Mera träningstankar och en apa som liknar mig

Så här några dagar in i min utmaning börjar jag inse hur nyttigt detta är för mig. När jag skriver utmaning syftar jag alltså på utmaningen/experimentet jag skrev om i detta inlägg. Om ni inte orkar gå tillbaka så handlar det om att jag ska släppa kontrollen och alla måsten. Bara träna (och äta) som jag vill, när jag vill och OM jag vill. Tack förresten för alla kommentarer på det inlägget. Så roligt och nyttigt att höra andras perspektiv på träning. Enda som stör mig lite grann är att det var endast en som Inte tränar regelbundet som kommenterade. Tacksam för den kommentaren, men det skulle ha varit intressant att höra vad ni där ute som Inte är särskilt intresserade av träning har och säga. Inget ger mer perspektiv än att beblanda sig med oliktänkande.

Men tillbaka till det här med att vilja träna. Det är verkligen knepigt för en sån som jag. För när något är så i grunden inrutat i systemet är det inte helt lätt att veta vad som är ett sug efter att träna och vad som är ett sug efter känslan jag får för att jag tränar. Egentligen kan det vara samma sak, men ändå kan det vara helt olika saker. För det senare är också nära besläktat med känslan jag får när jag inte tränar. Det vill säga, jag känner mig dålig, lat, slarvig och jag tycker att "jag inte skött mig som jag borde". Den känslan är inte bra. Och den vill jag bort i från. Jag börjar förstå syftet med min utmaning.

Visst är jag lite rädd för att "tappa det". Att komma ifrån min ack så trygga och insnöade rutin. Men samtidigt tänker jag att det är bara två veckor det handlar om. Det kan jag leva med. Som jag skrev i inlägget jag länkade till ovan så är träningen så självklar att sannoliketen att den skulle försvinna ur mitt liv är så gott som obefintligt. Men jag ska verkligen göra allt för att slänga mina värderingar i i väggen, låta dem studsa tillbaka och se på dem med nya ögen. Och det som slår mig hårdast när jag gör det är frihetskänslan som kommer till mig. Jag får göra precis vad jag vill med min tid. Jag gräver djupt i mig och känner efter vad jag verkligen vill göra. Ibland är det att träna. Ibland är det inte alls det.

Utegymmet. Denna rodd var min favorit, så skön.

Hur ser det ut i praktiken då? I helgen släppte jag för första gången tanken på om och vad jag borde träna, och tog dagen som den kom. Det första som kom till mig var suget att testa springa igen efter många månaders paus. Men förutsättningarna var inte de bästa för på lördagen var jag så sjukt mör i kroppen efter mitt träningspass i torsdags. I benen var det mest skön träningsvärk men i magen var det en sån där inte så bra värk. Det var sån som påminde om att mitt bäckenbottenstöd är helt hundra ännu. Så ingen löpning på lördag. Men på söndag gav jag mig iväg på en liten tur. Och ja, det var riktigt skönt. Avslutade löpturen på utegymmet här i närheten, och det gillade jag verkligen. Magen kändes inte helt hundra på söndagen heller, framförallt inte efter löpningen. Men sen höll jag Somamind på kvällen, och efter det släppte det onda faktiskt. Idag tänkte jag att jag troligtvis skippar träningen, för jag hade inte lust helt enkelt. Och när jag märkte att nattningen drog ut på tiden så släppte jag alla tankar på träning. Och så somnade jag! Brukar aldrig hända när jag nattar. Men det har nog att göra med att jag slappnar av på ett annat sätt nu. Brukar tvinga mig att hålla mig vaken för att se hur mycket klockan är när han somnar, kanske jag hinner/orka sticka iväg till gymmet? Men det var det inte tal om ikväll.

Ska som sagt bli intressant att se vad dessa två veckor för med sig mer för tankar och känslor. Lovar att uppdatera er. Nu till rubriken, nedan ser ni hur det brukar se ut när mamma ska stå på händer. Då ska Jason också. (Fråga inte om hjälmen, den har varit på hela kvällen, vet inte varför!?)

En apa som liknar mig!