torsdag 7 april 2016

10 saker jag inte visste (förstod) innan jag blev mamma


  1.  Att det kan ta tid att komma in i mammarollen, att hormonerna till en början är all over the place och att det inte alls är sagt att man känner sig som i en rosa bebisbubbla den första tiden.
  2. Att smärtfri och problemfri amning inte är någon självklarhet.
  3. Att hela första året präglas av tandsprickning. För oss iallafall, vanligtvis kommer dom ju senare, men Jason började redan vid 3 månader. Då hann jag inte fatta vad som var på gång. Nu har han 8 tänder och 4 st till (bakre) på kommande och dom verkar göra j*vligt ont! Inte att jag skulle haft en tanke på något sådant innan jag fick barn, att ungen (sagt med kärlek) ska ha tänder också, att det gör ont och vänder upp och ner på allt! Dom är griniga, sover dåligt, äter dåligt, blir sjuka och har dålig mage. Man hinner bara pusta ut och sen är nästa gäng tänder på gång.
  4. Att det gör så fruktansvärt ont i en själv när dom är sjuka. Man skulle alla gånger byta plats eller bara kunna lyfta bort det onda från deras lilla kropp.
  5. Att man blir übersocial. Det har hänt att jag börjat prata med totalt okända mammor i kön på s-market. Bara för att hon också hade en bebis. Och plötsligt stod vi där och pratade om allt från träning efter graviditet till hur bebisarna sover. äter och, surpirse suprise, är när dom får tänder.
  6. Att en unge kan röja runt så fruktansvärt mycket, och att man behöver möblera om hela lägenheten. Eller åtminstone flytta på/låsa fast allt under 1,50 meter.
  7. Att man kan planera att göra låt oss säga 5 saker en dag, och få gjort högst 3. Och man känner sig faktiskt rätt nöjd med det.
  8. Att man känner sig så löjligt stolt över minsta lilla framsteg de gör. Till och med så att man blir rörd. Och det är ju förståeligt och fint men man känner sig nog lite patetiskt när man tar bild på första bajskorven på pottan, bara för att pappa ska få se.
  9. Att man i stunder kan känna sig så totalt värdelös och otillräcklig. Man ger allt och ändå räcker det ingenstans. Man vet inte vad som är fel och kan inte hjälpa. Eller man vet vad som är fel men inget hjälper ändå. Stunder då man tror man ska gå under, hoppa ut genom fönstret eller så börjar man lipa/skrika tillsammans med ungen. Sen kommer det stunder då man har så mycket mer att ge, men bebis har inte tid för det finns så mycket att upptäcka och träna på. Men man sku bara vilja hålla dom nära en liten stund till, för man kan inte få nog.
  10. Att kärlek kan vara så stor. Att det är detta som är meningen med att finnas till.

Från detta...

...till detta. Lika underbara situationer båda två.
Från mysigt till roligt! Såklart även mysigt fortfarande, men inte på samma sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar