Vårt första år. Del 4: 9-12 månader

Då var det dags för den sista och avslutande delen i denna följetong. Herregud vad ett år går snabbt, kan jag bara konstatera. Det låter så uttjatat att säga och höra att man ska njuta av spädbarnstiden, men det är nu jag verkligen förstår vad folk menar. För visst är det krävande, extremt mentalt påfrestande stundvis och dagarna kan ibland gå väldigt långsamt under en jobbig fas. Men sen är det ju så, framförallt när det kommer till jobbiga faser. Det är nu man inser att allt egentligen varar en kort period. En droppe i havet när man ser till helheten. Även om man inte ska förringa de där faserna, för när man är mitt upp i det så känns det verkligen som jordens undergång. Och så kan det fortfarande kännas. Jag hade senast för någon dag sen en sådan stund, då jag trodde jag skulle gå sönder av frustration, otillräcklighet och en oförmåga att trösta. Men då är det tur att man är två föräldrar, så att den andra kan ta vid när den ena inte fixar stunden mera. Om den andra föräldern bara är tillgänglig just då, det är ju inte alltid så. Men tillbaka till vårt första år, och de sista månaderna av det. Varsågoda!

9-10 månader

Jason
När Jason var 9,5 månader reste vi äntligen iväg från vintermörkret till vårt andra hem och solen på Gran Canaria. Innan resan var Jason lite småförkyld och höll på att peta sig i öronen hela tiden så jag var några gånger till hälsocentralen eftersom jag var rädd att han hade fått öroninflammation. Så där lagom till flygresan. Men så verkade inte vara fallet, det var högst antagligen vaxet i öronen som kliade. Flygresan gick i det stora hela bra, han verkade inte alls besvärad av lock i öronen. Och visst, det var lite tufft att hålla honom nöjd under resan, han hade ju ganska stort behov av att röra på sig redan här. Men det gick ändå rätt så smärtfritt, 5,5 timmar är ingen omöjligt tid lång tid när man ska underhålla en bebis. Väl framme njöt vi alla av värmen och solen till fullo. Vi lyckades skydda sonen från solens heta strålar genom uv-dräkt, solkräm med solskyddsfaktor 50 och keps. Även om det sistnämnda var en kamp redan här (nu har det bara blivit värre). Så resan var en lyckad företeelse, och mycket välbehövligt. Dock drabbades vi alla av både förkylningar och magbobbor när vi kom hem. Så några dagar efter hemkomst upplevde vi sonens första spysjuka och jag kan bara säga...jag hoppas verkligen det tar länge innan vi behöver vara med om det igen! Det var så hemskt att se honom så sjuk, även om jag ändå tyckte att han tog det förvånansvärt bra. Men det gör ont i mig bara jag tänker på det. I övrigt var det lite si så där med både sovandet och ätandet under den här perioden, och han man såg att han "slankade till sig" lite grann här. Men inte så att det skulle ha varit någon fara, han hittade snabbt aptiten igen och blev sitt normala goa jag, med vecken på plats igen, haha.

En riktig semesterfirare!

Och som sagt, ingen badkruka. 

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Det var, som jag skrev i mitt förra inlägg, en obeskrivligt skön känsla att ha hittat kontrollen igen. Jag åt bra, jag tränade nästan dagligen (även om det var rätt så korta pass), och jag gick mina promenader dagligen. Oftast både på morgonen, dagen och kvällen. Jag har stegräknare på telefonen och även om den ljuger lite och plussar på lite steg så hade jag som mål att gå drygt 10 000 steg varje dag. 11-12 000 steg försäkrade mig om att jag åtminstone hade gått det nödvändiga. Vet inte varifrån jag fått just 10 000 steg, men har väl hört nånstans att det är det man ska gå varje dag för att få ut någon hälsoeffekt?? Hur som så gav det, plus förstås den ack så viktiga kosten och gymträningen, de resultat jag suktat efter i månader. Livet blev plötsligt lättare att leva. Jag kände att jag började trivas lite bättre med mig själv. Vissa kläder började gå på mig igen. Jag hade bättre ork, och ja, livet var helt enkelt lite roligare. I och för sig nådde jag inte riktigt mitt mål till resan, men jag gick i alla fall ner ca 6 kg och tappade 6,5 cm i midjan på 7 veckor. Så jag var nöjd med mitt resultat så långt. Dock kan jag ju tillägga att jag ändå inte kände mig helt bekväm i bikini på resan. Jag hade trots allt en hel del kvar ännu, en bra bit till det jag anser vara min trivselvikt. Det vill säga, den form som jag trivs bäst i.
 

Formcheck en veckan innan resan. Kände
mig ganska nöjd här.

10-11 månader

Jason
Oj den här vildingen. Har var överallt i den här åldern, på en och samma gång kändes det som. Inget underhöll honom någon längre stund, han stod (med stöd) överallt och drog ner allt han kom åt. Röjde runt som en galning! Var också helt tokig i att bita och tugga på allt. Alltså jag menar verkligen ALLT! Och sen var han i nån period här också extremt grinig och mammig. Ingenting var bra. Sömnen var också lite si så där. Och sen när han blev så lös i magen att det blev en dusch vid varje blöjbyte förstod jag. Förbaskade tänder! Det var 4 stycken bakre tänder som kom på en och samma gång, och det var verkligen en pärs! Som tur var han stundvis sitt vanliga charmiga jag, och på nåt vis tog vi oss igenom den här perioden också.

En 10 månaders teaterapa.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Efter resan hade som sagt sjukstuga i vårt hus. Det var en period då ingenting var som det skulle. Sen så småningom hittade jag tillbaka till rutinerna gällande träning och promenader. Och den mörkare nyans på hudton som jag fått under resan bidrog till att jag kände mig rätt så fräsch här en tid. Men jag hade svårt att motivera mig till att hålla kosten, och det är ju där i resultaten sitter. Det gamla vedertagna uttrycket "abs are made in the kitchen" stämmer allt för väl. Men jag fortsatte ändå min resa neråt rent viktmässigt, även om det gick låååångsamt.

Som mamma hade jag en period här då jag trodde jag höll på bli tokig. Sonen kunde vara så krävande, dessutom hade han hade blivit rejält tung och stor vid det här laget. Och även om han tog sig fram så gick han ju inte ännu, och stod inte heller utan stöd, så det innebar en hel del kånkande. För att inte tala om blöj- och klädbyten som började bli en riktig prövning, både för tålamodet och fysiken. Sambon hade fortsättningsvis väldigt ont och det var inte så lätt att få till träningen. Varje dag var jag/vi tvungna att överväga om han kunde ha sonen så att jag skulle kunna fara och träna. Hur vi än vände och vred hade vi rumpan bak. Jag ville ju inte att sambon skulle få mer ont, samtidigt som jag verkligen behövde träningen- det var mitt andningshål, mitt sätt att överleva en tuff dag. Utan träning blev jag en sämre mamma. Men oftast fick vi ihop det ändå, på något sätt. Men det var en tuff vår, på flera sätt.

Ett unikt tillfälle, då vi var och gymmande
TILLSAMMANS! Har inte hänt många gånger
det senaste året. Mommo var barnvakt.

11-12 månader

Jason
När Jason var 11 månader och 4 dagar stod han för första gången utan stöd. Vi trodde det skulle ta länge innan han började gå, men redan 2 veckor senare tog han sina första stapplande steg. Sen skulle det komma att ta nån vecka till innan han faktiskt började gå ordentligt. Och fortsatte att röja runt, det gjorde han minsann. Sov också ganska dåligt ibland, troligen på grund av gåendet. Tänderna fortsatte spricka igenom och vid 1 år han han (nästan) 16 tänder, åtminstone om man räknar dom som var på väg upp. Men en sådan charmplutt till son vi fått. Det märktes bara tydligare för var dag. Han spexar och spelar teaterapa. Men endast med dom kan känner sig bekväm med. Han är reserverad mot folk han inte känner så bra, har aldrig tyckt om att främmande människor kommer och petar på honom. Vissa kan han acceptera, men långt ifrån alla. Det har varit så härligt att följa hans personlighetsutveckling under det första året, och jag ser framemot allt vi har framför oss.

"Ralf the röjer" som han också kallas ibland.

Mammas bananplätt/pannkaks gegga är mums
ska ni veta!

Mått vid 1 år: 12,5 kg och 80, 7 cm.

En 1-åring som skiner ikapp med solen.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Ja, vad ska jag säga. Det känns som att jag upprepar mig lite grann här. Jag fortsatte träna och gå mina promenader de flesta dagar, men fortsättningsvis lyckades jag inte riktigt hitta motivationen till att sköta kosten alla dagar. Så det gick som det gick. I det stora rörde jag mig långsamt mot mitt mål, men ibland stod det helt still. Men att ha skrivit denna följetong har varit väldigt nyttigt har jag märkt. För jag har kommit fram till en hel del insikter. Om mig själv framförallt. Och hur jag ser på mig själv. Jag har flera inlägg i huvudet som har skapats under denna process. Och jag ska dela med mig så fort jag får formulerat mina tankar i skrift.

Till slut kan jag bara konstatera det som alla mammor innan mig redan konstaterat. Att vara mamma är ett 24 h jobb utan rätt till betald övertid, sjukfrånvaro och semester. Men ja, jag skulle göra det igen. Vilken dag som helst.

En av otaliga morgonpromenader.
Lite äldre, lite klokare, lite tröttare än för
ett år sen. Men också så mycket rikare, på alla
sätt som räknas.

Vårt första år. Del 3: 6-9 månader

Efter en lång paus (läs: är mitt i semesterfirandet) är jag tillbaka och ska ge er fortsättningen på vårt första år. Jag har dragit mig lite just för detta inlägg, för det var nog den tyngsta perioden för mig, om man bortser från den allra första tiden. Men jag ser det som gratis "terapi" att tänka igenom hur det var och skriva av mig.

6-7 månader

Jason
6 månaders dagen inföll lämpligt nog på farsdag och vi firade mina två finaste med presenter på Föglö. Jason utvecklades snabbt. Han var ivrig att börja ta sig upp från golvet men än hade han inte kommit underfund med kryptekniken. Det blev med något slags plankstående där fötterna bara gled iväg. Jag måste erkänna att jag inte riktigt kommer ihåg hur det var med mat- och sovrutiner och med humöret här (tänk vad snabbt man glömmer!!), men jag kan tänka mig att det uppstod en hel del frustration i och med att han höll på att lära sig krypa och det var tänder som hela tiden sprack igenom. Men i det stora hela var han en ganska glad prick. Har faktiskt skrivit en inlägg om exakt hur det var runt 6 månader, läs det här om ni är nyfikna på mera.

Far och son på 6 månaders dag och farsdag.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
När jag sitter här och skriver det här inlägget, det är mitten av juni och så obeskrivligt ljust, är det nästan omöjligt att föreställa sig det mörker som hägrar i november. Men jag kommer ihåg. Och 2015 var november lika mörkt som vanligt. Om inte mörkare. Jag hatar verkligen den månaden. Denna november råkade det sig så att katten blev påkörd, sambon ryggont förvärrades rejält och jag var bara...slut. Jag kommer ihåg känslan av att gå omkring i ett grått dis. Varje dag var den andra lik. Och inte på ett bra sätt. Jag hade svårt att känna glädje trots att jag hade allt jag önskade mig. Men dagarna gick, vi tog oss igenom den tyngsta tiden på året på något sätt. Och jag blev fortsättningsvis starkare i gymmet. Gjorde bl.a personbästa i marklyft på 100 kg. Att nöta på med basövningar gav verkligen resultat. Jag kände mig starkare än jag gjort på flera år. Trots att jag fortsättningsvis var löjligt missnöjd med min spegelbild. Men jag orkade inte riktigt bry mig, huvudsaken var att kroppen repat sig från förlossningen och jag kunde träna som innan graviditeten. För jag kommer ihåg att jag just i det här skedet tänkte att "oj, vad jag var instabil i början trots att jag då trodde att jag repat mig ganska bra". Det var en enorm skillnad på känslan i kroppen här jämfört med 2-3 månader efter graviditeten, då jag började träna på riktigt igen.

Jag nöter på med mina basövningar.

7-8 månader

Jason
När Jason var dryga 7 månader lärde han sig krypa! Nu hade vi verkligen ingen liten spädis längre. Och han åt fortsättningsvis bra, det har han gjort hela tiden, och växte så det knakade. Vi trodde ju att han skulle stanna av lite i viktuppgången när han började krypa, men inte denna pojke. Jason firade sin första jul ute på torpet på Föglö, och det var verkligen en lyckad helg. På själva julafton sov han lagom en stund på kvällen innan julmiddagen, och sken sedan som en sol och höll låda ända till klockan 23. Favoritjulklappen var mjukisen Dadda från Babblarna. Resten brydde han sig inte så mycket om. En glad kille för det mesta fortsättningsvis. Det som började krångla lite här var nattningarna. Nu när han lärt sig krypa kunde han vara helt hopplös att få att ligga stilla när han skulle sova.

Första julen och första julklappen.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Som sagt så var den allra värsta tiden förbi nu. Jag kände mig fortfarande obekväm med mig själv och i min kropp, men någonstans började viljestyrkan gro ett frö i mig igen. Jag var inte riktigt på gång ännu men jag kände att det höll på att vända. Som mamma var det stundvis väldigt tungt, stundvis väldigt roligt. Det var härligt att se sonen utvecklas och lära känna honom mer för varje dag. Samtidigt hade sambon som sagt ryggvärk från h*ll och kunde inte hjälpa till mycket. Träningen fick anpassas till sonens sovtider. Som tur sov han mycket på dagen här ännu. 2-3 pass var standard. Jag nötte på och runt nyår bestämde jag mig. Det var dags för förändring.

Vår älskade tomtenissse.

8-9 månader

Jason
När Jason var 8 månader flög vi till Österbotten för att hälsa på moffa. Resan gick bra, det var skumpigt och skönt att flyga med de små flygplanen, så sonen sov sött. Jason var lite blyg i detta skede, men oftast gick det bra ändå, om mamma var med. När Jason var 8,5 månader slutade jag amma. Eller egentligen var det Jason som slutade intressera sig för bröstet och jag tyckte det var lämpligt att sluta då. Så det gick smärtfritt. I övrigt kröp han omkring som aldrig förr och hade även börjat dra sig upp överallt. Eftersom han ännu inte var så stadig på benen så resulterade detta i att han ramlade rätt så ofta och slog i sig överallt. Så i denna period var blåmärken och bulor mera regel än undantag. Nattningarna var fortfarande en hopplös företeelse. När han skulle sova fick jag hålla om honom så att han inte kunde vända och vrida sig för då skulle han upp och krypa, gick inte att stoppa honom. Det var nog under den här perioden som jag oftast tappade humöret under nattning. Frustrationen kunde vara enorm när jag hållit på en timme utan lyckad utgång. Och inte blev det bättre när pappa försökte heller. Tur att det bara var en fas (som allt annat). Runt den här tiden möblerade vi om i sovrummet och Jason började sova i egen säng, oftast hela natten. Han vaknade 1-2 gånger per natt och fick då ersättning. Att få honom att somna om utan flaska har aldrig lyckats.

Mer vild än tam. Ett riktigt busfrö.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Fröet som hade börjat gro i mig i december fick nu ordentlig växtskjuts och jag hade ett mål i sikte. Vi skulle på resa på sportlovet och med ett mål så pass nära fick jag ny energi och viljestyrka. Att sluta amma gjorde också sitt. Även om jag tyckte om att amma och det var lite sorligt att sluta så var det en slags lättnad att "få tillbaka" sin egen kropp, helt och hållet. Låter själviskt, men missförstå mig rätt. Det var underbart att vara gravid och sen att åtminstone delvis se att sonen växte med näring från mig, som min kropp producerade. Men det var också skönt att känna att jag fick vara helt min egen igen. Och det var nästan som att min kropp började fungera som den skulle när jag slutade amma. Det vill säga, det började äntligen hända något! Förstås, jag lade in en extra växel vad gäller träning, kost och promenader, och det gjorde så klart sitt. Men det kändes som att jag fick tillbaka kontrollen igen. Och jag kan inte i ord beskriva hur skön den känslan var.

 

Bestämd, beslutsam. Kände en segerkänsla här, under
en av mina många promenader.

 

 

 

Att se något med någon annans ögon

Så här mitt i min följetong om vårt första år ska jag flika in ett annat inlägg och lite uppdatering om nuläget. Jag och min mamma var i Nagu och hälsade på min syster några dagar förra veckan. Värmeböljan härjade där med och det blev fina dagar på stranden, förkylningar till trots. Jag och sonen fick utlåtanden av mina syskonbarn. "-Victoria är snäll...och Jason är lite tassig". Ur barn- och fyllmunnar kommer det sanningar sägs det, så det är bara att tro då.

Mammas pojke, verkligen ingen badkruka!
Skulle ha varit i vattnet hur
länge som helst om han själv fick bestämma.

Det var fina dagar, om än något intensiva. Att resa på en skärgårdsfärja med en 1-åring som bestämt sig att det där med dagssömn är lite små onödigt, det kan man inte slösa flera timmar på, utmanar uppfinningsrikedomen hos mamman. Och trappor är extremt roliga att klättra i, må hända att dom är branta och farliga, men det gör ju bara allt mer spännande! Nå, det gick rätt så bra ändå. Lite mer skärmtid med babblarna och dylikt än vad som normalt är okej fick tiden att gå lite snabbare. Däremellan tror jag vi snuddade på närmare 100 varv runt på den lilla färjan. Gå gå gå och gå lite till. Det är det som gäller nu.

Mamma och Jason finåker i den åländska skärgården.

Men nu till det som gjorde att jag bara kände att jag måste skriva detta inlägg. När vi var bort från ön råkade förstås min studiekompis från fysioterapi studierna, Lina från Linas blogg om träning, segla förbi, och stanna till på vår ö. Och när hon postat detta inlägg blev jag bara så otroligt nykär i Åland. Ni vet när man dag efter dag travar omkring i samma omgivningar, och ser samma saker. Även om man uppskattar det man ser så kan det inte hjälpas att man blir hemmablind. Men så kanske man får besök av någon vän som inte varit i ens omgivningar tidigare, eller som nu, när Lina lade upp inlägget med bilder från EXAKT de stigar/vägar jag rör mig i, dagligen. Det är där jag springer. Det är där jag går mina morgonpromenader. Och när jag fick se Åland genom Linas ögon (konstig metafor, men ni förstår vad jag menar), då blev jag så tacksam för att jag får bo just här. På vår något inskränkta men ändå alldeles fantastiska paradisö. Och när jag upptäckte vilka starka känslor denna ö väcker hos mig, då visste jag. Detta är mitt hem nu. På riktigt. Jag kommer aldrig att bli en äkta ålänning, och det är inte heller något jag eftersträvar. Jag kommer alltid att vara pampes i hjärtat. Men Åland är mitt hem. Punkt.

Vackra Mariehamn, vackra tullarns äng och Mariehamns äldsta byggnad på bilden. Bildkälla: http://www.linabjorkskog.com/

Vårt första år. Del 2: 3-6 månader

Min tanke var att skriva och publicera detta inlägg ganska direkt efter mitt förra inlägg om vårt första år. Men vi har haft "semester" i Nagu och det var inte den lugna varianten om vi säger så. Inte en minut har jag haft över för att blogga. Den lilla "lediga" vuxentid jag haft har jag umgåtts med min syster och min mamma. Jag ska berätta mer om vår Nagu resa i ett annat inlägg. Men nu. Del två av min följetong, varsågoda!


3-4 månader

Jason

När Jason var 3 månader tyckte jag att det hände mycket. Han var plötsligt inte längre en helt hjälplös spädis, utan numera en liten bebis. Med en helt egen personlighet. I dessa dagar kom även det första riktiga skrattet, och han började vända sig från mage till rygg. Dock blev jag lite förvirrad då han så där bara slutade sova ordentligt på dagen. Det var bara korta pass som gällde. Svaret fick jag en dryg vecka senare då jag såg att en tand (!) spruckit igenom. Extremt tidigt! Men han har ju hela tiden varit lite före sin tid. Vid dryga 3 månaders ålder hade Jason redan varit på två resor. Båda till Sverige. En till Sundsvall och en till Stockholm. Båda gick riktigt bra, han har hela tiden varit en lättskött bebis på det viset. Att resa har inte varit några problem.

Mamma och Jason på Degerby Jazz and Blues på Jasons 3 månaders dag.

I mammagruppen var det en som sa att vid 3 månaders ålder kan man börja ha mera rutiner, för då förstår dom att saker hänger ihop lite mera. Alltså om man har samma rutiner vid nattning t.ex. så skapar det trygghet. Visst försökte vi ha samma rutiner vid nattning osv, men gällande allt övrigt så tyckte jag det var väldigt svårt med det här ännu. Skulle komma att ta flera månader innan vi hade något som ens påminde om rutiner, åtminstone vad gällde sömn och mat. Ingen dag var den andra lik.

Mått: 6,8 kg och 63 cm lång 

Första risgrynen.

Jag, kroppen, knoppen och träningen

Äntligen "fick" jag börja gymma! Det var SÅ roligt! Det jag kommer ihåg att det jag hade mest problem med, förutom bålstödet som ännu inte var 100, så var mina axlar, vilket förvånade mig. Dom var så svaga. Så fokus i gymmet låg på ben, framförallt baksida och rumpa, och så axlar och rygg. Jag gick också på första SomaMove passet 3 mån efter förlossningen, och det var väldigt skönt även om det var grymt tugnt. Jag försökte springa lite smått också med kände sen att kroppen inte var redo för det ännu. 

Nu började jag känna mig lite tryggare i min roll som mamma, och jag började göra saker på egen hand med sonen. Små utflykter till Föglö till exempel. Det var en ganska bra period överlag här, även om tandsprickningen ställde till det lite.

4-5 månader

Jason 

Nu började ännu mer personlighet framträda hos lilleman. Han busade och charmade oss dagligen. Vid den här tiden hade jag varit utan min sköldkörtelmedicin i en månad, och plösligt började amningen fungera mycket bättre. Från att ha gett ersättning 5-6 gånger dagligen räckte det nu med 1-2 gånger. Men min nästintill helamningsperiod varade inte länge eftersom vi här började introducera smakportioner, och eftersom vi har en matglad son tog maten över allt större del i kosten. Åtminstone när vi närmade oss 5 och framförallt 6 månader. Jason började även på babysim när han var 4 månader, något som visade sig vara mycket populärt.

Fisken i (och under) vattnet.

Jason blev döpt i Föglö kyrka dem 12.9.2015, några dagar efter 4 månaders dagen. En mycket fin helg blev det, skrev om det här. 

Jason och moffa på Jasons dop.

Jag, kroppen, knoppen och träningen 

Träningen fortsatte med dom rutiner jag hade skapat. Jag märkte en Stor skillnad i kroppen när jag hade passerat 16 veckor efter förlossningen. Då försvinner mycket av relaxinet (hormon som gör alla leder mjukare) ur kroppen, vilket gjorde att jag kände mig betydligt stabilare och kunde ta i lite mera under träningen. Men sonen var tung och att amma och gå och bära honom gjorde sitt, så jag hade väldigt ont på vänster sida i rygg-skulderpartiet. Blev att söka sig till massör. Något jag inte gjort på flera år. Normalt brukar jag kunna träna bort de flesta krämpor.

Skönt att dom sover ibland. Tänk när jag ännu kunde lämna han på soffan.
Känns som en evighet sen.

5-6 månader

Jason
Jag kommer inte ihåg så mycket speciellt från att Jason var 5 månader. Allt rullade väl på antar jag. Tänderna ploppade upp, en efter den andra. Och tyckte inte tandsprickningen var speciellt jobbig här, fast det var förstås svårt att veta vad som var vad när han var gnällig. Han lärde sig rulla runt på golvet och tog sig fram på det viset, han var sällan stilla. Den tid som var tyngst på dygnet var kvällarna, då han var trött. Och så har det varit hela vägen, men har förstått att det är ganska vanligt.


När Jason närmade sig 6 månader gjorde vi en resa på tumis han och jag upp till Vasa för att hälsa på min stjärnor där. Det var lite speciellt eftersom vi är 3 stycken i gänget som fick barn 2015. Så vår träff blev lite annorlunda mot vad den brukar. Men otroligt kul var det att ses. Här var Jason ännu i sån ålder att det gick bra att resa med honom själv, även om jag var ganska nervös före då jag sku köra själv. Men som sagt, rätt så lättskött bebis här ännu.

Pappa och Jason myser på Föglö.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Hösten hade kommit till Åland nu. Men ännu gick det ganska bra, det var så vackert ute. Det skulle komma att bli bara tyngre ju mer vi närmade oss mörkret, men här kunde jag ännu njuta av den fina årstiden. Jag hade även en 21 dagars sockerutmaning i oktober. Jag tog bort allt onödigt socker, som godis, kakor, läsk osv. Men jag åt annars normalt. Så det hände inte här heller något mycket med varken i spegelbilden eller på vågen, och jag kände mig fortfarande väldigt obekväm. En liten tröst var att vi närmade oss vintern och jag kunde gömma mig i stora kläder. Dessutom hade jag nått någon form av acceptans gällande min mammakropp. Jag kände mig helt enkelt tvungen, för vid det här laget hade jag insett att det kommer inte att gå snabbt, det kommer att ta tid att komma tillbaka till något slags normalläge, åtminstone för mig. För vissa går det snabbare, för andra tar det betydligt längre. Amningen hjälpte mig inte ett dugg på vägen, snarare tvärtom kan jag konstatera nu i efterhand. Nå, jag klarade iallafall min 21 dagars utmaning, och belönade mig med ett välbehövligt frissabesök. Och träningen gick bra, jag blev bara starkare och starkare.

Kände mig i helt okej form här faktiskt. Jag hade en kort period där
på hösten som jag kände att jag var på väg åt rätt håll, rent formmässigt.
Sen skulle det komma att gå lite bakåt igen innan det gick framåt.

Vårt första år. Del 1: 0-3 månader

Jag har, som ni kanske redan vet, länge tänkte skriva följande inlägg. Men jag har dragit mig för det för jag vet att det skulle komma att vara rätt så tidskrävande. Men som med allt som ska bli färdigt någon gång så är det bara att börja.

Tanken har kommit till mig under våren. Att när Jason blivit 1 år så vill jag sammanfatta hur det första året varit för oss. Dels vill jag berätta om hans utveckling, för jag har varit rätt så dålig på att skriva ner vad som hänt vid olika månader. Iallafall inte på något strukturerat sätt. Och det är ju så kul att kunna titta tillbaka och läsa om det senare. Och så vill jag också, för att det ska bli lite mer intressant för er, berätta om hur jag som mamma upplevt det första året, alla känslor som kommit och gått. Svåra och stora och lätta och behagliga.

Dessutom handlar den här bloggen till viss del om träning, eftersom träningen och kroppens funktion (hint; nu vet du varför jag är fysioterapeut) är det största intresset i mitt liv, i viktighetsordning strax efter familjen. Träningen är min livslina när allt känns för jävligt. Den är min energikälla en tung eller seg dag. Den är min väg tillbaka till mig själv. Och att genomgå en graviditet och lära sig acceptera sina fysiska begränsningar både under och framförallt efter graviditeten har varit en enorm utmaning för mig. Så jag vill också dela med mig av min resa, från den första slappa trasdocke-tiden efter förlossning till den starka kropp jag håller på bygger upp igen.

För att det inte ska bli allt för maffigt så har jag valt att dela upp året i 4 delar.
Så del 1, varsågod. Håll till godo!

0-1 månader

Jason
Jason föddes fredagen den 8 maj 2015 kl. 7.21. I det stora hela gick det ganska bra. Förlossningen var ganska tuff, men Jason visade sig vara en stark pojke som repade sig snabbt trots att han inte skrek de första 9 minuterna han var ute. Förlossningsberättelsen kan ni läsa här. På fredagen på dagen låg han och tittade på mig när jag sov (berättade pappa när han kom tillbaks till BB efter att ha varit borta nån timme). Tydligen ville han granska sin nya omvärld innan han själv kom till ro och somnade. Amningen kom igång efter några riktigt hemska nätter på BB, men efter några dagar konstaterade vi att min mjölk inte räckte till. Vi gav ersättning första gången en vecka efter han föddes och lättnaden över att han äntligen var nöjd var oerhörd. Jag höll dock amningen vid liv och delammade hela tiden, ända till 8,5 mån.

Födelsemått: 4080 g och 52,5 cm

Min första morsdag.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Först tyckte jag att jag återhämtade mig ganska snabbt. De allra första dagarna. Men ganska snabbt insåg jag att jag egentligen kände mig väldigt obekväm i min egen kropp. Jag vill inte gå in på detaljer, men det handlade om detaljer som jag inte var förberedd på, men som är helt naturligt efter en förlossning. Sen hade jag förstås som alla andra mammor ordentligt ont i ungefär 1 vecka efteråt. Och det kändes som att ingenting "satt på plats". Men längtan efter att börja träna igen fanns där från dag 1. Mest för att jag ville bort från det som just då kändes som en totalt främmande kroppshydda. Jag började dock lugnt med mamma-mage appen (rekommenderas!) och promenader. När det kommer till känslostormar och babyblues kan ni läsa om det här.

1-2 månader

Jason
När Jason var ungefär 1 månad flyttade vi vårt pick och pack till Föglö för sommarsemester. Äntligen var även pappan i huset ledig. Jag har inget att jämföra med så jag har svårt att säga om Jason var en skrikig bebis, en lugn bebis, en livlig bebis. Ja ni förstår. Men jag skulle säga att han var nånstans mitt i raden. Helt normal med andra ord. Han åt massor och verkade hungrig mest hela tiden. Så att amma/ge ersättning var tredje timme var inget som fungerade för oss. Kanske vi tolkade hans signaler fel nångång också, inte så lätt att veta. När han var 1 månad sov han fortfarande ett ganska långt dagspass, och några kortare. Plus ett längre på natten. Vi samsov så jag tyckte inte det var jobbigt att amma på natten. Vi somnade om tillsammans. Det var väldigt mysigt.

Jason 1,5 månad.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Jag kommer ihåg frustrationen över att känna mig så begränsad när det var sommar och semester. Jag tyckte att sambon kunde fortsätta sitt liv som vanligt och fick vara ute, medan jag satt inne och ammade när solen sken. Men det var gräs som sku klippas, hus som sku målas osv osv. Så det blev lätt den fördelningen. Men vi försökte nog byta om lite också så att jag kom ut och måla nångång. Men när dom är så här små så är det mest mamma som gäller, går inte att bortse från det. Fick trösta mig med tanken att ju äldre dom blir, desto mer ansvar får pappa ta (längtade redan då till sommar 2016).

Gällande kroppen så hade obekvämheten kommit till en ny nivå nu. Det var sommar och kläderna rök, och även om vi bara var på stugan och jag inte borde ha brytt mig så ville jag inte tro mina ögon när jag såg min spegelbild. Och inga shorts eller dylikt gick på mig. Jag försökte vara förlåtande mot mig själv, men det var inte lätt. Och suget efter sött, salt, allt, var enormt! Jag hade gått ner ganska bra första veckan efter förlossningen men genast jag slutade helamma började vikten trava uppåt igen. Och på stugan vägde jag mig inte alls, men här hände det garanterat en hel del. Dessutom var jag förkyld en vecka, och kände mig allmänt svag. Jag började göra lite små övningar utöver mammamage-övningarna, och försökte komma mig iväg på längre promenader. Men motivationen var dålig, jag ville bara vara stark och i form NU, hade inte tålamod att vänta på att kroppen skulle repa sig, även om jag visste att jag måste skynda långsamt. Nej, detta var ingen bra period rent fysiskt.

2-3 månader

Jason
När Jason var 2 månader var vi tillbaka i stan. Han var en ganska stadig bit redan här, både rent storleksmässigt och stark i sin egen kropp. Redan nu började han bli ordentligt stadig i nacken. Och har var väldigt vaken och "med". "Leenden" kom med jämna mellanrum och han kommunicerade mycket med oss redan här. Han byggde bara större och större bon i våra hjärtan. Kommer inte riktigt ihåg hur det var med sömnen här, men tror att det gick ganska bra här ännu. Men tror inte han sov riktigt långa dagsturer längre. Inte 4 timmar som i början. Vi försökte njuta av sommaren i stan så mycket det gick, men visst, vi var även här ganska begränsade. Det var ganska tungt också att vara ensam med Jason hela dagarna, efter att ha varit van att ha tillgång till pappa i en månad.

Middagsvila på 2-månaders dagen.

Jag, kroppen, knoppen och träningen
Ungefär samtidigt som jag kände en liten hopplöshet över att inte riktigt komma igång ordentligt med träningen kom min förra kollega, pt med numera eget företag, ut med ett erbjudande om 6 veckors pt-online. Och jag hoppade på tåget. Jag fick in rutiner för träningen, följde kostschema (i viss mån iaf) och vågade börja träna "på riktigt". De första veckorna körde jag mest hemmaträning i cirkelform, det var enkelt och gick snabbt att göra, men var ändå utmanande. Sen kombinerade jag detta med promenader med jogg-intervaller, för att utmana pulsen lite. Det var skönt att komma igång och få in rutinen igen. Dessutom började jag gå på gruppträningspass, anpassade för gravida och nyblivna mammor, och det var verkligen jätteskönt! Jag började känna igen mig själv lite grann, "hon som tränar", även om det hände mycket lite med våg och spegelbild. Men jag blev lite lite starkare för varje dag.

Jag kör min cirkelträning på altanen när sonen sover. Inte illa trots allt.

Fortsättning följer...

5 saker jag älskar med sommaren!

När man så här på en av sommarens allra första Riktiga dagar går ner på stan i bara sommarklänning och det nästan är för varmt ändå kan jag inte låta bli att jubla inombords. Den är här nu!!! Den efterlängtade sommaren. Och jag började fundera på vad jag njuter mest av under denna fantastiska årstid. Okej, lite inspirerad av Linns inlägg var jag också. 

1. Morgondopp och kaffe på stugan.

Det finns inget, absolut Inget som slår ett morgondopp i ett spegelblankt hav efterföljt av nybyggd espresso på bryggan. Det är billig lyx. Det är mitt helhetskoncept för lycka.

2. Alla dofter

Dofter påverkar våra känslor oerhört, det är ju knappast nån nyhet. Att gå ut en sen försommarkväll och överlumpas av tusen och en dofter är nästan lite mäktigt. Eller den svårslagna doften av hav. Solbränd hud. Grillen. Nyklippt gräs. Bastukvasten av björk i bastun. Listan kan göras hur lång som helst.

Midsommar 2013. Det var faktiskt bra väder då! Abborrarna redo för vår
provisoriska rök, jag binder blombuketter som jag gör varje midsommar.
 Ni känner doften av rökt aborre va?

3. Spontanitet

Jag är inte en särskilt spontan person. Men om det är någon gång som spontaniteten får utrymme så är det under sommaren. Segelturer som bestäms på morgonen och slutar med revade segel i solnedgången. Besök av förbipasserande i båt som blir till heldagsbesök. Långa dagar på stranden som blir till grillmiddag på någon gård och en sen (tidig) vandring hemåt när solen gått upp igen. Lär inte hända denna sommar men oj vad det finns mycket att njuta av ändå.

Sommaren 2014 var vi lite lagom spontana och köpte segelbåt. Sen blev jag gravid och
Hoppsan, som hon heter, får vänta lite på att komma i sjön igen.
Som tur har svärfar inte bara en utan två segelbåtar som åker i sjön varje år.

4. Simma

Ja, för er som inte redan visste det så är mitt favoritelement vatten! Lika mycket som jag älskar morgondoppen så älskar jag att ligga på bryggan en hel dag och hoppa i sjön i varje kvart ungefär. Så att man just och just hunnit torka innan man hoppar i igen. Eller att bada nattbastu och simma på natten. Helt magiskt!

5. Solbränna

Ja jag vet. Sol är jättefarligt och allt det där. Men jag har iallafall turen att ha en sån hudtyp som gör att jag blir brun och bränner mig väldigt sällan. Och jag vet att det flesta ser snyggare ut med lite färg på sin lekamen, men jag mår verkligen hundra gånger bättre när jag är brun jämfört med hur jag känner mig i min vinterbleka skrud. Så jag tar risken. (Sen att jag aldrig blir lika brun som min sambo smakar lite bittert, jag som innan vi var ett par alltid var den som var brunast i gänget. Men det är ingen tävling säger han. Ändå är han småsur så fort Jag är lite brunare, som nu när jag är ledig, haha! Men nej, det ÄR ju ingen tävling...bara pikilite.)

Nä hörni, njut nu gott folk! Vänta inte bara för att det bara är maj ännu, njut redan nu! Det blir inte mycket bättre än så här!

2-0 till mig

Två kvällar i rad har jag nu nattat sonen i egen säng. Detta delvis på grund av att han igår kväll var helt omöjlig att natta i vår säng som jag brukar. Han skulle bara härja runt och jag fick inte hålla om honom som jag brukar behöva göra för att han ska hållas lugn. Dels tänker jag att det är lättare för pappan i huset att börja natta honom om han lär sig somna i egen säng (alltså sonen, inte pappan). Och allt går ju, bara man har tillräckligt med tålamod. Igår tog nattningen 1 timme, idag 45 minuter. Det går åt rätt håll med andra ord!

Bilden har ingenting med inlägget att göra,
men vill visa en bild från Jasons första cykel-
tur på hans 1-års dag (även om fotografen
hade en dålig dag tydligen).
Igår cyklade vi till dagis hela lilla familjen.
Vilken frihetskänsla att kunna göra sånt!

Av ovanstående orsaker har han somnat lite senare dessa kvällar. Och i förrgår somnade han senare eftersom vi åkte ut till Föglö den tid han normalt ska sova. Tidigare har det varit så att han vaknar mellan kl 6 och 6.30 oberoende när han somnat men hör och häpna. Två morgnar har han nu sovit till 7.30 respektive  8.15. HALLELUJAMOMENT! Don't jinx it! känner jag på samma gång, utmanar jag ödet genom att skriva detta?? Men hur som, två 8 timmars nätter (med 1 väckning i och för sig med det stör inte så mycket) var SÅ välbehövligt och kom SÅ i rättan tid för denna genomtrötta mamma. Tack älskade son! Tack för att du sov bra just nu, när jag behövde det som mest.

Tack vare dessa nätter har vi nu haft två dagar med riktigt bra flyt. Och jag känner att min energi återvänt. Måste ju skriva när det händer något positivt också, och inte bara när allt känns skit. Igår var vi på Föglö, jag fick tvättat flera fönster vars orena glas retat mitt öga en lååång tid, vi var på möte på Jasons blivande dagis (han har inventerat och godkänt stället) och vi hade helt enkelt en bra dag.

Idag var vi hemma på förmiddagen, utan att Jason blev trött och grinig. Sen somnade han genast vi gick iväg på promenad. Fammo kom, jag hann träna, Jason fick umgås med fammo lite när han vaknade och var pigg och glad när jag kom hem och vi for iväg på babysim. Sen hockey, middag, familjetid och nu hockey igen. En dag med bra flyt helt enkelt. Så här får det gärna fortsätta, tack!