onsdag 9 november 2016

Tar det aldrig slut?

Det känns liksom lite fel att skriva om något annat än det tragiska som hänt i världen idag. Men samtidigt känner jag att det mesta är sagt och det finns inget jag kan göra för att ändra det som skett. Tycker bara det är sorligt.

Så jag återgår till min lilla bubbla av i-landsproblem. Vi har en tuff vecka på gång igen. Storebror är här och det är mycket i skolan för honom även denna vecka. Men känns som att vi alla är lite bättre förberedda nu. Och som att vi har bestämt att vi ska lyckas bättre, med mindre stress och mindre frustration. Vi gör vårt bästa iallafall, hela familjen, och kämpar på.

Jag har kommit på mig själv att fundera en hel del på tiden innan barn på sistone. Alltså innan Jason. Jag måste erkänna för mig själv att jag inte njuter fullt så mycket av småbarnstiden som jag trodde att jag skulle göra. Och det gör mig lite ledsen. Alltså jag älskar förstås Jason massor, han är det bästa som hänt mig. Och jag ångrar inte att vi fick barn. Absolut inte. Men jag känner en längtan efter små luckor där jag kan ta hand om mig själv mera.

Det känns som om jag lever i en tid av väntan just nu. Väntan på att allt ska bli lite bättre. Att Connys rygg ska bli bättre så att vi kan dela på omvårdnaden av Jason igen. Att den mörka tiden ska vara förbi. Att vi ska hitta vårt permanenta hem. Att Jason ska bli lite större så att han förstår vissa sitationer bättre (även om en del av mig inte alls vill att han ska bli större). Och framförallt, att jag ska hitta motivationen och tiden att satsa mer på mig själv igen.

Jag försöker acceptera faktum, att saker och ting är som dom är nu, och jag måste lära mig leva i de omständigheterna och göra det bästa jag kan. Det är en tuff höst vi lever i just nu, och det visste vi på förhand. Men den känns som att den aldrig tar slut! Det är väl den tuffa hösten som gör att jag finner mig själv i tankar om hur livet var innan jag blev mamma. Men egentligen, varje gång jag tänker tillbaka till det så kommer jag förr eller senare ihåg den saknad och tomhet jag kände innan vi fick Jason. Jag kommer ihåg att känslan av att livet inte var komplett. Jag kunde helt enkelt inte tänka mig ett liv utan barn, det fanns inte på kartan.

Men bara för att man önskar sig något behöver det inte betyda att det känns lätt och smärtfritt efter att önskan gått i uppfyllelse. Jag kunde ju inte veta att Connys rygg skulle bli helt söndertrasad (ja, ortopeden sa faktiskt att han inte borde ha kunnat gå så som det såg ut i hans rygg). Man kan inte veta vad som väntar helt enkelt. Men om sex veckor vänder det, då går vi mot ljusare tider igen. Och det jag har en stark känsla av att allt kommer att falla på plats i takt med att ljuset återvänder.



Vår älskade guldklimp blev 1,5 år igår.
Jag vill både stanna tiden och spola fram när det är som tyngst.
Fast jag vill inte spola fram, 
jag vill lära mig att njuta av varje minut.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar