Var detta allt?

Jag kan inte förstå att vi är här redan. Hösten är här. Imorgon börjar dagisinskolningen och om en vecka börjar jag jobba. Ett och ett halvt år. Så länge har jag fått styra mina dagar och tider helt hur jag vill. Eller ja, rättare sagt så är det mest sonen som styrt, men ändå. Den verklighet som nu kommer emot har så länge känts så avlägsen att jag stundvis nästan trott att dessa dagar inte kommer att komma.

Jag tror att sonen är redo för det som komma skall. Åtminstone de dagar då vi är hemma bara vi två märker jag tydligt att han saknar stimulans. Jag känner att jag inte riktigt räcker till. Bäst är de dagar då vi träffar folk, och har mycket att göra. Men så är det ju inte alla dagar. Så därför tror jag faktiskt det kommer att vara riktigt nyttigt för honom att ha mera folk omkring sig några timmar om dagen. Och det blir inte så långa dagar nu i höst, och det känns bra. Conny kommer att föra honom på morgonen, eftersom jag börjar redan 7.30. Och så kommer jag att hämta honom vid 14.00 tiden, lagom till att han vaknar från dagsvilan. Så det blir egentligen bara några timmar på förmiddagen som vi ifrån varandra (om man räknar den stund han är vaken).

Men det skär ändå i mammahjärtat när jag tänker på att jag inte kommer att kunna vara där för honom när han slår sig, är trött och grinig eller annars bara behöver mig. Och han är faktiskt lite mammig av sig. Det blir väl kanske så när det bara är jag som varit hemma med honom. Men jag tror ändå att det är jag som kommer att ha svårast med denna omställning. Jag känner mig både nervös och förväntansfull. Och har lite magont. Ungefär som inför första skoldagen.

Samtidigt bävar jag för att börja jobba igen. Att prestera igen. Och hinna med allt annat på sidan om. En sambo som ska in på ryggoperation om tre veckor. Jasons storebror som behöver mycket stöd i skolan. Osv osv. Men jag vet. Det är ingen mening med att stressa upp sig i förväg. Det är bara att andas och ta en dag i taget.

Så det här var den här mammaledigheten. En ny höst väntar.