Dålig mamma?

Jag är en humörmänniska. Vissa som känner mig mera ytligt (kollegor osv) kanske uppfattar mig som ganska lugn och stabil. Och det är jag också oftast i situationer jag kontrollerar. Men om ni skulle fråga min sambo, min familj eller mina vänner så skulle dom högst antagligen beskriva mig som en person med känslorna utanpå kroppen. Framförallt om ni frågar min sambo. Är jag sur, glad, stressad, förbannad, orolig, ledsen, arg, lycklig, allt syns! Utanpå. Jag har världens sämsta pokerfejs och det händer rätt så ofta att jag inte riktigt kan kontrollera mina känslor.

Igår var en sådan gång. Vi var på Föglö och höll på städa, packa, plocka ihop, städa inför vintern. Allt som behöver göras innan vi skulle fara därifrån och inte komma tillbaka på ett bra tag. Och som alltid så hade vi bråttom. Vete tusan hur vi alltid lyckas, men det är så varenda gång. Jag hade dammsugit tidigare (syntes ingenstans vid det här laget) och jag hade bestämt mig för att snabbt torka golvet innan vi åker. Mitt i detta kaos börjar Jason riva ner skorna från skohyllan. Samma sak som han höll på med förra helgen. Och då det hjälpte inte att vi sa åt han (vad som kändes som) en miljon gånger att han inte fick. Det var alla varienter av bestämda och arga nej och stopp och avleda uppmärksamhet och alla knep i boken. Han skulle bara dit om och om igen och riva ner skorna. Och skorna, dom är förstås fulla med lera och annan intorkad smuts, så ni kan tänka er hur det såg ut på golvet sedan.

Här är han inte skyldig till något, även om det ser så ut. Här bara slappar han och är så där mysig som han är för det mesta.

Igår kände jag bara att Nej, jag fixar inte att han börjar med det igen. Så jag sa till. Eller sa till är en underdrift. Jag använde inte heller bara mina arga,bestämda röst. Jag använde min arga nästan desperata röst. Jag tappade det. Jag förlorade kontrollen över situationen och mina känslor. Och Jason blev förstås rädd och ledsen. Efteråt satt han en lång stund i famnen. Jag tog tiden jag inte egentligen hade och kramade honom länge och förklarade hur mycket jag älskar honom. Jag sa förlåt för att jag höjde rösten och berättade också varför jag blivit så arg. Att jag verkligen inte ville att han skulle dra ner skorna. Och det kändes som att budskapet gick fram även om jag verkligen inte förtjänade det efter hur jag hade reagerat.

Nu när jag beskriver situationen så här låter det kanske lite överdramatiserat. Det påminner säkert om situationer som många småbarnsföräldrar upplever allt för ofta. Stressade situationer, barn som trotsar, föräldrar som tappar fattningen. Och så glömmer man bort det sedan. Ett förlåt och en kram och dramat är överspelat. Vi är inte mer än människor. Och fel gör vi alla. Men jag vill inte behöva använda min arg-desperata röst igen. Jag vill kunna möta hans trots utan att själv tappa fattningen. Hur gör man det?

Jag går tillbaka till mig själv och undrar varför jag tappade humöret just då. Kanske det i grunden handlar om mitt kontrollbehov. Att saker och ting ska gå precis som jag trott och tänkt mig. Det är en av de insikter om mig själv som jag kommit fram till den senaste tiden. Och en av alla saker jag behöver få hjälp med. En av alla orsaker till att jag har sökt hjälp. Min son kommer att trotsa mig en väldigt massa gånger ännu innan vi är klara med vår genemsamma resa. Och jag tror på att sätta gränser och vara tydlig och bestämd. Men jag kan inte tappa fattningen var och varannan gång. Det går bara inte.

Oftast är jag en bra mamma tror jag. Igår var jag inte en bra mamma. Idag gjorde jag betydligt bättre ifrån mig. Idag var en fantastiskt fin dag, full av bus och lek och kärlek. Och jag är tacksam för att de bra dagarna är så väldigt många fler än de dåliga dagarna.