Det är förhoppningsvis tuffast för mig

Dagisinskolningen är i full gång. Idag var tredje dagen och eftersom Conny hade ledig dag fick han vara med idag. De två tidgare dagarna har gått bra, men än så länge har jag varit med hela dagarna. Jason verkar tycka att det är roligt på dagis. Det är bara på förmiddagarna han har varit lite trött och smågrinig stundvis. Men det var helt enkelt för att han sovit för lite på natten. Natten till tisdag blev det endast 9,5 timmar. Nå, natten till idag sov han faktiskt nästan 12 timmar så allt kändes bra inför pappa-Jason- dagisdagen. Men sen vid frukosten vet jag inte vad han riktigt sysslade med för mitt i allt låg han på mage på golvet och hade ramlat ur sin matstol. Han brukar aldrig stiga upp ur den, så vet inte hur han fick för sig att göra det nu. Och jag och Conny stod i närheten men hade just de sekunderna ryggen mot honom. Han blev såklart både rädd, chockad och ordentligt ledsen. Men inte ens ett lite blåmärke eller nånting annat som tyder på att han skulle ha gjort illa. Men det sägs ju att små barn är konsturerade så att de ska klara av att ramla ner för en trappa utan att skada sig. Men mitt mammahjärta gick nog sönder en stund där, och i fortsättningen får han vara fastspänd i stolen!

På grund av detta stannade mina pojkar hemma en stund och Jason fick vila lite och tanka närhet och kärlek, innan de gav sig iväg till dagis ungefär en halvtimme senare än planerat. Väl där hade det gått hur bra som helst och han hade lekt på precis som tidigare.

För mig här hemma var det lite andra bullar. Jag gick omkring med magont hela dagen kunde inte riktigt slappna av. Det var första gången jag var ifrån Jason så många timmar och morgonens olycka gjorde att jag var lite extra orolig även om jag visste att han hade det bra med pappa. Och de skulle ju såklart komma hem om det var något.

Lite vettigt fick jag gjort iallafall. Rensade garderoben och städade. Och var och simmade lite med min våtdräkt. Jag ska så här apropå ingenting delta i triathlon på fredag. Men denna gång blir det lagstafett med ett lag från gymmet, så jag ska bara simma. Blir säkert roligt även om jag inte är i min bästa simform (läs: har inte simtränat på 1,5 år).

Tillbaka till dagis. Imorgon ska vi vinka av Jason genast på morgonen och han ska vara där hela dagen själv. Åh, mitt mammahjärta värker. Men jag tror att det kommer att gå bra. Han har inte brytt sig nämnvärt om oss när vi varit med. Och jag ska försöka förvalta min lediga tid väl. Lär väl bli något gymbesök om inte annat.

Förhoppningsvis är detta tuffast för mig.

Njöt av sommarens sista suckar idag efter simningen.