Jag behöver inga blommor

I förrgår var det internationella kvinnodagen och eftersom jag surfade runt på bloggar i jakt på inspiration möttes jag av en massa inlägg om kvinnodagen. Åsikterna var inte allt för spridda, de flesta verkar överens om att kvinnodagen behöver uppmärksammas men inte är något att fira. Även på sociala medier haglade inläggen om kvinnodagens vara eller icke vara över mig och fast jag tänkt skriva ett inlägg om detta ämne så valde jag till slut att låta bli. Jag kommer spara det till ett senare tillfälle. Men en sak som berör kvinnodagen fastnade jag för. Fenomenet att män ger blommor till kvinnor.

Pirkkas rosor. Billiga, fina och köpta av mig
själv, till mig själv.

Jag behöver inga blommor. Varken på internationella kvinnodagen, alla hjärtans dag eller nån annan dag. Vill jag ha blommor så är jag fullt kapabel till att köpa dom själv. Nu råkar det sig också så att jag är tillsammans med en man som någongång halvt skämtsamt har hävt ur sig att blommor ger man bara om man gjort något dumt. Den åsikten får han stå för själv men nu vill jag ju verkligen inte ha några blommor av honom. Jag har sagt att om han nån gång vill köpa en bukett tulpaner eller rosor från matbutiken är det okej, för det räknar jag i princip som ett hushållsinköp.

Men varifrån kommer det egentligen, fenomenet att män ska ge blommor till kvinnor? För att visa uppskattning. Okej, det är ju bra, men det kan man visa på många sätt. För att man blir glad? Ja visst, men jag blir i så fall lika glad om jag får blommor av en klient, kollega eller vän. Eller min mamma. Helt ärligt så tycker jag fenomenet att män ska uppvakta kvinnor med blommor och choklad känns lite passé år 2016. Om vi nu ska ha ett jämställt samhälle så ska inte den ena partnern behöva uppvakta den andra, speciellt inte bara för att hon är kvinna och "det hör till". Istället tycker jag man kan visa varandra uppskattning. Inte för att jag vill klanka ner på nån man där ute som ger blommor åt sin fru/flickvän, de allra flesta blir såklart glada av blommor, men ibland tål det att funderas på varför saker är som dom är.

Här följer några exempel på sätt att visa kärlek på som jag får uppleva, och som för mig väger mycket tyngre än en bukett rosor:

• Han skriver sånger som berör vår kärlek 
• Jag får ofta höra hur uppskattad och älskad jag är, både oss två emellan och ibland så att "hela världen" (dvs, facebook haha) får veta
• Han förklarar för sin 10 åring hur mycket bättre deras liv blev sen jag kom med i bilden
• Han är bäst på att köpa julklappar och presenter som han vet att jag vill ha/behöver (ibland utan att jag vet det själv)
• Han vet hur otroligt mycket mina vänner betyder för mig och föreslog därför att vi skulle förlova oss i deras närvaro
• Ibland får jag små saker som han hittat, te.x. en hjärtsnäcka på stranden
• Han väljer att skapa ett nytt liv tillsammans med mig, trots att han ansåg sig vara färdig med den biten för länge sen

Detta var bara några exempel och ja självklart försöker även jag visa min uppskattning på många sätt. Och vi är inte på nåt sätt perfekta, och inte är vårt förhållande det heller. Ibland är vi nära att bränna propparna på varandra. Men vi är båda känslomänniskor och det är jag tacksam för, för jag vill ha ett förhållande där man kan prata om allt och öppet visa vad man känner.