom att somna om utan flaska har aldrig lyckats.

Mer vild än tam. Ett riktigt busfrö.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Fröet som hade börjat gro i mig i december fick nu ordentlig växtskjuts och jag hade ett mål i sikte. Vi skulle på resa på sportlovet och med ett mål så pass nära fick jag ny energi och viljestyrka. Att sluta amma gjorde också sitt. Även om jag tyckte om att amma och det var lite sorligt att sluta så var det en slags lättnad att "få tillbaka" sin egen kropp, helt och hållet. Låter själviskt, men missförstå mig rätt. Det var underbart att vara gravid och sen att åtminstone delvis se att sonen växte med näring från mig, som min kropp producerade. Men det var också skönt att känna att jag fick vara helt min egen igen. Och det var nästan som att min kropp började fungera som den skulle när jag slutade amma. Det vill säga, det började äntligen hända något! Förstås, jag lade in en extra växel vad gäller träning, kost och promenader, och det gjorde så klart sitt. Men det kändes som att jag fick tillbaka kontrollen igen. Och jag kan inte i ord beskriva hur skön den känslan var.

 

Bestämd, beslutsam. Kände en segerkänsla här, under
en av mina många promenader.

 

 

 

Att se något med någon annans ögon

Så här mitt i min följetong om vårt första år ska jag flika in ett annat inlägg och lite uppdatering om nuläget. Jag och min mamma var i Nagu och hälsade på min syster några dagar förra veckan. Värmeböljan härjade där med och det blev fina dagar på stranden, förkylningar till trots. Jag och sonen fick utlåtanden av mina syskonbarn. "-Victoria är snäll...och Jason är lite tassig". Ur barn- och fyllmunnar kommer det sanningar sägs det, så det är bara att tro då.

Mammas pojke, verkligen ingen badkruka!
Skulle ha varit i vattnet hur
länge som helst om han själv fick bestämma.

Det var fina dagar, om än något intensiva. Att resa på en skärgårdsfärja med en 1-åring som bestämt sig att det där med dagssömn är lite små onödigt, det kan man inte slösa flera timmar på, utmanar uppfinningsrikedomen hos mamman. Och trappor är extremt roliga att klättra i, må hända att dom är branta och farliga, men det gör ju bara allt mer spännande! Nå, det gick rätt så bra ändå. Lite mer skärmtid med babblarna och dylikt än vad som normalt är okej fick tiden att gå lite snabbare. Däremellan tror jag vi snuddade på närmare 100 varv runt på den lilla färjan. Gå gå gå och gå lite till. Det är det som gäller nu.

Mamma och Jason finåker i den åländska skärgården.

Men nu till det som gjorde att jag bara kände att jag måste skriva detta inlägg. När vi var bort från ön råkade förstås min studiekompis från fysioterapi studierna, Lina från Linas blogg om träning, segla förbi, och stanna till på vår ö. Och när hon postat detta inlägg blev jag bara så otroligt nykär i Åland. Ni vet när man dag efter dag travar omkring i samma omgivningar, och ser samma saker. Även om man uppskattar det man ser så kan det inte hjälpas att man blir hemmablind. Men så kanske man får besök av någon vän som inte varit i ens omgivningar tidigare, eller som nu, när Lina lade upp inlägget med bilder från EXAKT de stigar/vägar jag rör mig i, dagligen. Det är där jag springer. Det är där jag går mina morgonpromenader. Och när jag fick se Åland genom Linas ögon (konstig metafor, men ni förstår vad jag menar), då blev jag så tacksam för att jag får bo just här. På vår något inskränkta men ändå alldeles fantastiska paradisö. Och när jag upptäckte vilka starka känslor denna ö väcker hos mig, då visste jag. Detta är mitt hem nu. På riktigt. Jag kommer aldrig att bli en äkta ålänning, och det är inte heller något jag eftersträvar. Jag kommer alltid att vara pampes i hjärtat. Men Åland är mitt hem. Punkt.

Vackra Mariehamn, vackra tullarns äng och Mariehamns äldsta byggnad på bilden. Bildkälla: http://www.linabjorkskog.com/

Vårt första år. Del 2: 3-6 månader

Min tanke var att skriva och publicera detta inlägg ganska direkt efter mitt förra inlägg om vårt första år. Men vi har haft "semester" i Nagu och det var inte den lugna varianten om vi säger så. Inte en minut har jag haft över för att blogga. Den lilla "lediga" vuxentid jag haft har jag umgåtts med min syster och min mamma. Jag ska berätta mer om vår Nagu resa i ett annat inlägg. Men nu. Del två av min följetong, varsågoda!


3-4 månader

Jason

När Jason var 3 månader tyckte jag att det hände mycket. Han var plötsligt inte längre en helt hjälplös spädis, utan numera en liten bebis. Med en helt egen personlighet. I dessa dagar kom även det första riktiga skrattet, och han började vända sig från mage till rygg. Dock blev jag lite förvirrad då han så där bara slutade sova ordentligt på dagen. Det var bara korta pass som gällde. Svaret fick jag en dryg vecka senare då jag såg att en tand (!) spruckit igenom. Extremt tidigt! Men han har ju hela tiden varit lite före sin tid. Vid dryga 3 månaders ålder hade Jason redan varit på två resor. Båda till Sverige. En till Sundsvall och en till Stockholm. Båda gick riktigt bra, han har hela tiden varit en lättskött bebis på det viset. Att resa har inte varit några problem.

Mamma och Jason på Degerby Jazz and Blues på Jasons 3 månaders dag.

I mammagruppen var det en som sa att vid 3 månaders ålder kan man börja ha mera rutiner, för då förstår dom att saker hänger ihop lite mera. Alltså om man har samma rutiner vid nattning t.ex. så skapar det trygghet. Visst försökte vi ha samma rutiner vid nattning osv, men gällande allt övrigt så tyckte jag det var väldigt svårt med det här ännu. Skulle komma att ta flera månader innan vi hade något som ens påminde om rutiner, åtminstone vad gällde sömn och mat. Ingen dag var den andra lik.

Mått: 6,8 kg och 63 cm lång 

Första risgrynen.

Jag, kroppen, knoppen och träningen

Äntligen "fick" jag börja gymma! Det var SÅ roligt! Det jag kommer ihåg att det jag hade mest problem med, förutom bålstödet som ännu inte var 100, så var mina axlar, vilket förvånade mig. Dom var så svaga. Så fokus i gymmet låg på ben, framförallt baksida och rumpa, och så axlar och rygg. Jag gick också på första SomaMove passet 3 mån efter förlossningen, och det var väldigt skönt även om det var grymt tugnt. Jag försökte springa lite smått också med kände sen att kroppen inte var redo för det ännu. 

Nu började jag känna mig lite tryggare i min roll som mamma, och jag började göra saker på egen hand med sonen. Små utflykter till Föglö till exempel. Det var en ganska bra period överlag här, även om tandsprickningen ställde till det lite.

4-5 månader

Jason 

Nu började ännu mer personlighet framträda hos lilleman. Han busade och charmade oss dagligen. Vid den här tiden hade jag varit utan min sköldkörtelmedicin i en månad, och plösligt började amningen fungera mycket bättre. Från att ha gett ersättning 5-6 gånger dagligen räckte det nu med 1-2 gånger. Men min nästintill helamningsperiod varade inte länge eftersom vi här började introducera smakportioner, och eftersom vi har en matglad son tog maten över allt större del i kosten. Åtminstone när vi närmade oss 5 och framförallt 6 månader. Jason började även på babysim när han var 4 månader, något som visade sig vara mycket populärt.

Fisken i (och under) vattnet.

Jason blev döpt i Föglö kyrka dem 12.9.2015, några dagar efter 4 månaders dagen. En mycket fin helg blev det, skrev om det här. 

Jason och moffa på Jasons dop.

Jag, kroppen, knoppen och träningen 

Träningen fortsatte med dom rutiner jag hade skapat. Jag märkte en Stor skillnad i kroppen när jag hade passerat 16 veckor efter förlossningen. Då försvinner mycket av relaxinet (hormon som gör alla leder mjukare) ur kroppen, vilket gjorde att jag kände mig betydligt stabilare och kunde ta i lite mera under träningen. Men sonen var tung och att amma och gå och bära honom gjorde sitt, så jag hade väldigt ont på vänster sida i rygg-skulderpartiet. Blev att söka sig till massör. Något jag inte gjort på flera år. Normalt brukar jag kunna träna bort de flesta krämpor.

Skönt att dom sover ibland. Tänk när jag ännu kunde lämna han på soffan.
Känns som en evighet sen.

5-6 månader

Jason
Jag kommer inte ihåg så mycket speciellt från att Jason var 5 månader. Allt rullade väl på antar jag. Tänderna ploppade upp, en efter den andra. Och tyckte inte tandsprickningen var speciellt jobbig här, fast det var förstås svårt att veta vad som var vad när han var gnällig. Han lärde sig rulla runt på golvet och tog sig fram på det viset, han var sällan stilla. Den tid som var tyngst på dygnet var kvällarna, då han var trött. Och så har det varit hela vägen, men har förstått att det är ganska vanligt.


När Jason närmade sig 6 månader gjorde vi en resa på tumis han och jag upp till Vasa för att hälsa på min stjärnor där. Det var lite speciellt eftersom vi är 3 stycken i gänget som fick barn 2015. Så vår träff blev lite annorlunda mot vad den brukar. Men otroligt kul var det att ses. Här var Jason ännu i sån ålder att det gick bra att resa med honom själv, även om jag var ganska nervös före då jag sku köra själv. Men som sagt, rätt så lättskött bebis här ännu.

Pappa och Jason myser på Föglö.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Hösten hade kommit till Åland nu. Men ännu gick det ganska bra, det var så vackert ute. Det skulle komma att bli bara tyngre ju mer vi närmade oss mörkret, men här kunde jag ännu njuta av den fina årstiden. Jag hade även en 21 dagars sockerutmaning i oktober. Jag tog bort allt onödigt socker, som godis, kakor, läsk osv. Men jag åt annars normalt. Så det hände inte här heller något mycket med varken i spegelbilden eller på vågen, och jag kände mig fortfarande väldigt obekväm. En liten tröst var att vi närmade oss vintern och jag kunde gömma mig i stora kläder. Dessutom hade jag nått någon form av acceptans gällande min mammakropp. Jag kände mig helt enkelt tvungen, för vid det här laget hade jag insett att det kommer inte att gå snabbt, det kommer att ta tid att komma tillbaka till något slags normalläge, åtminstone för mig. För vissa går det snabbare, för andra tar det betydligt längre. Amningen hjälpte mig inte ett dugg på vägen, snarare tvärtom kan jag konstatera nu i efterhand. Nå, jag klarade iallafall min 21 dagars utmaning, och belönade mig med ett välbehövligt frissabesök. Och träningen gick bra, jag blev bara starkare och starkare.

Kände mig i helt okej form här faktiskt. Jag hade en kort period där
på hösten som jag kände att jag var på väg åt rätt håll, rent formmässigt.
Sen skulle det komma att gå lite bakåt igen innan det gick framåt.