Nu i och med sambons operation så håller jag inte mina pass regelbundet som jag annars skulle göra. Helt enkelt för att jag inte vill/kan boka upp mommo och fammo så mycket. Utan istället drar min kollega lasset en tid och så kommer jag tillbaka "på riktigt" när sambon kan ha sonen igen. Men jag har lovat att jag hoppar in någon gång nu som då om jag råkar få möjlighet. Och ikväll var en sådan kväll.
Under de senaste veckorna har jag känt hur min kropp sakta med säkert börjat ge mig signaler om att allt inte är som det ska vara. Bland annat har min rygg stelnat till rejält. När jag har suttit måste jag stå krokig en stund innan jag kan räta ut mig. Känner mig 70+ med andra ord. Och visserligen har jag gymmat lite, även om det inte varit lika mycket som vanligt, men ändå är det något som saknats. Soman såklart!
Jag har svårt att beskriva vad det är som händer under detta 45 minuters pass. Men det handlar om flöde, värme, svett, dynamik, smidighet. När vi klara känner man sig både mjuk och stark. Det där med att röra sig som djur, känna hur styrkan byggs upp inifrån och ut, låta musiken ge energi och gå in i sin egen bubbla och låta andningen styra rörelserna. Det är nästan lite magiskt. Och jag älskar verkligen att leda deltagarna genom detta pass. Och jag tror det märks. Jag skulle kunna skriva en hel novell om Soman och den brilljanta filosofin bakom den, och allt gott den gjort för mig. Men jag besparar er detta och om ni inte testat får ni bara tro mig när jag säger att den är fantastisk. (Annars får ni fråga om det är något ni undrar).
Nu har min kropp fått ny energi, och den tackar och tar emot. Tyvärr hade jag inte möjlighet att hålla SomaMinden ikväll, så jag fick inte hela paketet. Men snart igen. Nu ska jag bara njuta av denna känsla. Till och med mina bihålor känns bättre. Hoppas jag lyckades skrämma bort vad det än är som spökar.
Träning alltså. Vad vore jag utan den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar