Att få vad man förtjänar.

Man får vad man klarar av! Inte vet jag om det direkt är ett vedertaget uttryck, men det är iallfall något folk brukar säga ibland. Och jag tror att det ligger någon sanning i det. Vissa människor går genom livskriser gånger flera och reser sig som askan ur elden. Min sambo till exempel. Medan jag känner att en livskris är farligt nära när klockan är 8.37 på morgonen och Jason är grinig och ledsen och vrider sig som en mask när jag försöker sätta på honom ytterkläderna som borde varit på för minst fem minuter sedan. Svetten lackar och jag vet att jag har samma situation men omvänd att vänta ca 7 minuter senare när jag lämnar på dagis OM de ska vara inne och ytterkläderna ska av. Det är ett enda sjå, detta som kallas livet. Och i dessa stunder känner jag att detta är precis vid gränsen av vad jag klarar av. Om det faktiskt är så att man får vad klarar av, så tror jag också att man blir testad så gott som dagligen.

Jag har inget att jämföra med, men när jag ser till min omgivning så tror jag att vi har fått en son som i vissa avseenden varit väldigt lättskött och i andra avseenden helt omöjlig. De där beteendena som är lite mer omöjliga har visat sig ungefär det senaste halvåret. Och det är nästan så att jag skäms när jag är i en butik eller ute på stan och ser ett annat barn som får något utbrott och jag tänker "tack, och lov, det är inte bara oss det händer!". Är det någon form av trotsålder eller är det bara sådan han är? Vet ej. Men han är definitivt inte av den lugna, stillsamma sorten. Han har temperament och vilja. Men däremellan kan han vara så sjukt mysig och glad och strålar som solen själv. Och far på som en tok. Och så vänder det på några sekunder och jag undrar för femte gången den veckan vad grannarna tänker när de återigen hör ett skrikande barn i trapphuset (för enda sättet att få in honom var att bära upp honom mot hans vilja). Då kan jag undra om det är detta jag förtjänat? För att ångra mig sekunden senare.

För andra dagar och stunder tänker jag att jag fått mycket mer än jag förtjänar. Och jag känner en tillit till framtiden och att det kommer att gå bra för vår temperamentsfulla, spralliga och busiga son. Och jag tackar Amanda för ett återigen insiktsfullt och välbehövlig inlägg. Hon skriver att man alltid är förälder på heltid, oberoende om man har ett eller två, fem eller åtta barn. Och det gav mig en tröst i min ibland alltför kaotiska vardag. För runt mig är det rätt så vanligt att barn nummer två väntas i dessa tider, när det första barnet närmar sig två år. Och jag kan ärligt säga att jag vet inte hur i hela friden jag skulle fixa något sådant. Men vissa klarar det, andra lär sig klara det. Jag är imponerad. Jag har iallafall fått det det jag klarar av. Just nu och just och just. Och jag har fått det jag förtjänat. Och mer därtill.