Vi är igång (men inte riktigt som tänkt)

Måndag morgon, fösta dagen på jobbet. Kommer från morgonrapporten och kollar telefonen. Två missade samtal och två mess från sambon. "Jason har 38,5 graders feber" och någon minut senare "Jag blir hemma med honom". Suck. Detta började ju bra. Är tacksam för att min svärfar tillika sambons chef tyckte att Conny skulle stanna hemma. Det gjorde han även på tisdag. På tisdag morgon fick jag ett mms av sambon med bild på sonen (han sov när jag for hemifrån). Då hade han en massa röda prickar runt munnen. Vi tänkte att det var svett"nippor" av något slag då han säkert haft varmt på natten. I övrigt mådde han bättre igår med hade ändå en temp på 38,5 grader på kvällen så jag förberedde mig på att stanna hemma idag.

Natten var väldigt orolig. Han vaknade vid 22.30 och det tog säkert en timme innan jag fick honom att somna om. Han hade ingen feber då men jag gav ändå värkmedicin för han verkade ha riktigt ont. Till slut somnade han och sov med oss hela natten. Händer nästan aldrig.

Normalstatus när allt är som vanligt. Älskar frukt och gör allt jag inte får.

Redan igår kväll tyckte jag han hade lite mer prickar än vad som kändes okej, så idag for jag till hälsocentralen med honom. Visar sig att han har något som heter hand- foot- mouth disease, även kallad höstblåsor. Det är en virusinfektion som går över av sig själv efter ungefär en vecka. Men man ska vara hemma tills blåsorna (han har både prickar och blåsor) är torra. Så det är verkligen tråkigt att det blev så här med dagisstarten. Nu kommer han ju av sig lite grann. Jag hoppas det går bra nästa vecka! Det blir som att börja på nytt då. Men han får iallfall en mjukstart den veckan för han ska vara ledig både onsdag och fredag då. Och vi måst ju helt enkelt vara beredda att hämta tidigare om det blir jobbigt för honom. Men förhoppningsvis ska det gå bra.

Det var rätt så roligt att var tillbaka på jobb sist och slutligen. Första dagen kändes lite kaotisk men redan igår kändes som att vi kommer att få ordning på torpet så småningom, bara vi börjar beta av en sak i taget. Själva rehabiliteringen har nog fungerat bra när jag varit borta, men det har varit två olika vikarier under min mammaledighet, så lite större organisatoriska saker har lämnat på hälft. Men nu har jag en ny kollega som också är ordinare, och hon verkar duktig. Så det blir nog bra det här, bara jag kommer tillbaka på jobb. Vi ska se om jag blir hemma resten av veckan eller hur vi löser det. Vill ju inte smitta ner alla i vår omgivning heller, för även vuxna kan få denna virusinfektion om man inte haft den som liten. Så nu håller vi tummarna att vi resten av familjen skonas, så att vi inte behöver vara hemma från jobb/skola mer än nödvändigt.

Ja, allt ska man vara med om. Så här lär det väl vara några månader framöver. Tills vi gått igenom alla bobbor. Blir att fylla på med d-vitamin nu som bara den så kanske man klarar sig undan en del iallafall.

Han har slocknat direkt på kvällarna, men nätterna har som sagt inte varit någon höjdare. Vår lilla hjärtskrutt.