Där jag inte passar in

I den finlandsvenska bloggvärlden handlar det mesta om nomineringar och röstning just nu. Det nalkas Gala 2016. Chansen för finlansvenska bloggare (och andra medieprofiler) att få cred för allt jobb man lagt ner under 2016. För första gången har jag en liten susning och vem och vad det handlar om, för när jag började blogga mer flitigt i våras började jag också läsa en hel del andra finlandssvenska bloggar. Lista på vilka jag läser så gott som dagligen finns numera även på bloggen (till höger när du scrollar ner).

Tillbaka till Galan 2016. Den stora dagen är 19 november och festen hålls i stadshuset i Vasa. Nu har jag inte en chans att gå, så jag har inte tänkt desto mer på det. Jag tycker alla som blivit nominerade förtjänar sin plats och jag önskar dem lycka till. Jag tycker det är fint att Galan ordnas. Som bloggare ger man massor av sig själv. Inte alltid självklart att man får så mycket tillbaka, i förhållande till hur mycket tid man lägger ner.

I mitt stilla sinne undrar jag, kommer det någonsin att hända mig? Jag tror inte det. Men samtidigt, jag kanske inte kan kräva det heller. Jag är så way behind. Jag passar inte in helt enkelt. Men sen igen tänker jag, vad gör det? Har jag någonsin passat in. Svar nej. Jag kommer ihåg i gymnasiet, ja, redan i högstadiet. Jag hade redan då hittat mina guldkorn till vänner, lyckligt lottad som jag är. Vi kände nog alla att vi inte riktigt passade in någonstans. Så vi gick vår egen väg. Vi hade hittat varandra, och det räckte. Vi behövde inte passa in, för vi var inte hippa eller populära. Men vi var bra ändå. Och samma gäller nu. Jag kommer troligen aldrig att bli en av svenskfinlands största bloggare (det finns typ en miljon som bloggar känns det som, så då finns det åtminstone tusen som är bättre än mig), men det är okej. För jag är bra ändå. Och senast iförrgår var det en på gymmet som sa att hon blivit berörd av det jag skriver. Och det värmer så enormt. Och det ger mig allt jag behöver för att fortsätta knappra på tangenterna.

Sist och slutligen handlar det inte om att passa in eller inte passa in någonstans. Så länge man känner sig hemma någonstans. Och hemma, det är du när du är omkringad av människor som du inte skulle välja bort hur många val du än står inför.

Jag skulle aldrig välja bort de som kan skriva något så här fyndigt. Detta är evenemangsbeskrivningen till gängets träff i Stockholm för några år sedan.

Detta blir ett uppsluppet sammanträde, naturligtvis med strikt ickepraxis. Denna gång i Stockholm. Det är specifikt nog för de inblandade. Program: framförallt yster samvaro, ohämmat spenderande av skrala slantar, hängivet frossande av livsmedel och dryck samt valfritt genomförande av ogenomtänkta inköp. Helt enkelt oförskämd livsnjutning och sinnlighet. Klädsel: helst.

Så blev det också. Några av de bästa. Stockholm 2013.