Det började med ett försök till träning som blev så fel på många sätt. Själva träningspasset var bra, inget fel på det. Men tanken var att Jason skulle vara på barngympa samtidigt i samma stora sal (som visserligen var uppdelad i två). Det tyckte inte han, och det var en ledsen son som kom springade till mammas famn säkert fem gånger under passet (även när han fick vara med mig). Ingen större fara i och för sig, jag fick använda honom som kettlebell helt enkelt. Vilket gjorde det ännu svettigare för mig för han väger 14 kg och kettlebellen vägde 12 kg. Nå jag lyckades genomföra så gott som hela träningspasset.
Sen skulle jag ge han lunch innan vi åkte hem var tanken, eftersom det närmade sig sovtid. Men cafeterian var stängd och jag kunde inte värma mat, så jag tänkte att vi åker hem snabbt och äter lunch hemma. Kanske det går bra det också? Sonen somnade förstås i bilen och jag bar in den nästan sovande sonen. Jag la ner honom i sängen fortfarande halvsovande och tänkte att jag måste ge honom mjölk iallafall då han inte ätit något. Nå, under tiden han drack mjölken vaknade han till och var sedan mr piggmört.
Vi åt lunch och en liten stund senare gick jag ut och gå med vagnen, i hopp om att han skulle somna. Jag gick säkert en timme utan att lyckas söva sonen som bestämt inte ens skulle ligga ner. Till saken hör också att jag var helt j*vla slut själv. Jag hade inte reagaerat på träningen på ett bra sätt om vi säger så. I bilen på väg hem kändes det som att kroppen brann, och inte på ett skönt sätt. Jag har helt tydligt nåt i kroppen som inte vill ge med sig och inte bryta ut. Så vid det här laget jag var så trött och ville bara vila (eller dö) en stund.
Jag gick där med vagnen och tänkte för mig själv, "jag skulle ge vad som helst för att ta en paus, bara ge över ansvaret åt någon annan". Jag ville ge upp kontraktet. Och skulle inte min mamma sovit efter sin vaknatt, och skulle inte svärmor ha rätt så mycket dagishämtningar de närmaste två veckorna så skulle jag säkert ringt nån av dom. Jag fixade det inte helt enkelt. Mitt ork och tålamod försvann någonstans där i kvarteren jag rundade flera gånger om.
Efter den resultatlösa barnvagnspromenaden var jag i upplösningstillstånd och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Vilket jag i princip gjorde också. Jag märkte att sonen var trött men han ville inte sova. Tror jag gjorde ett till försök att söva honom här inne i sin säng innan jag lite senare på eftermiddagen samlade mina (vad som kändes som) sista krafter och fick ut honom i vagnen där han somnade rätt så snabbt. Bara cirka tre timmar senare än planerat. Jag däckade på sängen och lyckades få till en timmes vila innan sonen vaknade. Och var grinig. Tack och lov för vilan jag fått, annars vet jag inte hur jag skulle ha klarat av kvällen.
Jag tycker inte om att klä mig själv i offerkoftan. Men ändå gör jag det allt för ofta. Jag vet liksom inte hur jag ska låta bli. Men jag tycker inte om att tycka synd om mig själv. Och om det är något livet har lärt mig så här långt är att ingen tycker synd om någon som tycker synd om sig själv. Och jag har egentligen inget att klaga på. För jag har det väldigt bra. Till och med oförskämt bra. Ändå lyckas jag allt för ofta fastna i negativa tankespiraler och jag vet inte hur jag ska komma ur dem. Jag har inte redskapen. Men jag ska förhoppningsvis lära mig, varefter hösten framskrider. Jag har sett till att skaffa de redskap jag helt tydligt saknar i min verktygslåda.
En delorsak till att jag är lite extra utsatt för känslorubbningar just nu är helt garanterat att jag är den enda fungerande föräldern ännu i en oviss tid framöver. Jag klagar inte på Conny, absolut inte. Han är jätteduktig och han FÅR inte göra något med Jason ännu. För han får inte lyfta över 5 kg. Men han hjälper till med det han kan. Går ut med hunden och gör mat ibland. Och det hjälper mycket. Och att han är hemma, jag behöver i princip aldrig vara ensam med Jason. Det är också skönt. Men ändå är det tungt, det kan inte hjälpas. Och jag måste inte vara stark hela tiden. Jag måste få bryta ihop ibland. Ha en sk*tdag och komma igen. Konstigt vore det annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar