Att lära sig leva i kaos

Ho ho, detta liv alltså med en snart 1-åring i huset. Utan att jag hunnit blinka har det gått flera dagar sen mitt senaste blogginlägg. Och det känns verkligen som att jag inte har en minut över just nu. Jag har en levande tornado i huset.

Jag kan inte vara på wc och göra nånting, borsta tänderna, sminka mig eller sätta igång tvättmaskinen, om han är vaken. För då är han där och leker med wc-locket och doppar tutten i vessabyttan, eller leker med vattnet. Eller så öppnar han skåpet där det finns toalettpapper, drar ut allting och börjar tugga på rullarna.

Jag kan inte laga mat om han är mammig, vilket är ganska ofta, för då står han och drar av mig byxorna eller når upp till spisen och bränner fingrarna! (jepp, vi testade det i veckan)
Det funkar om han får röja i köksskåpet med plastbyttor, men då får jag ju gå hinderbana när jag ska röra mig i köket. Vilket jag i och för sig vant mig vid nu.

Så här ser vårt kök ut. Från morgon till kväll.

Ska jag packa träningsväskan eller byta kläder river han ut allt ur klädskåpet. Ska jag sopa ska han leka med borsten. Eller med skräpet. Han öppnar byrån i sovrummet och river ut allt han hittar, allt från papper till solglasögon till behåar och kalsonger. Håller man inte ögonen på honom har han hittat till kattsandlådan och sitter mitt i allt med kattbajs i handen.

Glömmer vi att ta upp hundens vattenskål från golvet är han där på 3 röda och genomblöt lika snabbt. Vi har numera ingenting på vardagsrumsbordet. Datorerna drar han ner och favoritsakerna han vill tugga på är pappas telefon och snusburk. Och han blir SKOGSTOKIG om man tar det av honom.

Som om inte allt detta vore nog har vi brottningsmatch varje gång en blöja ska bytas eller kläder ska på eller av. Alltså jag är helt slut innan vi kommit iväg nånstans och helst sku jag bara vilja lägga mig raklång på golvet och gråta en skvätt.

Jag försöker lära mig leva i ett konstant kaos (ni som känner mig kan bara ana hur svårt detta är för mig) och acceptera att det inte finns tid över till nångting utöver det absolut viktigaste just nu. Typ att överleva. Jag ser på våra extremt smutsiga fönster och suckar. Eller på basilikafröna som jag tänkt förgro. Kanske nästa vår. För en tvååring är väl lugn och sköter sig själv? Inte det? Nä trodde väl inte det heller.

Och så ser man detta och allt är förlåtet.