Jag kommer ihåg att jag var ungefär 8 år gammal. Vi satt vid köksbordet i mitt barndomshem i lilla byn Öja. Vi skulle Flytta, med stort F. Jag och min mamma. Och inte vart som helst, utan till stora, skrämmande Vasa. "Jag tänker inte! Jag tänker stanna kvar här med pappa!" En liten bestämd röst som försökte påverka ett beslut som för länge sedan var taget.
Det är inte så att jag klandrar min mamma, hon fick äntligen skaffa sig en ordentlig utbildning och tack vare det jobba, och jobbar ännu, men något hon verkligen trivs med. Och jag har också förlåtit min styvpappa för alla hans fel och brister vi stod ut med i 7 år. Nej, flytten gjorde mig till den jag är idag, gjorde att jag fick en ny hemstad som alltid kommer att ligga mig nära hjärtat, gjorde att jag träffade vänner som är ovärderliga. Och mycket mer. Men alltid sen den dagen har jag haft svårt för förändring. Och när jag väl lämnar, lämnar jag för gott.
Bryta upp igen
Detta är något jag nyligen upptäckt med mig själv, att jag har svårt för förändring. För jag har alltid trott att jag kan flytta hur som helst, vart som helst, hoppa på utbildningar, byta jobb, ja ändra både det ena och andra i mitt liv utan att jag lider märkbart av det. Men sanningen att säga visste jag redan i början av gymnasiet att det var fysioterapeut jag ville bli. Jag hade bestämt mig och så fick det bli. Men även det var svårt. Utbildningen var i Helsingfors vilket betydde att jag behövde lämna mitt numera trygga Vasa och min inre krets, mina vänner som betydde allt. "Som tur" kom jag inte in första gången jag sökte, var nog inte redo att flytta då ännu. Istället blev det ett år till i Vasa då jag gick massörlinjen in Vörå. Sen nästa gång jag sökte kom jag in och då var jag redo. Dessutom fick jag med mig min bästa vän till Helsingfors. Så då kändes det inte lika skrämmande längre.
Innan Helsingfors packade jag dock min väska för en sommar på Åland. Hade varit till ön en gång tidigare, men nu jobbade min mamma här och med lite kontakt via henne hade jag fått sommarjobb här. Jag kommer ihåg sorgen den våren, när jag skulle lämna Vasa. Jag var färdig där, men att lämna vännerna, staden, livet där. Det var tungt. För jag visste väl nånstans inom mig att jag inte skulle återvända. Inte för gott iallafall. För när jag en gång brutit upp och lämnat, kommer jag inte tillbaka.
Kärlek på en ö och ett liv nån annanstans
Den första månaden på Åland kände jag mig som världens mest ensamma människa. Men som med allt, det gick över. Mina vänner kom och hälsade på, jag fick nya bekanta. Sommaren rann iväg. Denna sommar, den första helgen jag var ute och svängde mina lurviga, träffade jag för första gången han som var Han med stort H. Men om någon skulle sagt då att han skulle bli pappa till mitt (vårt) barn skulle jag troligtvis skrattat högt. En "portsare" på krogen med en blick så intensiv att jag blev knäsvag. Solklart en sommarflört! Oj, så lite jag visste då.
Helsingfors kom och gick, studierna blev gjorda. Jag anpassade mig till staden. Fick nya fina vänner, men träffade även mina guldstjärnor från Vasa med jämna mellanrum. Och bodde dessutom med en av dem. Den första våren av studierna gjorde sig dock min "sommarflört" påmind och från då fram till att jag blev klar fysioterapeut var det egentligen Åland som låg närmast mitt hjärta trots att jag bodde i Helsingfors. Kanske det var därför det inte var svårt att lämna när jag var klar med studierna. Men samma där. Skulle inte kunna tänka mig att bo i Helsingfors igen, var klar med den staden också.
Att lära sig komma tillbaka
Varför sitter jag och funderar över sånt här kanske ni undrar? Jo, det här med förändring, att lämna, bryta upp och komma tillbaka är något som definierar mitt liv just nu. Att lämna jobbet för att gå på mammaledigt var inte det minsta svårt. Jag var SÅ redo för den förändringen. Men att bli mamma...hur förberedd jag än försökte göra mig var det en förändring så stor att jag höll på att drunkna någonstans på vägen. En kort tid. Sen hittade jag kärleken och lyckan i att vara mamma och kunde simma upp till ytan igen och andas. Men även senare under mitt snart första år som mamma har det varit tufft, fast det blivit lättare. Tufft att acceptera att kroppen inte är sig lik, att det tar tid att komma tillbaka. Tufft att acceptera att jag numera inte bara finns till för mig själv, utan i huvudsak för en annan människa. Även om just den aspekten även ger en meningsfullhet som jag inte haft tidigare. I det stora hela konstaterar jag än en gång, förändring tar tid. Och för mig tar den mer tid än jag tidigare trott.
Och nu sitter jag här. Har just vant mig vid att vara mamma med allt vad det innebär. Att få livet och vardagen att fungera ur ett nytt perspektiv. Och jag känner hur tiden rinner mig mellan fingrarna. För snart, om bara 3,5 månad börjar jag jobba igen. För mig känns det snart, för jag vet att det kommer att gå så snabbt. Och jag försöker anpassa mig vid tanken. Förbereda mig mentalt. För förutom hela ruljansen att få vardagen att fungera, alla känslor när jag tänker på att vara ifrån sonen i många timmar och allt som hör till när man jobbar och har småbarn så finns det en till aspekt av det hela. När jag lämnar kommer jag inte tillbaka. Men ändå är det just det jag ska göra nu. Jag har varit borta från mitt jobb så länge så det känns som ett avslutat kapitel, precis som alla andra avslutade kapitel hittills i mitt liv. Men nu ska jag tillbaka och plocka upp tråden där jag slutade, på ett jobb där min vikarie jobbat längre än jag(!). Det märks att jag har svårt för det här eller hur? Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med denna nya situation.
Man lär sig förstås och förändras med åren. Och det finns såklart undantag. Sambon och jag var egentligen inte gjorda för distansförhållande nån av oss, och vi försökte lämna varandra några gånger. Men det gick helt enkelt inte. Och när det kommer till jobb finns det faktiskt ett jobb som jag haft som jag kan tänka mig återvända till nångång i framtiden om jag får chansen.
Kanske jag inte är ett hopplöst fall. Kanske jag ännu lär mig att förändring är bra och att det är helt okej att återvända till något man lämnat. Så vem vet var jag hamnar innan denna resa är slut. Kanske jag rent av återvänder till mina hemtrakter. Man kan aldrig veta. Och det är det som är så spännande med att leva.
Obs! Bilden har ingenting på innehållet i texten att göra, inte direkt iallafall, indirekt jo. Men jag ville bara dela med mig en vårbild av vårt troll som varit ute och njutit av solen idag (och ätit massa gräs)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar