Sista dagen

Idag när jag var i blåbärskogen och var så där rofylld och lugn (som jag alltid blir i skogen) så kände jag att okej, det blir nog bra det här. Att börja jobba. Men nu kan jag erkänna att det knyter sig lite i magen. Jag tror inte nödvändigtvis att det har med själva jobbet att göra, utan mera allt runtomkring.

Dagisinskolningen gick bra, så det känns som att den biten ordnar sig, även om jag är beredd att det kan komma något bakslag ännu. Men imorgon ringer klockan 06.00 och så kommer den att göra fem dagar i veckan i...ja, hur länge som helst? Det är mera det som ger mig magont. Alltså kanske inte den tidiga väckningen i sig, men det att behöva jobba helt enkelt. Jag vet, jag borde inte klaga. Jag har ett bra jobb, kan inte klaga på lönen, har en ordinare tjänst och jag är duktig på det jag gör. Men jag kommer ihåg känslan när jag skulle gå på mammaledigt. Det var så otroligt skönt att göra något Helt Annat än att jobba ett tag framöver. Och även fast det stundvis varit väldigt tugnt så har jag ändå njutit massor av att vara hemma. Och det känns som jag varit hemma ungefär ett halvår. Men när jag ser hur stor pojke jag har så inser jag att det ändå måste vara längre än så. Men huj, vad tiden går.

Jag antar att det kommer att kännas bättre när jag väl kommit igång och fått in rutinerna. Och dagarna kommer att gå snabbt när jag jobbar deltid nu i höst. Så det är bara att andas och hålla tummarna för att allt går bra. Framförallt för sonen.

Avslutningsvis ska jag berätta att det var jättekul att vara med i lagstafetten i käringssunds triathlon i fredags. Även om jag trodde jag skulle dö lite grann innan jag kom upp ur vattnet (skulle inte ha klarat av att genomföra ett helt triathlon i denna form jag är i!). Jag simmade två minuter långsammare än när jag sist var med, och då var jag så gott som i toppform. Nu har jag inte simtränat på 1,5 år. Alltså inte alls. Så jag är rätt så nöjd med min insats ändå. Ingen i laget hade tränat inför loppet men alla gjorde bra ifrån sig. Vi klarade vårt mål och teamkänslan var på topp. Och loppet gav mersmak precis som jag anade att det skulle göra. Blir lite sugen på att köra olympiska distansen nästa år. Det är ju kul, det här med triathlon! Och jag behöver definitivt ett mål att kämpa mot. Det skulle säkert hjälpa mig att hitta tillbaka till mig själv igen. Ska suga på den lite grann...

Nu sova. Tidig väckning, som sagt. Lite bilder från fredagens tävling får ni som avslutning.

Innan start. Ja, det är jag som visar musklerna, haha!

Upp ur vattnet, kände mig mer död än levande.

Men så glada och nöjda efteråt!