Stabil och endorfinhög, från start till mål

Då var det dags igen för "lilla" kroppen att visa vad den går för. Vet inte var denna vilja av stål kommit ifrån. Börjar bli beroende av kickarna det ger. Utmaning. Smakar på ordet. Att testa gränser, att göra något man inte gjort innan. Våga försöka. Våga vinna över sig själv och krossa ett mål och se framemot nästa. En resa utan slut.

Vad driver mig? Det är nog bland annat fascinationen över kroppens fysiska prestationsförmåga. Och när man kombinerar den med den mentala styrkan försvinner gränserna. Du har kraft att ta dig hur långt som helst. Om du vill.

Pirrig och nervös, på väg till start.

3.06. Räknade ut tiden samtidigt som jag spurtade över mållinjen. En fantastisk känsla. Jag hade krossat mitt mål. Igen en gång. Det kanske inte är konstigt för andra, men för mig är det ännu helt ofattbart att jag är så pass vältränad som jag är. För det vågar jag säga att jag är nu, vältränad. Anser att det är berättigat när man kan ta sig igen 30 km terräng, backe efter backe, utan att kraften sinar märkbart. Varje uppförsbacke var en ny utmaning, och jag tog sats och sprang upp. Och jag njöt. Oj, vad jag njöt. Kände kraften i benen, kände hjärtat slå starkt och stadigt och pulsen var under kontroll. Aldrig kom väggen emot, aldrig kände jag att jag behövde sakta ner eller stanna. Att springa förbi alla som gick i uppförsbackarna gav en rejäl kick. Stabil och endorfinhög från start till mål.

Kilometer för kilometer tog jag mig igenom. Ett steg i taget, precis som i resten av livet. Ena foten framför den andra. Precis som i löpsteget, ena foten på jorden, för stabiliteten, styrkan och nuet. Andra foten i luften för drömmar, mål och allt som ligger framför.